x

Om man slutar tänka så blir man död

Om man slutar tänka så blir man död

Opeths senaste album släpps både i svensk och engelsk version. Ett beslut grundat i ängslighet snarare än att sälja mer plattor. Vi tog ett snack med bandets frontman Mikael Åkerfeldt om marknadsstrategiska grepp, rättighetstjafs och om bandets Kent-kopplingar.

Du ska ha skrivit ert 13:e album, In Cauda Veneum, i hemlighet – utan att skivbolaget visste om det. Varför blev det så?
– Det låter tuffare när du säger det, men det var meningen att jag skulle ta ledigt från bandet och ta ett sabbatsår, vara hemma med mina barn och min flickvän. Men de går till skolan och arbetet så plötsligt satt jag själv och undrade vad jag skulle göra. Jag har en tendens att känna mig lätt värdelös om jag inte gör någon nytta, och huset var städat, bilen var tvättad och gräsmattan var klippt – vad fan gör jag nu? Då satte jag mig och började leka, och så blev det en skiva mycket tidigare än vad det var tänkt.

Är det första gången du jobbar så?
– Jag har inte riktigt tagit det så långt att jag planerat en rejäl paus förut, trots att jag brukar knorra lite i slutet av turnécykler. Man är trött på alla och vill inte vara med längre, men man är lika ängslig för vad man annars ska göra. Jag älskar musik, framför allt att skriva. Krasst sagt, att sälja musiken via turnéer och så vidare är jag inte så förtjust i, jag skulle hellre vara hemma mer. Men jag har ingen bättre plan – mina problem är väl så kallade lyxproblem. Och det är ju en mänsklig rättighet att få klaga, även om man lever ett privilegierat liv.

Ja, du jobbar ju som rockstjärna.
– Det är inget riktigt jobb, men man får ta vad man har. Dessutom har jag hållit på så länge, så det magiska lystert runt till exempel Wacken-scenen har falnat en aning. Jag behöver inte den egofixen lika mycket nu, men jag kanske skulle sakna den om jag inte fick göra det mer. För samtidigt älskar jag ju att stå på scen och spela med killarna, även om den kreativa sidan av att spela i ett band är roligast. Det är som att vara ett barn igen och leka med Lego. Att spela upp låtarna, det är någon form av profession, och det blir på någon annans bekostnad. Jag tänker mer och mer på att jag är farsan som borde vara hemma.

Artikeln fortsätter under videon.

Det nya albumet släpptes i två versioner, med sång på svenska respektive engelska. Var det av marknadsstrategiska skäl som du sjöng in på engelska också?
– Jo men det skulle man kunna säga, jag tycker att jag har en legitim anledning att vara ängslig. Jag är, eller var, så själv när det gäller musik, att jag höll mig undan från musik på ett språk jag inte förstod. Men jag är så nöjd med musiken, så det vore synd om folk dissade den för en så banal sak som språk. Jag översatte texterna till engelska på en dag och spelade in det på några dagar, så det var inte så fruktansvärt mycket jobb.

Var det lite av en gest mot de fans som inte kan svenska alltså?
– Jag vill inte vara schysst mot fansen, haha, jag vill utmana. Men engelska är ju det universella språket för musik, eller för rock, om man hårdrar det. Beslutet är taget helt på grund av ängslighet, inte för att sälja mer. Det kan möjligtvis vara en positiv sidoeffekt, men jag vill att folk ska höra det helt enkelt. Och folk är så rastlösa, om de inte hajar vad jag sjunger byter de till nästa platta i algoritmen. Det vore så tråkigt.

Kände du att du fegade ur lite?
– Jag har lite ångest över det, men samtidigt så fick jag vatten på min kvarn när jag gjorde pressintervjuer i USA. Journalisterna hade främst lyssnat på den engelska. Det är lite beklämmande att medge det, jag målar gärna ut mig som orädd men det får stå för själva musiken. Själva formatet, ja, där mesade jag ur lite med en engelsk version. Men det är ingalunda unikt.

Kent har gjort det – ni börjar få en del gemensamt. Plattan är inspelad i Park Studios, känd som Psykbunkern.
– Jag minns en gång när jag vaknade jättebakis och hade den engelska versionen av Om Du Var Här på huvudet, det var hemskt. Men det var väl ett tappert försök av dem. När man tänker efter finns det många likheter, vi ska ta över deras publik och se till att alla klär sig i svart. Fast det gäller väl redan …

Du ska ha sagt att In Cauda Veneum är soundtracket till en Werner Herzog-film om du konstruerat det i ditt huvud. Vilken film gäller det?
– Har jag sagt det? Det stämmer rätt bra, det är i så fall dokumentären My Best Fiend om hans turbulenta förhållande med Klaus Kinski. Jag får många frågor om konceptet, det är inget konceptalbum men jag hade kunnat hitta på något utan att folk hade rynkat på näsan. Dark Side Of The Moon är tydligen ett konceptalbum, men det är svårt att säga vad det handlar om. Livet? Döden? För mig har konceptalbum en tydlig historia, King Diamond och sånt där.

Det skulle inte vara er första relation med Popol Vuh, som skrev soundtracket till många av Herzogs filmer?
– Jag har ofta referenser till dem och till Werner Herzog i vår musik, och vårt liveintro är hämtat från deras soundtrack till Nosferatu, vampyrfilmen. Lite hårdrock måste det ju vara. Vi hade lite problem med det – Florian Fricke från Popol Vuh har ju gått bort och det är hans son som äger rättigheterna till all musik. Han ville ha en så kallad ”flat fee” för att vi skulle använda låten som intro till Opeth, och det var rätt mycket pengar. Vi sade att, vafan, vi betalar honom alltid när vi släpper en liveskiva – vi säljer plattor med din jävla farsas musik, folk kanske kollar upp honom efter att få höra två minuter, vi gör 30 spelningar på en månad … det är nästan vedertaget att Opeth-fans känner till det där introt. Det är en bra affärsidé för honom! De flesta vet ju inte ens vilka Popol Vuh är, men han verkar inte riktigt ha nöjt sig med rättigheterna till sin pappas katalog och att det finns ett svenskt band som spelar det varje kväll för folk runt om i världen. Vi sade nej, och som svar på kravet lade jag in två toner på en mellotron i plattans intro som är hämtade direkt från Nosferatu.

Artikeln fortsätter under videon.

Varifrån kom idén med alla röstsamplingar på nya skivan?
– Det var en sista minuten-idé, det var meningen att vi skulle ha en sampling på Charlatan men jag fick inte rättigheterna. Jag jagade någon skånsk kompositör som skrev andlig musik – jag ville få någon slags krock mellan det mörka och det ljusa, så på demoversionen lade jag in en bit från en annan låt, Jesus Han Är Min Sång Och Min … hur fan går den? Till slut sket jag i det och tänkte att det vore coolt med några barnröster, att få fram lite oskuldsfullhet. Ett barns tankar gällande lite större frågor. Så vi intervjuade mina barn och Fredriks (Åkesson, gitarrist) dotter för att se vad de säger om Gud och döden, sånt man inte pratar om i ett sekulärt land som Sverige. Det var rätt intressant att se vad de skulle säga, och lite plågsamt, de var lite blyga och fnittriga. Jag klippte ihop det och lekte med ekoeffekter så det inte skulle bli för gulligt.

Det finns rejält med botten i den första samplingen: ”Om man slutar tänka så blir man död”.
– Det är en oändlig fras för oändlig tolkning, det var perfekt att inleda med en så pass djup mening från ett barn och sen sätta igång skivan. Det kändes klockrent.

Jag såg på Facebook att du var på din gamla samarbetspartner Steven Wilsons bröllop förra veckan. Har du något bröllopsskvaller?
– Det var inte så mycket folk där faktiskt, mest familj. Steve Rothery från Marillion var där, barndomskompisen Tim Bowness som han hade No-man med och Aviv Geffen från Blackfield. Jag kände inte igen så många. Det var skittrevligt men väldigt lugnt och städat, en ganska typisk brittisk anda. Mycket te. Det var ett jävla tedrickande, inte någon Mötley Crüe-vibb direkt. Det var nog det lugnaste bröllop jag varit på, det bröt upp vid halv tio.

Mikaels massiva musiksamling

Under flera år hade Åkerfeldt en stående krönika i Sweden Rock Magazine där han berättade om skivor ur sin bastanta samling. Vi sköt iväg några frågor om hobbyn.

Hur många skivor har du?
– Jag vet inte riktigt, jag håller på att lägga in dem på Discogs. Jag tror det är runt 10 000, det är inte så fruktansvärt många men det är rätt bra saker.

Har du spelat alla?
– Nej. Det är ett projekt, det vore härligt att spela upp dem i kronologisk ordning men sen kommer man kanske till en sektion där man inte har lust. Målet är att kunna alla texter på alla skivor utantill, på min dödsbädd ska någon kunna ta fram en lista över alla skivor och jag ska kunna tredje raden på andra låten på den skivan. Kanske nynna med i tredje saxsolot på Love Supreme med Coltrane.

Är det svårt att finna tid och ork till en sådan hobby?
– Man kan nästan säga att det är som en form av research. Jag är inte en sån som behöver tystnad, jag tycker inte om det, jag njuter av att ha musik på för det mesta. Annars lyssnar jag på P1, för där är ingen musik. Jag vill inte lyssna på något som jag inte valt själv eller som någon vill spela upp för mig. Tyst ska det aldrig vara förutom när jag sover. Eller inte ens då!

Vad lyssnar du på när du ska sova?
– Jag och min flickvän hade några skivor vi spelade. Det finns en kille som heter John G Perry, hans Sunset Wading är fantastiskt vacker. Han var basist i Caravan, det är någon trummis från King Crimson på den och Roger Glover spelar synt. Den är väldigt obskyr, om du hittar den kan jag rekommendera den. Pink Floyd funkar i regel rätt bra när man ska sova, vi brukade lyssna på Animals men min flickvän vill inte lyssna på The Wall. Det är för mycket flygplanseffekter och sånt.

Vilken skiva har du betalat mest för?
– Det var en skiva med Leaf Hound som kostade 22 000. Det tyckte jag var billigt. ”Gula geten” med Bathory tingar väl 10 000 för ett ex i mint condition, den hade jag tre ex av ett tag och jag har inte betalat mer än 30 spänn för något av dem. Jag sålde ett för 150 en gång i tiden och tänkte ”yes, jävlar vad jag tjänade pengar där”.

Vilken var den första du köpte?
– För egna pengar var The Number Of The Beast på en bokhandel i Huddinge Centrum. Det var tacksamt att växa upp i början på 80-talet, du kunde hitta alla NWOBM-band i backarna på Domus eller Tempo. CD var jag lite sen med, Dirt med Alice In Chains var nog den första, eller Blind Melon.

Vad kan du rekommendera till GAFFAs läsare?
– Shit vad svårt … jag måste slå ett slag för Scorpions första skiva, Lonesome Crow. Jag brukar slå på den som ett partytrick och be folk gissa vad det är, det låter inte som glättiga Scorpions. Det är riktig ökenrock. Den är rent fantastisk, men jag tror de själva skäms lite över den. Det finns någon sägning att om du är singel och träffar någon som gillar Nick Drake så ska du bjuda på middag. Om du träffar någon som gillar Lonesome Crow ska du ge dem en high five åtminstone.

LÄS OCKSÅ: Thåström-intervjun är rent ut sagt jobbig att lyssna på


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA