x

KRÖNIKA: "Keith Flint var en punkare av sin tid"

KRÖNIKA: "Keith Flint var en punkare av sin tid"

Han klev in i rampljuset som en Johnny Rotten från rejvgolvet. En vältalig herre vid sidan av scenen. Men väl där uppe och framför tusentals åskådare stod han med den där blicken som skrek “oberäknelig!”. Keith Flint lämnade ingen oberörd.

Även om The Prodigy hade gjort sig ett namn redan vid det andra albumet, More Music For The Jilted Generation – med geniala dansstänkare som Voodoo People och No Good (Start The Dance) – så var det med videon till Firestarter som The Prodigy och då i synnerhet Keith Flint blev namnet på allas läppar.

Här är han i sitt esse. För en person med rätt ålder inne (jag var vid stunden 15 år) blev jag både skraj och fascinerad. Vad var det här för rabiessmittad dåre som “dansade” i tunnlarna? Och fascinationen skulle bestå under en bra tid framöver. Videon till Breathe, och låten i sig, är bland det häftigaste som MTV- och Voxpop-generationen skulle få ta del av. Maxims lika stenhårda som coola stil med kattögon-linser tillsammans med Keith Flints helt igenom opålitliga attityd … man satt som på helspänn när man tog del av det här.

Det här var musikaliska ikoner som i alla fall jag, i min beskyddade värld i Viskafors, smög med för mina föräldrar. För vad skulle de tro? Men jag köpte Breath-singeln och den gick varmt på våra skoldiscon.

Keith Flint var en punkare av sin tid. Han var den perfekta karaktären för en musikbransch där musikvideon var det viktigaste instrumentet. Den där klyschan om att gå igenom rutan, det är som att begreppet uppfanns i samma veva som Keith Flint för första gången visade upp sin djävulsversion av mohikanfrillan.

The Fat Of The Land var den givna ingången för många inklusive mig. Skivan, som gruppen i samband med USA-lansering skämtsamt ville döpa om till The Land Of The Fat, innehöll precis allt som big beat-suktare var ute efter. På så sätt har den kanske inte klarat tidens tand men som en port in i 90-talet är den fullkomligt lysande. Och förutom sin speedade tjackiga scendans gör Keith Flint mycket bra ifrån sig även i inspelad form. Serial Thrilla är tillsammans med tidigare nämnda singlar höjdpunkten från denna rock-techno-hybrid till skiva.

gallery_large

(Foto: Daniel Madsen)

Efter den här smällen till fullängdare fortsatte The Prodigy att tugga vidare på sitt inkörda spår och när vi står här nu 2019 och har facit i hand inklusive förra årets oväntat intressanta The Tourist, smärtar det än mer att bandet har mist sin största galenpanna. För The Prodigy är ingen fluga, inget “90-tals-band”. The Prodigy har mer att ge. Dessvärre får inte Keith Flint vara med på den eventuella fortsatta resan. Finns det ens en framtid? 

Keith Flint, tack för all energi, all frustration och alla kaosfyllda nätter som du förmodligen skapat åt dig själv och alla andra.

LÄS OCKSÅ: Keith Flint begick självmord – läs Prodigys meddelande


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA