Det största festivalfiaskot i svensk pophistoria?

Det största festivalfiaskot i svensk pophistoria?

300 000 besökare väntades komma plus ett stort gäng ilskna raggare. Det blev inte så. Här är historien om The Festival Of The Midnight Sun.

1970, The Beatles släpper sitt allra sista album Let It Be – och splittras kort därefter. Sveriges Television börjar sända i färg. Janis Joplin och Jimi Hendrix dör båda vid en ålder av 27. Och på en racerbana i Östergötland arrangeras vad som var tänkt att bli Sveriges svar på Woodstockfestivalen, men som istället kom att kallas ”det största fiaskot i svensk pophistoria.”

På Mantorp Park ett par mil utanför Linköping hade en tre meter hög och 16 meter bred scen, dekorerad med psykedeliska mönster i lila och orange byggts upp lagom till midsommarhelgen 1970. Ett år tidigare hade en halv miljon människor kommit till Woodstock för att se akter som The Who, Joan Baez, Grateful Dead och Jimi Hendrix. Nu skulle Sverige få sin motsvarighet: The Festival Of The Midnight Sun. Dit skulle världsberömda musiker som Chuck Berry och Canned Heat komma och det ryktades om andra internationella giganter som Creedence Clearwater Revival, The Byrds och Jefferson Airplane.

Till en början räknade man med 300 000 besökare men när midsommarhelgen väl närmade sig sa man istället att runt 50 000 festivalbesökare väntades anlända till den lilla tätorten med drygt 1 700 invånare. Tidningarna skrev att över tusen brittiska hippies var på väg till Sverige med båt, och det talades om chartrade flygplan från USA och Holland. Men allra mest pratades och skrevs det om vilket fullständigt kaos det skulle bli – tre dagar av fylla, sex, droger och våld.

Hundratals raggare sades vara på väg till Mantorp för att spöa långhåriga hippies och mods. Något arrangörerna påstods ha avvärjt genom att betala raggarna 5 000 kronor som skulle gå till en motorungdomsgård om de lovade att hålla sig borta. Ett hundratal poliser hade kallats in och de sociala myndigheterna hade samlat ihop ett 20-tal socialsekreterare och upprättat särskilda ”socialfinkor” inför den enorma folkfesten.

Men när midsommaraftonen väl kom och det var dags för Sveriges egna Woodstock så var det nästan ingen där.

– Vi fick öppna hela festivalen, jag minns hur vi bara stod och tittade på den makalösa scenen, berättar Lennart Palmefors som spelade på festivalen med bandet Magazine Story.

– Det var en sån jävla känsla när man gick upp på en sådan scen, och hade sånt bra ljud. Det hade man ju aldrig varit med om tidigare. Förutsättningarna var ju så gigantiskt bra! Men det var som en sån sorg över det hela, det blev aldrig någon riktig stämning. 

Lennart vill minnas att inget av banden möttes av något större jubel. 

– Jag kommer ihåg att det kändes som en stor jävla förlust när vi åkte därifrån, som ett stort hål … Jag tänkte på hur enormt bra det hade kunnat bli. Fiaskot var ju som jag tycker, att pressen hade skrämt iväg folk. Det var inte musikerna eller arrangörernas fel. Men folk vågade ju inte komma när det var stora rubriker om att tusentals raggare skulle komma och slå ihjäl alla mods.

En del av banden vågade inte heller komma. Var man lite långhårig på den tiden och gick på stan och det kom en raggarbil, då låg man risigt till.

– Åkte de dit visste de ju om att de tog en risk. Och när man mer eller mindre blir lovad stryk så åker man ju inte, säger Lennart. 

”Internationella playboys” låg bakom

Bakom idén till festivalen fanns tre mycket förmögna unga män från USA, Mexiko och Spanien, Julian Moulton, José Morales och José Maria Forteza. Inspirerade av Woodstockfestivalen ville trion som i pressen beskrevs som ”internationella playboys” arrangera en liknande festival i Europa. De hade sen tidigare ett gott öga för Sverige och vid ett besök på nattklubben Alexandras i Stockholm hösten 1969 träffade de Michael Nobel, då Oleinikoff, som nappade på idén. Senare rekryterades även den då välkände PR-agenten Torsten Adenby.

Hjälp togs även av artistbokaren och EMA Telstar-grundaren (numera en del av konsertjätten Live Nation), Thomas Johansson. Trots Thomas stora kontaktnät var det ändå svårt att boka de artister trion önskade då många av banden krävde förskottsbetalning. Men tack vare Thomas goda relation med Canned Heats manager lyckades de ändå boka bandet – som var ett av den tidens allra största.

På grund av ekonomiska osäkerheter och diverse strul ställde dock flera artister senare in. En av dem var Pugh Rogefeldt, men för honom var det mer av en moralisk fråga.

– Festivalen utnyttjar bara musiker och publik. Och ska göra pengar på att frossa i slagsmål och öppna samlag ... sa Rogefeldt om sitt avhopp till Expressen, 1970.

Några av de som faktiskt spelade på festivalen i Mantorp var bland annat psykedelia-pionjärerna Hawkwind, Chuck Berry, Blue Mink, Cornelis Vreeswijk & Made In Sweden, November, PJ Proby och något oväntat den brittiska Hare Krishna-gruppen Radha Krishna Temple. Som tack vare George Harrison och The Beatles hade en toppliste-hit med låten Hare Krishna Mantra.

Första april-skämt?

Officiellt hade man sålt 12 000 förköpsbiljetter men enligt polisen kom aldrig mer än runt 3 500. Så varför kom det inte fler till The Festival Of The Midnight Sun? Pressens negativa inställning till festivalen gjorde sitt, en annan aspekt kan ha varit den sena och dåliga marknadsföringen, och att den mesta av annonseringen bara gjordes i Stockholm.

– En rolig grej med det hela, vet du när lokaltidningen här först skrev om att The Festival Of The Midnight Sun skulle bli av? Första april! Det lät ju som ett perfekt aprilskämt; ett Woodstock i lilla Mantorp liksom, säger Lennart Palmfors och skrattar.

Den tidens växande vänster- och proggrörelse spelade också roll. The Festival Of The Midnight Sun hade inget politiskt budskap. Och att en biljett då kostade 50 kronor upprörde många, det gick emot hela den tidens inställning att musiken skulle vara fri och tillgänglig för alla. En av anledningarna till att den första Gärdesfestivalen arrangerades en vecka innan festivalen i Mantorp var just för att den skulle vara en motreaktion till kommersiella nöjesarrangemang med dyra biljettpriser.

I en artikel efter festivalen presenterade Expressen ett par punkter som de trodde var förklaringen till fiaskot. Bland annat skulle det extremt varma vädret varit en anledning, en virrig organisation och oklarheter i vilka band som egentligen skulle komma var en annan. Den sjunde, och enligt Expressen själva den största anledningen, var: ”Svenska folkets midsommartraditioner bryter man inte så lätt. Dalarna och Skärgården drog mest – som vanligt.”

Enligt Lennart kan en annan förklaring vara att Sverige helt enkelt inte var redo för en festival av det slaget.

– Det var för tidigt. Amerika och Woodstock var ju ett jättebra exempel. Men de var ju så långt långt före oss. De hade redan Crosby Stills & Nash och allt det där. Och så hade de ju sitt hasch som kunde hjälpa dem också, medan vi i Sverige hade ett väldigt styvt samhälle vid den tiden.

Betalade med hus i Spanien

Hur mycket arrangörerna egentligen förlorade på festivalen är inte helt klart. Tidningarna skrev om allt från en miljon till 2,5 miljoner kronor. Vilket i dagens penningvärde motsvarar en förlust på mellan 8 och 19 miljoner kronor. Det är inte heller helt klart om alla band och inblandade fick den ersättning de utlovats. Canned Heat vägrade däremot ställa sig på scenen om de inte fick förskott på gaget, men eftersom inga pengar fanns att tillgå löste arrangörerna det hela genom att bandet istället fick ägarhandlingarna till ett hus i Spanien.

Det var tydligt att The Festival Of The Midnight Suns misslyckande hade stor påverkan på det svenska musiklivet, enligt Lennart. Det skulle till exempel dröja många år innan någon vågade sig på att anordna något liknande igen.

Alla minns dock inte festivalen med sorg. Ted Hofland var en av de som besökte The Festival Of The Midnight Sun.

– Jag bodde i Holland då, men under den här tiden var jag och vandrade i Norge och Sverige. Då fick jag höra talas om festivalen från några svenskar jag träffat. Eftersom rockmusik alltid varit en väldigt viktig del av mitt liv så åkte jag såklart dit, men jag var inte där hela helgen utan bara en dag tror jag.

Ted minns att det var väldigt varmt och att han såg många band men han har glömt de flesta spelningarna, utom en.

– Canned Heat kommer jag väl ihåg, de var fantastiska! Jag kommer ihåg att det var en vänlig och fin atmosfär där. Att det kallats en sån stor flopp kom som en överraskning för mig. Men jag vet ju inte hur man pratade om det i media, för mig handlade det bara om musiken.

LÄS OCKSÅ: Svensk fiaskofestival återuppstår


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA