x

SPECIAL: Mysteriet Megira

SPECIAL: Mysteriet Megira

Charlie Megira dog inte bara en utan två gånger för sin konst. Det här är historien om en israelisk artist som gick sin egen väg, skapade en mytomspunnen karaktär och gick sönder på vägen.

5 november år 2016 hittades Charlie Megira död i sin lägenhet i Berlin. Han efterlämnade sig sin fru och sin son Adrian, som var fyra och ett halvt år gammal vid händelsen. Charlie – eller Gabi Abudraham – som han egentligen hette, var 44 år gammal när han förlorade kampen mot sina inre demoner. Av allt att döma så fäktades han in i det sista. När Gabi hittades var gitarren inkopplad i stärkaren och alla effekterna var påslagna. Var det ens Gabi som dog i den där lägenheten? Eller hade karaktären Charlie tagit död på Gabi flera år tidigare? Kanske var det här bara ”the last performance of Charlie Megira” som hans vän Boaz Goldberg uttrycker det i slutet av sin fragmentariska dokumentärfilm Tomorrow’s Gone – som visas på filmfestivaler just nu. Ett gripande porträtt av en plågad man, om vänskap och om rock'n'roll.

Som ljudet från en annan planet

Det var min vän Rasmus som introducerade mig för Charlie Megira. Rasmus tycker bara om konstiga saker och skulle i sedvanlig ordning spela upp ett konstigt klipp. Det var Charlie Megira & The Bet She'an Valley Hillbillies som framförde låten Turn Around på en festival i Berlin. Det var konstigt, bland det märkligaste jag har sett och hört. Det var som ljudet från en annan planet. Det var David Lynchs drömmar om Elvis och Roy Orbisons bortadopterade son. En mässa för bastarder och herrelösa hundar. Jag har aldrig någonsin hört något som låtit så trasigt och helande på en och samma gång. Jag har heller aldrig hört musik som är så lik och så olik sina förlagor på en och samma gång.

Väl hemma bestämde jag mig för att ta reda på allt som gick att ta reda på om Charlie Megira, och köpa all musik som fanns tillgänglig. Det var bara det att han inte existerade på internet förutom i det klippet. Nu överdriver jag lite för effektens skull, men sanningen är inte långt därifrån. Efter att jag under några dagar ägnat mig åt att varva internet i sökandet efter information om frälsaren från Israel hade jag hittat följande: en gammal Bandcamp-sida med möjlighet att ladda ner låtar (helt utan information om respektive album). Jag hade hittat ett blogginlägg som deklarerade att han dött (inget om hur) och jag hade hittat en vinylskiva på Discogs för 3 000 kronor. Det var mer eller mindre all information som gick att finna.

Det var tidigare i år som skivbolaget The Numero Group började med att återutge flera av Megiras album digitalt. Album som tidigare främst har givits ut på CD-R och distribuerats i samband med spelningar. Numero Group har varit mig behjälplig i sökandet efter svar på mysteriet Megira. På den vägen kom jag också i kontakt med musikern och regissören Boaz Goldberg. Boaz och Megira var en gång goda vänner, och nu är han aktuell med en film om Charlie Megira. Filmen har nyligen haft premiär på filmfestivalen Docaviv i Tel Aviv, där den fick ett gott mottagande. Förhoppningsvis får vi se den på Stockholms filmfestival också.

Kaosartad indiescen

Gabi Abudraham föddes i Beit She'an i Israel den 10-10-1972. Boaz Goldberg berättar i filmen att han inte visste särskilt mycket om Gabi när de möttes första gången 1995. Förutom att Charlie enligt rykten inte hållit i en gitarr förrän han fyllt 20, att han arbetat som militärkock och barberare och gått på internatskola.

Vid tillfället spelade Megira i bandet The Shnek i Tel Aviv och Goldberg var basist i Knack Pop, ett band som Charlie älskade. Under en spelning med The Shnek fick Charlie en flaska krossad mot sitt huvud, men fortsatte att spela fram till att han svimmade och spelningen fick ett abrupt slut. Goldberg berättar att det var under den här tiden som Gabi började utveckla en karaktär som påminde om Roberto Benigni i en Jim Jarmusch-film, som ett sätt att överleva i det tuffa klimatet kring indiescenen i Tel Aviv i mitten av 90-talet.

Efter att The Shnek slutat spela försvann Gabi under flera månaders tid, och Boaz och Gabi förlorade kontakten (den första av flera gånger). När Gabi kom tillbaka hade han med sig en CD-R-skiva med titeln Da Abtomatic Meisterzinger Mambo Chic av Charlie Megira. Karaktären Megira var född och bollen var nu satt i rullning.

“Hans gitarrspel påminner om en blomma”

När jag frågar Goldberg om Megiras gitarrteknik så svarar han att historien om Megira påminner om legenden om Robert Johnson, som sålde sin själ till djävulen för att bli världens bästa bluesgitarrist.

Det räcker egentligen med att lyssna på den inledande låten Golgotha Rock från solodebuten från år 2000 för att förstå vad Goldberg menar med det. Det hemsökande, smått kusliga gitarrspelet från Megira är så originellt och stilsäkert att det är svårt att tro att det kommer från en person som började lära sig att spela i 20-årsåldern.

– Ingen spelade som Megira! Hans gitarrspel påminner om en blomma. Du vet: mättad färg, en form som känns skulpterad och komplex och längst ner taggar som påminner oss om dess rötter. I det här fallet punk, garage, smutsig och farlig rock'n'roll.

Men Charlies musik var så oerhört sprängfylld av influenser med allt från just skitig rock till jazz, shoegaze, ambient och allt mellan himmel och jord. Hur kom han i kontakt med all musik? Var han en samlare eller bara som en svamp som hörde något en gång och sedan kunde kanalisera det?

– Charlie var inte bara en otrolig musiker utan också den smartaste musiklyssnaren jag någonsin har träffat i mitt liv – och jag har träffat många. Han hade en stor samling skivor, vinyler och kassetter, men inte som en tvångssamlare. Utan han tillbringade verkligen otroligt många timmar bara med att sitta och lyssna på musik.

Skapade sina egna lagar

Israel under 80-talet var – i motsats till vad många tror – inte alls så avskärmat från västvärldens populärkultur som många tycks tro. Det fanns skivbutiker och det fanns radiokanaler även här. Och om du bodde på en något mer avskärmad plats som Charlie gjorde i Bet She'an så var piratkopierade kassettband en stor grej.

– Charlie var under hela sitt liv besatt av Elvis och jag tror att hans första gitarrhjälte var Johnny Marr i The Smiths. Charlie läste dessutom mycket och var väldigt influerad av Kafka. Han satt i militärfängelse under en period för vapenvägran, och det var där hans förkärlek till Jim Jarmusch estetik i filmen Down By Law började manifestera sig i den karaktär som han kom att bli. Det här var en del av Charlies storhet som konstnär. Förmågan han hade att smälta samman olika influenser som ingen annan kommit på tanken att kombinera.

När Boaz beskriver sin vän växer bilden fram av en person som var så totalt ointresserad av vad andra människor klassade som coolt eller töntigt. Han skapade sina egna lagar. Boaz berättar att Charlie var en person som kunde gå från att orera över Elvis storhet som sångare till att plötsligt berömma Richie Samboras fantastiska gitarrteknik i Bon Jovi.

Hur kom han överens med andra musiker då? Hittade han någon som delade eller förstod hans vision eller arbetade han mest ensam?

– Det råder ingen tvekan om att han dikterade visionen. Han var en dominerande bandledare, väldigt karismatisk. Hans strategi var att samla otränade musiker, så att han kunde "designa" dem. Det gick rykten om att Charlies medmusiker blev utbrända av alla oändliga repetitioner i början. Sen i slutet av sin karriär, när han turnerade i USA då ändrade han inställning helt. Då struntade man istället i repetitionerna och gick bara upp på scenen och rev av, lite som ett gammalt rockabilly-band från 1950-talet.

“Jag har hört många säga att han inte riktigt ville lyckas”

När det kom till inspelningarna hade Charlie full kontroll. Inga digitala tillägg fick göras, utan en ren analog kedja med själva överföringen till datorn som enda undantag. 

– Dock vet jag att Charlie ofta var missnöjd med slutresultat och ville i flera fall mixa om, eller till och med spela in skivorna på nytt. Han påminde om en konstnär som var redo att bränna upp sina tavlor så fort de var färdigmålade.

Hur kommer det sig att Charlie Megiras unika sound inte nådde ut till den breda massan? Var det så att han inte ville slå igenom? Att det rörde sig om någon form av självsabotage? 

– Jag har hört många säga just det, att han inte riktigt ville lyckas. Jag tror absolut att han ville! Titta bara på honom och lyssna. Du skapar inte en karaktär som Megira om du inte vill ha människors uppmärksamhet!

I Goldbergs utmärkta dokumentär får vi höra en nykläckt Megira prata om den karaktär han skapat och vad han vill uppnå. Megira sitter på en stol med sin enorma frisyr – som en ung Dylan i utklädd till Elvis inför en maskerad ungefär. Han rör sig fram och tillbaka och skrattar mycket och röker ännu mer. Hela hans manér skvallrar om den beryktade blygheten som Gabi drogs med. Här har den börjat maskeras bakom ett mer självsäkert alter ego, men som ännu inte tagit över kroppen fullständigt. I just den här tidiga intervjun känns det på något sätt som att Gabi fortfarande finns kvar, att Megira växer i honom. I intervjun säger han att han vill skapa något fantastiskt. Att han vill återuppliva ett förflutet som aldrig har funnits. Och det känns som att han där och då sätter ord på sin kulturgärning, och gör mysteriet Megira något mer begriplig.

–  Ja, det där stämmer ju verkligen. Megira var ju en sorts andlig varelse som gjorde en väldigt fysisk form av rock'n'roll. Det hade säkert också politiska och sociala orsaker: det fanns inga Greaser-rockers i Israel under 1950-talet. Det var en helt annan värld än Kalifornien eller i New York. Mizrahis (judarna som kom till Israel från arabiska länder) och Ashkenazer (europeiska judar) levde i vitt skilda universum. Det verkliga 1950-talet för judar i Israel var väldigt kollektivt och socialistiskt. Men karaktären Megira lät och såg ut som en självständig rocker med mycket attityd. Megira var imitationen av den tid som aldrig var i Israel.

Huruvida denna tanke för oss närmare ett svar på varför Megira aldrig slog igenom låter jag vara osagt. Men Megira flyttade sedermera till Berlin med sin fru och sin son Adrian. Utan att veta tillåter jag mig att spekulera kring hur alla de lager av kulturkrockar som möter varandra kan ha bidragit till att skivbolagen drog sig från att signa honom. Megira var som en påhittad retrofigur, en hypotes kring hur en israelisk rockstjärna skulle kunna ha sett ut under 1950-talet – om det hade existerat en sådan kultur. Vad händer när du flyttar denne figur till en plats där femtiotalets rockkultur faktiskt var en realitet, och där retrokulturen sedan länge är mättad? Av de få intervjuer som finns från den här tiden blir det plågsamt tydligt att många valde att tolka Megira mest som en komisk figur. När det i själva verket rörde sig om allvar på liv och död, med endast en smakfull känsla för humor.

Följde med på The Strokes-sångarens turné

Megira fick ändå en del uppmärksamhet i Europa – även om den omedelbara succén uteblev. Berlin ledde honom vidare till turnéer i USA. Han turnerade även som förband till The Strokes-sångaren Julian Casablancas. Men i intervjuer från radioprogram med amerikanska komiker och musikjournalister från den här tiden får jag ändå känslan av att något väldigt vackert var på väg att gå sönder redan då. Som att karaktären Megira sedan länge tagit över mannen, och att Megira nu behöver räddas från sig själv. Språkförbistringen och kulturkrocken resulterar stundom i intervjuer som balanserar på gränsen till hånfullhet. Som att karaktären är så konstig att intervjuaren tar den enkla vägen – och utgår ifrån att allt är på skoj, en tokig gimmick – även när Megira talar om allvarliga saker som vikten av att begrunda sin egen död. Goldberg beskriver också hur karaktären Megira tog över helt under den här tiden, och att han själv börjat kalla sin vän för Charlie.

För Megira var det inget skämt, långt ifrån. Tvärtom så dog han två gånger för sin konst. Först som Gabi, den blyga pojken som fick ge vika för alter egot som skulle förverkliga visionen. Varför Megira valde att ta sitt liv en andra gång får vi så klart aldrig veta säkert. Men Goldberg väcker frågan i slutet av sin dokumentär: Vad händer när den karaktär du skapat för att skydda dig själv börjar gå sönder?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA