In Flames och konsten att slåss mot demoner

In Flames och konsten att slåss mot demoner

Ett hektiskt turnéschema och att arrangera sin egen festival var drivmedlet som förde fordonet över mållinjen och fram till nya skivan I, The Mask. Men vad gömmer sig egentligen bakom masken på ett av svenska extremmetalscenens mest kända band?

Anders Fridén: Det är jag, du, Björn eller vem som helst. Alla bär på masker i olika situationer för att skydda sig från omvärlden eller när man inte vill släppa in omvärlden.

Björn Gelotte: Man kan välja vilken sida man visar upp i vilken given situation som helst. Vi har en typ av mask när vi pratar med dig och en typ av mask när vi pratar med varandra.

AF: Fast om det är en mask mellan oss två så är den väldigt tunn. Vi känner varandra väldigt väl även om det är lätt att ha på sig en mask hela tiden. Man har på sig den för att skydda sig själv, för att man bär på en oro eller för att man tampas med något mörker. Det är något du behöver ta hand om för att se framtiden för det är lätt att missa saker när man går i dessa spår. Sedan har folk olika möjligheter att hantera detta. Skivan är mer av en observation, men om vi har lyckats göra texterna öppna nog för att fansen ska kunna läsa in sin egen tolkning så har vi gjort dem mer personliga. Det gör hela upplevelsen större för lyssnaren. Annars vill folk gärna veta vad alla låtar betyder och dokumentera allt. Idag upplever du inte världen där och då utan du upplever den genom en telefon eller någon annan. Du blir dömd på ett annat sätt utan att vara där.

Det låter som att du är negativ till samhällets digitalisering?

AF: Inte fullt ut. Det finns mycket bra grejer och det finns mycket skit som kommer med sociala medier. Sedan finns det människor som aldrig hade nått ut och aldrig fått kontakt med andra personer om de inte kunnat kommunicera digitalt. Vissa förslavar sig helt så jag tycker det är viktigt att vi finns där som människor för att ha en mänsklig aspekt på det digitala. Vi måste behålla det mänskliga mötet istället för att bygga murar mellan personer, länder och religioner.

BG: För ett band som oss är den digitala världen en jättebra plattform för att nå ut med vad vi håller på med. Som nyhetsplattform är sociala medier väldigt bra. Däremot kan den personliga kontakten bli lidande för du väljer vilken sida du vill visa.

Visst skiljer sig förarbetet på denna platta från tidigare släpp?

– Det är inget förarbete alls, skrattar båda i mun på varandra.

Förklara.

BG: Vi känner en trygghet och att vi är på ett bra ställe låtskrivarmässigt. Kreativt är vi på ett kanonställe. Vi kände oss så trygga i vårt sätt och vårt format att vi kunde åka över till Los Angeles och börja jamma ihop plattan på plats. På sätt och vis var det en enkel process. Sättet vi skriver på idag är mycket mer öppet jämfört med hur vi skrev förr. Efter att vi spelat in förra skivan Battles (2016) gav vi oss av på turné och sedan gjorde vi en avstickare till Los Angeles och spelade in detta. Annars brukar vi aldrig hålla igång så här länge utan vi brukar turnera färdigt, ladda batterierna och sedan börja skriva. Nu har vi istället kört på hela tiden vilket passade in och energin var på topp.

Dessutom fyller ni ut tiden med att arrangera festivalen Bornholm Brinner. På vilket sätt påverkas ert arrangemang av att ni är musiker?

BG: När man har roligt och älskar vad man gör så är det inte så svårt att få allt att gå ihop. Vi vet att vi är lyckligt lottade som kan hålla på med det här. Det är flera års slit som har tagit oss hit och nu får vi passa på att njuta när vi kan göra alla dessa olika saker. Det är rätt skönt att inte ha ett jobb där det enda man kan se fram emot är after work-ölen på fredag.

AF: Vi omger oss också med bra människor som hjälper oss att förverkliga de drömmar och idéer som vi har. Det är lättare för oss som är etablerade att arrangera en festival än för någon som är helt ny. Sedan har vi inblick i vad vi tycker fungerar bra och mindre bra på festivaler, men man blir ödmjuk inför uppgiften nu när man vet hur mycket jobb som ligger bakom allt.

Omslaget på nya skivan särskiljer sig från era tidigare album. Er maskot Jesterhead har berikats med en kropp där han tidigare bara varit ett huvud.

AF: Vi har arbetat med konstnären Blake Armstrong sedan 2014. Han kom in tidigt i processen och lyssnade på våra demosar och texter. Därefter bollade vi idéer med honom och utvecklade ett koncept kring omslaget som även kom att arbeta sig in i låtarna. Jesterhead har alltid varit narren som mår dåligt på insidan men som spexar för omgivningen. På omslaget är det en liten pojke som bär Jesterhead-masken för att hantera det hemska som har hänt i hans liv. Han och hans bror har tryckts ned av sin far och behandlats som skit. Pojken väljer att ta hämnd på sin pappa genom att bränna ner huset, men råkar även döda sin lillebror. All skuld och allt han känner inför detta kan han bara hantera i den värld som masken skänker honom. Där slåss han mot demoner och försöker hantera sitt mörker. Man följer hela hans resa genom texthäftet och till sist kommer han ut på andra sidan. Man får se bilder på hans rum och följa med honom in i den andra världen och Blake har målat och utformat allt på sådant sätt att det kan stå för sig självt. Det här skulle kunna bli en egen bok, en egen film eller en egen tidning.

Känns det som att Blake Armstrongs bilder har blivit delaktiga i musiken?

AF: Den här berättelsen har Blake arbetat fram efterhand och det är rätt så häftigt eftersom det också har kommit att påverka hur skivan låter musikaliskt. Man kan lägga energin på olika saker och i detta fall var det väldigt inspirerande. Jag kom till en plats där jag sällan är. Oftast komponerar jag utifrån texterna på ett väldigt direkt vis. I detta fall har jag kunnat sitta bredvid och höra berättelsen och bli inspirerad. Jag har till och med varit med och bollat en del ideér. Låtskrivarprocessen flöt redan på så bra så jag kunde delta i alla aspekter.

Har du utgått från ett barns perspektiv när du har skrivit texterna?

AF: Jag är ju ett barn, haha. Nej, det är inte skrivet från ett barns perspektiv. Å andra sidan kan jag inte skriva sådana här texter när jag är hemma, när jag ska ta mina barn till skolan eller när jag lagar mat. Jag måste åka iväg och bort från detta för då kommer tankarna. Det kan vara något som jag upplevt för flera år sedan eller något jag upplevt dagen innan. Det är som terapi. Jag hörde en gång att om man har varit med om något hemskt så ska man skriva ned historien i ett brev, gå ut i skogen och bränna upp brevet. Det skulle symbolisera att man släpper händelsen och går vidare i sitt liv. Det kanske låter väldigt djupt, men detta är ändå vår terapistund. När skivan är klar kan man andas ut. Därefter åker man ut på turné och har kul.

Och sprider budskapet till massorna?

AF: Nja, vi är inte ett sådant band. Vi bär en mask live även om vi också är där. Vi vill att människor ska känna att de har kommit till en fristad. Du får en möjlighet att släppa det tunga och jobbiga och vi är här tillsammans i en och en halv timma. Vi vill ge energi så att folk kan gå hem och ta tag i den tunga biten.

Det ryktas om att du tog sånglektioner inför den här plattan.

AF: Det har inte bara handlat om att ta nya toner utan även att ha kontroll över de toner du kan ta. Upplevelsen är så mycket större om du har koll på ditt instrument. Jag fick lära mig hur man ska andas och hur man ska lägga upp en låt rent teknikmässigt. Om jag är jätteorolig för en höjning i en brygga eller en refräng och tänker på det i början av versen så kommer jag aldrig nå den höjningen. Är man istället förberedd kommer kroppen själv att göra resten av jobbet. Sedan ska man kanske inte vara ute till klockan fem och skrika över baren till bästa polaren samtidigt som man försöker överrösta musiken. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA