x

KRÖNIKA: "Vi har att göra med en maktförskjutning"

KRÖNIKA: "Vi har att göra med en maktförskjutning"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Fabrikstillverkade popidoler. Det är en utopi som presenteras av skaparna bakom gruppen Dolly Style i SVT:s nya dokumentärserie Dolly Style-Fabriken. Konceptet kring den färgglada trion är på många sätt banbrytande. Emma Nors och Palle Hammarlund äger formatet och har i praktiken full bestämmanderätt över gruppens utveckling – utan att själva vara en del av den. De avgör vem som får stanna och vem som får gå, vad tjejerna ska ha på sig och hur de ska bete sig. Det visade sig vara en ekonomisk framgångssaga. Emma Nors jämför potentialen i Dolly Styles varumärke med McDonald’s och vill göra franchise av konceptet i hela världen. Holly, Molly och Polly är med andra ord inget annat än utbytbara marionettdockor i en kapitalistisk våt dröm.

Jag har inga ambitioner att ta ställning till de olika anklagelser som framförs mot Emma Nors och Palle Hammarlund i dokumentären. Det jag är mest intresserad av är deras egna ord kring visionen. Det finns många gemensamma nämnare med föregångsprojekt så som Spice Girls eller Backstreet Boys, där medlemmarna tussades ihop och gavs ett till stor del redan framtaget koncept att arbeta utefter. Skillnaden är multipliceringen. Spridningen. Kloningen. Där skaparna bakom Spice Girls ville göra Mel B, Mel C och resten av gänget till superstjärnor i hela världen, vill Emma Nors och Palle Hammarlund sätta samma peruker på andra tjejer. Det ska finnas tre dockor i varje land. Vinstmaximering. En total dockifiering, där de artister som slitit för konceptets framgång i Sverige endast får en mycket liten del av kakan.

Rotationen i trion har således varit stor – i dagsläget har fem tjejer valt att lämna gruppen och ingen av ursprungsmedlemmarna är kvar. Men bortom just Dolly Style, vad betyder den här utvecklingen för musikbranschen i stort? Dels har vi att göra med en maktförskjutning. Artisten är inte i närheten av att äga sitt eget artisteri. Visserligen är branschen redan i allra högsta grad kommersialiserad, men när publiken knappt märker om en gruppmedlem ersätts av en annan blir musikerna alltmer marginaliserade i sin egen bransch. Vi har också att göra med en maktcentralisering. För att använda Emma Nors egen analogi: Vad händer på en ort där McDonald’s etablerar sig? Eller IKEA? Jo, de lokala initiativen får svårt att överleva. Den som gör sitt eget hantverk från grunden har inte möjlighet att konkurrera med dessa globala storföretag. Men vem kan klandra konsumenten, det är ju så billigt – och supersmidigt med leksak till maten!

I dagsläget befinner vi oss en bit ifrån den här dystopin, men blir Dolly Style den framgångssaga som deras skapare ser framför sig är det högst sannolikt att flera, liknande koncept tas fram. Om varje storbolag franchisar ett antal artister var snackar vi om en världsomspännande miljardindustri. Att satsa på band som inte vill låta sig klonas blir inte lika lönsamt, vilket skulle göra det svårare för alla andra musiker att försörja sig. Det skulle i sin tur innebära en värld där musikutbudet ser mer eller mindre likadant ut i varje land. Ett monopol på framgång, och en urvattning av kulturen. Du blir inte längre artist, du blir statist. Och vi som lyssnar får gräva djupt för att hitta dig.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA