x

"Vi fann oss ofta med eld i ögonen"

"Vi fann oss ofta med eld i ögonen"

Som att stå med klacken i dörren mellan dröm och verklighet – där hittar du Jättedam och deras psykedeliska utflykter. Gruppen kom till när alla gjorde de första rycken att ta sig iväg från Flen, började hitta jobb och boenden i de större städerna. Jonathan Källstedt, Johanna Björnler, Madeleine Jonsson och Christoffer Nóren formade bandet i Stockholm.

– Grunderna kan man säga började i en läskigt liten källarvåning i Alvik, säger Jonathan Källstedt till GAFFA och fortsätter:

– Första gången det verkligen kändes som vi var ett band var under en av de nätterna när klockan var kanske två-tre på morgonen och Matte – som sedan tidigare sjunkit ned i en 90-graders position bakom trumsetet – vaknar till, sträcker upp sig i lodrät position igen och lyssnar in vart det till synes flera timmars långa jammet har tagit vägen och letar sig tillbaka in i musiken.

Jonathan målar upp en scen: Det sitter personer i sofforna och längs med väggarna som är fyllda av gamla tidningsartiklar med rocklegender på. Emil försöker desperat få ljud i troligtvis den sämsta förstärkaren som någonsin funnits, Jonathan letar ord bakom mikrofonen och Christoffer ser ut att vara i en annan värld medan hans fingrar vandrar omkring över basen, det låter rörigt men allt som kommer ut fungerar ihop.

– Vi fann oss ofta med eld i ögonen, kollade upp på varandra och utan ord säga: “Hör ni andra vad jag hör?!”

Artikeln fortsätter under musiken.

För det mesta så kommer musiken till genom många timmars jamsessioner i replokalen. Det börjar vanligtvis i ett groove eller melodi och växer sedan.

– Jammen stapplar kanske fram på lite småfunkiga barnsben för att sedan kliva in i en rock’n’roll-präglad psykedelisk pubertet och sen förhoppningsvis mogna till något coolt. Helst ska musiken framkalla en ström av känslor som drar för verklighetens gardiner och lyser upp ens inre skrymslen.

Vad för slags känslor får ni ut av att förmedla musiken?

– Den abstrakta känslan som kan liknas med en kombination av absolut närvaro samtidigt som ens väsen befinner sig så lång bort från nuet som det går att komma. När vi står på scen pågår det en ständig maktkamp mellan dessa känslor, det känns som att man glider in och ut ur medvetande.

Nämn en stor inspiration som kanske inte hörs så tydligt i musiken, men som likväl är viktig för er och får er att vilja skapa.

– Det må låta klichéartat men vi drar fortfarande inspiration från småstadslivet som vi gemensamt delade när vi bodde i Flen. Ni vet: ”Det är musiken som gäller, annars fastnar jag på GB-fabriken resten av livet”. Den ständiga rädslan för att fastna har nog fört oss framåt mer än något annat.

– Det handlar mycket om vart man vill vara i huvudet också. Vad är det för tillfället som präglar tankarna och vilken känsla i kroppen skapas av dem? Det är en viss känsla att sitta och fundera över om man kommer ha råd med nästa hyra, om det kommer löna sig att hoppa på en fem år lång utbildning eller att behöva konfrontera någon och så vidare, men att ha gårdagens låt, melodi, text eller riff, i huvudet och ikväll ska man bygga vidare på det; det är inte en dum upplevelse. Att befinna sig i den atmosfären är en fundamental drivkraft för oss.

Har ni själva några tankar kring det estetiska? Hur vill ni att musiken ska framställas rent visuellt?

– Det är svårt att säkerställa någon självklar estetisk vision av våran musik, musiken är ständigt flyende och svår att nejla ned på kanvas. Förhoppningsvis lämnar vi någon form av unik bild inbränd på lyssnarens hornhinna.

Jättedam har sedan tidigare agerat förband åt Ragnarök, Mikael Ramel, Slowgold och Orkan. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA