x

Skickar ut en skiva om den kvinnliga kroppen – "rymmer stort motstånd"

Skickar ut en skiva om den kvinnliga kroppen – "rymmer stort motstånd"

25-årsjubilerande rockmaskinen Sleater-Kinney släpper en skiva som bland annat behandlar den kvinnliga kroppen. Carrie Brownstein pratar med GAFFA om St. Vincent-samarbetet, meta-låtar och om våldsamma idéer.

Sleater-Kinney – Carrie Brownstein (sång, gitarr), Corin Tucker (sång, gitarr) och Janet Weiss (trummor) – är ett alternativrockband att sluta väldigt nära sitt hjärta.
”Allt vi någonsin ville var bara att spela låtar och konserter som betydde något för människor, som betydde något för oss”, skriver Brownstein i sin briljanta memoar Hunger Makes Me A Modern Girl.
Och det är exakt vad de nu gjort i 25 år.

Vilka mål satte ni upp när ni började jobba på det nya albumt The Center Won’t Hold?

– Vi ville göra något annorlunda. Vi visste att texterna på den skulle bli tematiskt mörka – som världen ser ut just nu är det svårt att inte genomsyras av överväldigande känslor av att allt faller sönder runt omkring en.

Du har sagt att The Center Won’t Hold är ”en skiva om kroppar, om den kvinnliga kroppen”. Kan du utveckla det?

– Den mänskliga kroppen står emot psykologiska och emotionella intrång på olika sätt, men sådana intrång påverkar också kroppen. Kroppar – framför allt kvinnliga kroppar – rymmer stort motstånd samtidigt som de ofta tvingas in i vådliga koreografier, i ohälsosamma mönster. Dessa teman finner du i en handfull av spåren på The Center Won’t Hold.

Textmässigt är The Center Won’t Hold extremt tung, men musikaliskt är den … svängig. Den är den mest dansvänliga Sleater-Kinney-plattan hittills.

– Ja, vi ville bädda in de här förtvivlade texterna i en upplyftande, melodisk ljudpalett.

Hur skulle du beskriva låtskrivarprocessen som ledde fram till The Center Won’t Hold?

– Den var också annorlunda i och med att Corin och jag numera bor i olika städer – jag bor i Los Angeles och Corin bor i Portland, Oregon. Förut har vi suttit med våra gitarrer i samma rum och skrivit men nu satt vi var och en för sig med syntar och spelade in färdiga demor.

När och var spelade ni sedan in The Center Won’t Hold?

– Mellan juli och december förra året gick vi i omgångar in i inspelningsstudiorna 64 Sound och Barefoot Recording Studio i Los Angeles tillsammans med Annie Clark, också känd som St. Vincent. Förut var våra inspelningar mest dokumentationer – vi spelade in låtarna som vi skrivit rakt upp och ner. Men inspelningen av The Center Won’t Hold var mer som en upptäcktsfärd – vi såg varje låt som en egen liten ljudvärld att utforska.

Hur kommer det sig att ni valde att jobba med Annie?

– Hon är en gammal vän. Jag har känt henne sedan 2011 och vi respekterar varandra. Vi dyrkar hennes musik och hon dyrkar vår musik. Hon är oändligt kreativ och uppfinningsrik och vi visste att hon skulle pusha oss och utmana oss.

Jag läste någonstans att hon varit ett Sleater-Kinney-fan sedan All Hands On The Bad One (2000).

– Det lär ha varit den första skivan med oss som hon hörde, ja.

Var Annie också delaktig i låtskrivarprocessen?

– Ja, hon hjälpte oss att finjustera våra texter – göra dem mer personliga, mindre esoteriska.

Love, en av låtarna på The Center Won’t Hold, är en sådan där meta-låt som ni är så bra på – en låt där ni sjunger om Sleater-Kinney ...

Love är faktiskt den låten som Annie har haft mest inflytande över. Jag hade riffet och sångmelodin klara, men det var Annie som föreslog att den skulle handla om Sleater-Kinney. Den är både hennes kärleksbrev till oss och vårt kärleksbrev till oss själva (skratt). Den är också en slags motpol till de mörka, depressiva och våldsamma idéerna som ryms på The Center Won’t Hold.

Det låter som att själva inspelningen av The Center Won’t Hold gick väldigt smidigt.

– Ja, det gjorde den. Som sagt så handlar många av låtarna på The Center Won’t Hold om mörka och hemska saker och för att du ska kunna sjunga om sådant måste det vara ett positivt klimat i studion – du måste känna att du kan vara sårbar inför personerna som är med dig i studion. Och vi trivdes verkligen med att samarbeta med Annie. Inspelningen av The Center Won’t Hold förde med sig att vi alla blev bättre vänner.

Du nämnde tidigare att ni ville att The Center Won’t Hold skulle bli ”annorlunda”. Just utveckling är något som går som en röd tråd genom hela Sleater-Kinneys karriär – ni vilar aldrig på era lagrar, ni testar alltid nya grejer. Jag har svårt att se er ge konserter där ni spelar, säg, Dig Me Out (1997) från början till slut.

– Nej, det är lite gimmickvarning på sådant … Men å andra sidan – jag såg Patti Smith spela Horses och jag älskade det. Live spelar vi låtar från alla våra album, men att spela ett helt album från början till slut, nja ... Det skulle vara The Woods (2005), i sådant fall. Det finns mycket utrymme för improvisation i låtarna på The Woods, så vi skulle kunna andas nytt liv i den plattan på scen.

Hur känner du inför att släppa ut The Center Won’t Hold i världen?

– Just nu känner jag mig mest otålig. Jag är ju mitt uppe i den här underliga vänteprocessen när plattan är klar och allt man vill är att dela med sig av den.

Är du mer otålig vad gäller sådant idag än du var i början av din musikaliska karriär?

– Nej, jag blir snarare bättre och bättre på att hantera den vänteprocessen. Dessutom känner jag nu för tiden en stor känsla av frihet – vi är inne på vår tionde platta allt som allt så vi kan göra vad vi vill! Du måste lita på att din publik vill följa med dig på din färd. Och de flesta människor vill ha en evolution.

Har du märkt av några skillnader i hur folk interagerar med dig sedan Hunger Makes Me A Modern Girl publicerades?

– Intentionen med allt jag gör är att knyta band till andra så jag tycker det är väldigt givande när folk kommer fram till mig och säger att de kan relatera till Hunger Makes Me A Modern Girl. Den boken är en av de svåraste sakerna jag gjort eftersom jag skrev den helt själv – vanligtvis samarbetar jag med andra.

Genom åren har det sjösatts ett gäng sidoprojekt till Sleater-Kinney. Skulle du säga att sidoprojekt är måsten för att huvudbandet ska vara lyckligt?

– Jag skulle säga att det är ett måste att ha ett liv utanför bandet (skratt). Att gå ut i världen och uppleva saker – kärlek, förhållanden, vänskaper, natur, sidoprojekt – är viktigt. Sidoprojekt ger en möjligheter att få perspektiv på saker och ting och de hjälper en att inte ta huvudbandet för givet.

Ett sidoprojekt som du haft är TV-serien Portlandia. När folk känner igen dig ute på gatan är det då som ”Carrie från Sleater-Kinney” eller som ”Carrie från Portlandia”?
– Ett tag var det definitivt som ”Carrie från Portlandia”, men efter det att Trump valdes till USA:s president så blev det ”Carrie från Sleater-Kinney” igen. Jag antar att folk ser personen de behöver mest för tillfället.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA