x

Live At Heart, dag 2: "Att zombiefieras till en gungande fågelholk av lycka"

Live At Heart, dag 2: "Att zombiefieras till en gungande fågelholk av lycka"

Karimah, Boulebar, 19:00

Karimah levererar sannerligen en känslomässigt rik repertoar full av raseri och hopp om ljusare stunder i det fallerande livets äckliga truism. Med sin själfulla och samtidigt mörka inramning framhävs en otroligt livlig och färggrann värld av florerande musikalitet och en katartisk resa som förgylls av den otroligt glädjerika och genuina lyckan till musiken som denna extraordinära artist frambringar denna afton. 

Med så små och genialiska medel lyckas denna individ tillsammans med sitt otroligt kompetenta band verkligen på ett cementerat och tidlöst strukturerat vis påvisa hur musik i grunden är ämnat till att lyfta själen till positivare höjder. Karimah är definitionen av ett sant lyckopiller som får en att inse hur viktig eskapismen som sann musikalitet kan producera faktiskt är. 

KARIMAH: ★★★★★☆

 

Byråkrat., Boulebar, 20:00

Den förre detta Kent-gitarristen som blev manager Martin Roos instrumentella “musik för kontoret”, eller "den ensamma byråkraten" är inget annat ett ett genialiskt koncept. Genom en drypande melankoli som dansant ålar sig mellan de oerhört suggererande och dekorativt tilldragande tonerna som denna trio lyckas generera är så briljant att man undrar hur denna konstellation icke kunnat funnits ibland oss sedan urminnes tider. 

Genom en melodisk och livligt rytmisk sammanställning av medryckande klangfärger lyckas dessa karlar med så till synes enkla medel skapa en kolossalt inspirerande och effektfull energi som går att ta på. Den organiskt frodande musikaliteten som fyller hela boulebanan med den tungsint påverkande atmosfären. De atmosfärerna som skapas av endast två gitarrer, en bas och ett backingtrack blir så pass stimulerande att man efter ett tag zombiefieras till en gungande fågelholk med ett ytterst brett och förmodligen fjantigt leende av ren lycka.  

Byråkrat. bjuder på en sån där spelning som gärna hade fått fortgå hela natten, då man under hela konserten samtidigt som man njuter även har svårt att hålla sig från att få höra vad som skall komma här näst. Sannerligen en otrolig upplevelse som jag hoppas att både jag och många andra människor får bevittna ett oändligt antal gånger till. 

BYRÅKRAT: ★★★★★★

 

Tribe Friday, Boulebar, 22:00

Tribe Friday skakar sannerligen med ett aggressivt ryck liv i den hittills något stela och ändå halvslumrande publik, som hittills enbart fått avnjuta mer trankila och något introspektiva tongångar. Till en början blir kontrasten rent av svårsmält. För Tribe Friday har blivit extremt mycket vildare än jag vill minnas de oskyldigt oskuldsfulla pojkarna som en gång i en svunnen tid förgyllde ett litet pubhörn i ett Umeå begravet i kall snö. 

Till en början är det inte bara svårsmält, utan den brutalt upphetsade energi som de numera Örebrobaserade ungdomarna slår an redan vid första plektrum berörelse känns initialt forcerad och aningen påklistrad. Musiken låter som den ska, det vill säga mycket bra, men som sagt blir det till en början något svårt att koncentrera sig på de skickligt framförda tonerna och lyrik då all fokus är riktad mot den energetiska urladdning som håller på att riva scenen.

Men som tur är dröjer det inte allt för många alster innan något klickar till ordentligt, och allting känns helt plötsligt otroligt sammansvetsat och självklart. Tribe Friday hamnar i den så eftertraktade och så kallade zonen då spelningen blir ett otroligt både renande och energigivande spektakel som är ytterst smittsamt på bästa möjliga vis. Det röjiga gifter sig med den fantastiskt paranta musiken och skapar en otroligt givande upplevelse. 

TRIBE FRIDAY: ★★★★★☆

 

Pigman, Boulebar, 23:00

Kramfors födda Pigman bjuder på extremt råa och primitivt raka rör. Här är det ord och inga visor, eller möjligen tvärtom. Den mullrande bas som lyfter fram den fartfyllda och tunga retro-osande punken tillsammans med den nästan hånfullt dirigerande sången som ligger stadigt mellan det härligt skräniga gitarrljudet är extremt njutbar att få bevittna live. Intensiteten från Pigmans bestialiska framtoning har rent av en mycket lyckospirande effekt som sätter sig djupt och länge i benmärgen.

Dock finns det tyvärr en del alster som låter för likt varandra, och man undrar nästan ibland om Pigman faktiskt börjat spela på en ny låt eller bara fortsatt med en förlängning av den man nyss hörde. Men som helhet håller det brutala och samtidigt faktiskt mycket dansanta konceptet som Pigman illustrerar alldeles utmärkt. 

PIGMAN: ★★★★☆☆

LÄS OCKSÅ: Live At Heart, dag 1: "Som att få bli en karaktär i ett avsnitt Twin Peaks"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA