x

"Att få det perspektivet i en så ung ålder är jag väldigt tacksam för"

"Att få det perspektivet i en så ung ålder är jag väldigt tacksam för"

Det råder inga tvivel om att Natalie Mering skapar sina bästa musikaliska verk just nu, och många råkar hålla med. Titanic Rising är, internationellt sett, ett av årets mest hyllade album. Enligt henne beror det dels på praktiska saker som budgeten från hennes nya label Sub Pop. Det hela härstammar dock i mera svårförklarliga ting som att lära sig att lita på intuitionen och om hennes rötter i Pennsylvanias skogar.
 
– Jag har aldrig haft en riktig inspelningsbudget tidigare. Nu kunde jag, på ett bättre sätt, ta fram ljuden jag hörde i huvudet men att ha lite mer tid att experimentera med ljuden och bokstavligen leka med tejpen gjorde också att jag kom på saker jag inte hade föreställt mig.
 
En av sakerna som sticker ut mest är hur tätt och kompakt den här ljudbilden är. Men hur gick egentligen kommunikationen till mellan Natalie och Jonathan Rado (Foxygen) som då var en helt ny medarbetare?
 
– Lyckligtvis har vi både väldigt liknande kreativ process och vår smak är likartad. Vi var typ synkade när saker lät bra och den ena tog över när den andra tyckte att en uppgift var bortom det den kände sig erfaren med. Jag har svårt med att producera trummor och Rado är väldigt van med att spela in ett helt band så jag litade på honom när det gällde det. Sedan har vi spåret Movies som jag producerade helt själv. Det fanns mycket tillit oss emellan.
 
Har du alltid varit bekväm med samarbete, eller har det varit något du har medvetet odlat fram?
 
– Det har faktiskt varit svårt att hitta samarbetspartners som jag kan lita på, som fungerar med sättet på vilket jag arbetar. Chris Cohen och Rado har varit bäst. Min cinematograf (Micah Van Hove, reds. anm.) som jag använder för mina musikvideor har jag också haft ett väldigt bra förhållande med. Så det tog några år att verkligen sätta fingret på det som gör ett samarbete värdefullt. För det mesta så gör jag dock saker själv. Jag är en ensamvarg i grunden.
 
Småstaden Doylestown och Weyes Bloods födsel
 
Natalie är född i Kalifornien och bodde där tills hon var cirka tio år gammal. Att flytta till Pennsylvania var lite av en kulturkrock.
 
– Jag tyckte om flytten eftersom det var annorlunda och lite läbbigt, att komma från Kalifornien där allting är nytt till Pennsylvania där allting är gammalt var väldigt inspirerande för mig. Mycket av det Weyes Blood är idag formades och skapades i skogen när jag bara vandrade omkring med min gitarr. Det var samtidigt ett ställe där jag kände mig som en outsider, mina föräldrar och deras förföräldrar är från Kalifornien vilket är ganska sällsynt i just den staten. Jag kände mig som en flykting länge när jag var på östkusten. Jag var hänförd och stundvis omhändertagen men det var inte förrän jag flyttade till LA som mitt liv började ta den vändningen som kändes rätt.
 
Vikten av att låta barn göra saker ensamma och obevakade är något som poängteras mycket den senare tiden inom pedagogik. Intressant att höra att du hade den möjligheten som barn, att låta dina tankar vandra med dig i skogen.
 
– Jag hade verkligen tur att jag lärde mig om ordet "solitude" (ensamhet, avskildhet på svenska) och dess betydelse när jag just hade påbörjat puberteten och började inse att jag hade intressen som andra i min ålder kanske inte hade. Solitude blev något heligt och positivt för mig, något som skulle göra mig starkare. Att ha fått det perspektivet i en så ung ålder är jag väldigt tacksam för. Det måste ha kommit från lite udda böcker med karaktärer som gillade ensamtid.
 
Du pratar om intuition i ditt samarbete med Rado, är intuition något som vägleder dig i ditt vardagliga liv?
 
– Självklart! Intuition är the way to go. Man vet vad intuition är när man har bildat den där relationen till ens mage, då kan man känna efter och till och med höra den där högre rösten som är ovanför all negativitet och programmering som alla översvämmas med. Det är bra att kunna gå tillbaka och kunna säga "ja just det, det här är den sanna rösten, det här är vad som får mig att känna riktigt lugn". Men oundvikligen kommer det alltid att finnas förvirring och osäkerhet, man måste bara träna och lära sig att lyssna. Det är en väldigt tystlåten röst (viskar).
 
Hur ser du tillbaka på åren då du gjorde noisemusik. Ser du på allt som en fortsättning på en och samma grej eller finns det en avgränsning i tiden då du verkligen tog ett steg och bestämde dig för att göra något helt annat?
 
– De där formativa åren var väldigt viktiga för mig, det blev grunden från vilken jag skriver. Men oundvikligen blev jag besatt av låtskrivandet och mindre intresserad av produktion och ljudskapande. De två sakerna går ändå hand i hand, den tid jag spenderade med noise leder vidare till sättet jag skriver låtar och vice versa. Jag blev på något sätt intresserad av att kommunicera med en publik som kanske inte hade haft möjlighet att lyssna på obskyr musik. Noise är en väldigt hemlig och gömd värld och jag ville bara nå ut till fler människor, på ett emotionellt sätt. Jag ville inte ha mer framgång nödvändigtvis, jag ville bara ha mer anknytning.
 
Andromeda är den stora höjdpunkten på det senaste albumet. En låt som enligt egen utsago handlar om insikten att man måste släppa in kärleken vid en viss punkt för att överhuvudtaget kunna bli kär.
 
– Kärleken är alltid där, det handlar ju egentligen bara om en själv. Många av oss vandrar omkring och tänker "stackars mig, ingen kommer att älska mig", utan att inse att den attityden och programmeringen som man har låtit sitt sinne påverkas av är exakt vad som hindrar andra från att älska en. För det mesta handlar det om att inse hur den där tvåfiliga vägen fungerar. Mycket av det jag sjunger om spelar lite med idén av att vara en “dam i nöd” som måste vara befrias; likt den grekiska myten om Andromeda som är fastkedjad vid en klippa och måste räddas.
 
Du pratar om en slags programmering som vi utsätts för. Var kommer den ifrån enligt dig?
 
– Jag tror att många av oss är programmerade som barn genom filmer och upplevelser. Sedan tycker jag inte att mental hälsa blir betonade i den utsträckning de borde vara betonade, speciellt inte här i USA när hälsoförsäkringen är så knapphändig som den är. Många skulle kunna få användning av terapi, speciellt kvinnor, när det handlar om att hantera besvikelser eller upplevd misshandel. Om man har svårt att bevara ett romantiskt förhållande så finns det förmodligen programmeringar eller mentala spärrar som man är fast vid och som gör det svårt att förbinda sig vid en relation.
 
På tal om terapi så är det här albumet ibland som en Rorschach-målning, det går att hitta oändligt många referenser till Titanic om man vill. På Andromeda sjunger du "Lift the heart from the depths it's fallen to” och det får mig att tänka på Heart Of The Ocean från Titanic och …
 
– Oh wow. Herregud! (skrattar) Det märkte jag inte ens. Wow. Bra gjort! Jag älskar det här. För jag vet att det finns små godbitar här och där i texten som jag har gömt undan … gömt undan för mig själv också verkar det som. Hjärtat som sjunker och diamanten från Titanic är ju väldigt likt, Det var inte alls meningen att referera till filmen i den raden, men samtidigt var det säkert meningen på ett undermedvetet sätt.
 
Till sist, Tim Heidecker, en av mina favoritkomiker. Jag vet att ni var i studio tillsammans nyligen. Vad kan du berätta om den musiken ni skapar tillsammans?
 
– För mig är det en förverkligad dröm att äntligen få spela in musik med honom. Jag är ett stort fan av allt han gör, jag tror att han är vår tids Andy Kaufman. Allt jag kan säga är att det blir väldigt cool musik.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA