x

Seinabo Sey: “Det var verkligen blod, svett och tårar in i väggen”

Seinabo Sey: “Det var verkligen blod, svett och tårar in i väggen”

GAFFAs läsare har sagt sitt. Seinabo Sey tilldelas Årets Live för sin fantastiska Globen-spelning.

Grattis till GAFFA-Priset!

– Nämen tack så mycket!

Vad vill du säga till dem som röstat fram dig?

– Stort tack, verkligen. Tillsammans med att skriva texter så är liveframträdanden det jag jobbar mest och hårdast med så jag är hemskt tacksam över att någon har sett det och tycker att jag är bra. Jag blir jätteglad!

Vad är det som har gjort dig till en så bra live-artist?

– Oj, jag var så rädd för det där när jag var liten. Jag blev väldigt nervös och tänkte att ja, jag kanske skulle kunna bli artist om det inte vore för den där grejen med att jag inte klarar av att sjunga inför folk. Men så kommer jag ihåg att jag skulle försöka övervinna det, och första gången jag sjöng själv kände jag något jag aldrig känt förut. Det var som en varm våg som vällde över mig, en kombination av självförtroende och enorm nervositet. Över åren har jag sakta men säkert pushat bort nervositeten, jag blir inte nervös längre. Vilket i sig är helt otroligt eftersom det nog är det enda jag inte blir nervös av. Jag blir typ nervös av allt.

Vilken prestation ändå! Att träna bort den typen av nerver.

– Ja, men jag tror att det går att göra med lite vad som helst i livet. Det är väl KBT, liksom? Man måste bara göra det. För mig är att sjunga typ som att ligga med huvudet under vattnet i badkaret. Jag älskar att stå på scen. Jag har nog bara bestämt mig för att jag kan det här. Och så har jag pluggat väldigt mycket livekonserter och frågat folk som jag ser upp till hur de gör. Och övat genom att köra bakom andra artister. Så det ligger många timmar bakom.

Vad brukar du tänka minuterna innan du går på scen?

– Jag försöker tänka så lite som möjligt. Oftast är jag rätt flamsig och nästan alltid försenad så det blir inte sådär harmoniskt. Jag får en mick i handen och så säger jag ”tack, pappa” eller ”hjälp till nu, pappa” i huvudet.

Vad fint! GAFFA-Priset för Årets Live får du ju för den stora och omtalade konserten du hade i Globen i höstas. Hur ser du på den så här i efterhand?

– Vi jobbade i princip 24 timmar om dygnet i två veckor. Alla gjorde det bästa de kunde och det var otroligt att vara omkring den energin. Jag är så tacksam för alla som bidrog till att det blev som det blev. Det hade varit omöjligt utan att lägga ner så mycket tid på det som vi gjorde. Det var verkligen blod, svett och tårar in i väggen.

Vad minns du starkast från själva spelningen?

– Jag kommer ihåg sista frasen jag sjöng. “I have to learn to feel again”. Sen sänkte jag micken och hörde hur den ekade ut, och så tänkte jag: jag är klar nu. Sen skuttade jag ut och skrek: ”fy fan vad kul det var!”. Jag kände mig väldigt lycklig.

Det låter som världens adrenalinchock!

– Ja, det måste ha varit något sådant.

För många svenska artister har ju Globen länge varit en slags symbol för ett mål, att någon dag ska jag stå i Globen. Har du känt så?

– Jag har nog inte känt så med något i livet. Jag har snarare bara tänkt att jag vill hålla på med musik och inte så mycket på vart det kan leda mig. Kanske lite som försvarsmekanism, men jag tycker inte heller att det är så himla viktigt om jättemånga människor är där eller inte. Bra musik och konst är inte lika med hur många som lyssnar eller tittar på det.

Vilken av dina låtar gillar du mest att framföra live?

– Hold Me As I Am, tror jag. Det är sista låten på senaste skivan. Den är soulig och påminner lite om gammal gospel. Då kan man improvisera, sjunga fritt och göra en version som känns ny och fräsch vid varje framträdande.

Jag såg dig live på Popaganda för några år sen, då hade du flera gästande artister med dig. Jag minns särskilt när du sjöng med Maja Francis och Amanda Bergman. Vem skulle du helst av allt vilja ha med dig på scen under 2019?

– Ja gud, just det. Det var helt fantastiskt att sjunga med dem. Vi kanske skulle återuppliva den trion?

Det tycker jag verkligen, jag skulle bli glad i alla fall.

– Haha, tack! Nä, men jag drömmer om att ha med mig Mos Def, min favoritrappare. Men jag tycker inte man ska ha gäster bara för sakens skull. Jag hade gärna satsat på att ha med mig typ en symfoniorkester istället, eller en extra stor produktion.

Till sist, vad varar för evigt?

– Godhet och goda intentioner.

LÄS OCKSÅ: GAFFA-Priset 2019 – och vinnarna är ...


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA