x

Take me to ... jordens undergång

Take me to ... jordens undergång

Hozier vill egentligen vara anonym. Men han utnyttjar sin position i solidariskt syfte och låter samvetet styra. GAFFA träffar en artist som har lämnat kyrkan för att bege sig in i en oviss framtid.

Hela den jättelika uppehållsytan är tom, sånär som på ett par svarta tygsoffor vända mot varandra och runt dem en handfull löst skivbolagsfolk. I ena möbeln sitter jag och en gänglig, hårfager typ upptryckta mot varsitt armstöd med två telefoner mitt emellan. Naturlig komfortzon, eller nåt. Den hårfagre typens fulla namn är Andrew Hozier-Byrne, men vi känner honom kort och gott som Hozier.

Efter bara några minuter slår det mig: jag sitter och nästan viskar. Varför gör jag det?

– Nej, det finns ingen anledning nu när TV-teamet inte är kvar, säger min irländske vän och stryker hårsvallet bakom öronen. Han pratar lika lågmält han, men det säger jag inget om. Det är han som lever på sin röst, inte jag.

Annars har den där rösten visat sig ha betydelse för både det ena och det andra ändamålet. Det ena vet ni. Hur den tog hans själfulla Take Me To Church ända till världens topp och där har stannat sedan dess. Det andra vet ni också. Hur den gjort honom till språkrör för medmänsklighet och liksom upplåtit hans stämband åt de nedtystade och förtryckta.

– Om jag har kunnat utgöra en plattform för sådant jag känt varit viktigt att stötta har jag gjort det, framför allt i Irland som ju är mitt hem.

Ju större stjärna du är och drar nytta av din position för att göra väl – Lex Bono – desto större risk verkar det bli för backlash. Funderar du över det i sådana lägen?

– Viktigast är att du inte får det till att handla om dig själv, utan att du vet att du verkligen kan bidra med något. Som exempelvis vid Apollo House-ockupationen i Dublin 2016 när aktivister ville hjälpa hemlösa med tak över huvudet över julhelgen. Om du dyker upp där för att sjunga en sång är du givetvis fullt medveten om att du drar kamerorna till dig, men du gör det ju av solidaritet för saken, för att det annars skulle vara enkelt för omvärlden att bara vifta bort händelsen när den i själva verket behöver uppmärksamhet.

Ämnet ligger honom varmt om hjärtat, men är samtidigt känsligt och obekvämt. Medan sångaren öppnar upp sig ser jag i ögonvrån hur en följeslagare lite smått börjar skruva på sig.

– För mig handlar det om samma engagemang som om jag vore en vanlig medborgare och inte artist. Jag låter helt enkelt samvetet styra. Men jag tycker inte om att prata om de här sakerna, jag ser inget som helst nöje i det.

Med ett så stort antal följare som du har, är det inte ibland frestande att använda följarbasen för att föra ut ett budskap, åtminstone så länge anledningarna känns rätt?

– Jo, balansen kan vara knepig, helt klart. Särskilt när det handlar om olika delar av världen, du vill inte vinna billiga poänger på andras territorium när det finns problem i ditt eget land. Det var därför irländska aktivister hade en central roll i videon till Nina Cried Power. Men det är globala frågor i ett globalt samhälle som inte bara rör Irland. Visst, U2 är ett exempel, men deras (RED)-kampanj har ändå gjort anmärkningsvärt mycket för att stoppa malaria och AIDS. Det blir lite som att ens egen insats blir en signalförstärkare som sprider budskapet till en bredare allmänhet.

Vad han än anser om sitt samhällsengagemang så präglar det minst sagt hans artistskap. Titelspåret till fjolårets släng-ett-ben-till-hundarna-EP Nina Cried Power gästades av Mavis Staples och Booker T. Jones, vilket var långt ifrån en slump.

– Den skrevs i samma anda som medborgarrättsrörelsen under 60-talet och Mavis och Booker var förstås centralfigurer för soundtracket till den tidsepoken. De genomlevde en långt värre tid socialt än vi gör. Jag ville med låten visa uppskattning till de människorna för allt vi har dem att tacka för idag.

Andan lever i viss mån vidare på Hoziers nya album, Wasteland Baby!, om än med lite mer cyniskt perspektiv:

– Låtarna är lite mer mångfacetterade, lite blues, lite folk, lite soul. Framför allt reflekterar de – med glimten i ögat – över känslan av att vi har jordens undergång runt hörnet.

Livet i kölvattnet av Take Me To Church

Strax innan Take Me To Church släpptes 2013, var Hozier inte mycket mer än en drömmare vid namn Andrew som flyttat från kuststaden Wicklow in till Dublin för att studera musik på Trinity College. Väl där hoppade han sedermera av skolan för att istället skriva låtar, en manöver som slog fel och resulterade i att han flyttade hem till mamma och pappa igen. Uppe på vinden i föräldrahemmet började han fila på en viss pianobaserad sång som gav utlopp för hans frustration över den katolska kyrkans prägel på det irländska samhället och dess skambeläggande av sex.

Ofta beskrivs du, rätt eller fel, som att du kom från ingenstans och karriären exploderade med den låten. Kan du ibland sakna tiden innan allt tog fart?

– Absolut. ”Gräset-är-alltid-grönare”-faktorn finns alltid där. Inte för att klaga, men innan du släppt din första skiva har du den där sköna känslan av att inte ha något att förlora. Jag har alltid hållit på den som är underdog. Sedan måste jag säga att jag gillar att vara anonym, det saknar jag, inte minst hemma. I Stockholm och så är det väl ingen större fara, men i mitt hemland är jag ett välkänt ansikte. Man önskar att man kunde gå på musikfestivaler och göra galna saker som man gjorde som student. Löjliga saker. Men jag har verkligen ingenting att beklaga mig över.

Har relationen med gamla vänner förändrats?

– En av mina vänner från college som var en av de första jag spelade musik med är fortfarande ute på vägarna med mig, vilket jag är väldigt tacksam över. En del andra har flyttat från Irland till Toronto och dem träffar jag när jag är där. Antagligen skulle jag se mindre av dem om jag inte turnerade. Men det är viktigt att hålla kontakten med vänner och familj, särskilt när man ser världen genom fönstren i en buss och känner sig isolerad.

Behöver du dem också för att ta ner dig på jorden ibland, så du behåller kontakten med verkligheten?

– Haha, man behöver någon som säger till en. Sedan turnerar jag med en massa irländare, så … Vi trackar varandra hela tiden, på skoj.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA