x

Historien om ett 50 år gammalt prog-mästerverk

Historien om ett 50 år gammalt prog-mästerverk

I år är det 50 år sedan King Crimson släppte sitt debutalbum, In The Court Of The Crimson King.

King Crimson gör fortfarande nya, spännande konserter runt om i världen, därför är det lätt att glömma att debutalbumet In The Court Of The Crimson King gavs ut för hela 50 år sedan. Med detta album definierade de även hela genren som senare blivit känt som progressiv rock. Det går att diskutera hur mycket rock vi faktiskt hör på debutalbumet, men oavsett vilken genre man väljer att kategorisera det i är albumet utan tvekan progressivt.

Albumet öppnar med  21st Century Schizoid Man, ett av bandets mest kända verk, och förmodligen det som bäst återspeglar omslaget. Men andra är ord är lyssningsupplevelsen lite som att bevittna någons panikattack på nära håll. Detta känslokaoset är manifesterat genom ett tungt saxofonriff och frekventa taktförändringar. Låten är en ”tour de force” som verkligen visar vad bandet är kapabla till både när det gäller komplexitet och intensitet.

Resten av skivan skiljer sig markant från denna hårresande öppning. Resterande låtar är bra mycket lugnare och mellotron-präglade. In the Court of the Crimson King är både ett representativt och intressant album som visar bandets janusansikte på ett utsökt vis. King Crimson lyckas skapa både ren, melodisk och tung rock. På senare album dyker dessa sidor åter upp i samma låt, som tillexempel Starless på albumet Red.

I Talk to the Wind upplevs nästan som en epilog till titelspåret. Ett stilla flöjtspel ersätter den skrikande saxofonen och konstrasten blir enorm. Ändå ställer man snabbt om sig och kan drömma sig bort till den engelska landsbygden. Melodin har romantiska svävningar och vackra harmonier, men lyckas samtidigt få i lågmälda, komplexa rytmer. Nyttjandet av flöjten har garanterat inspirerat andra band som Genesis och Jethro Tull.

Epitaph får vi bevisat för oss hur mycket progressiv rock faktiskt kan rymma. Här är flöjten ersatt av mellotron och ett igenkännbart gitarrspel av Robert Fripp, bandets viktigaste beståndsdel. Här kommer även Greg Lakes vackra och skickliga sång fram väl. Låten är full av dynamik, här påminner det ibland om klassisk rock men istället för att bryta ut i ett dramatiskt gitarrsolo fortsätter låten lugnt och vackert. Mittenpartiet låter som taget ur en film och ger rysningar längs ryggen.

Moonchild påminner mer om I Talk to the Wind i kompositionen med en enkel vacker melodi. Här är Fripp mer framträdande med ett tydligt gitarriff, som dock aldrig blir högljutt. Moonchild är även mer experimentell än de föregående låtarna. Det är den längsta låten på albumet och kort efter introduktionen läggs så gott som all melodi och sammanhang åt sidan för att göra plats för experimentellt jammande. Här används vibrafon och hela partiet kan nog uppfattas som aningen svårt och speciellt. Låten genomgår en slags metamorfos från att vara en tillgänglig, melodisk sång till det som för många upplevs som slumpmässigt sammansatta ljud. Tillsammans blir det ett musikaliskt verk, snarare än en rocklåt.

Titelspåret är både långt och repetitivt, men eftersom man hållit ut hit måste man betraktas som så indoktrinerad att det inte bör upplevas som ett problem. Spåret är utan tvekan vackert, men också komplext. Speciellt i mittenpartiet vid flöjtsolot där vi även kan ana spår av klassik musik innan mellotronen återvänder. Avslutningsvis får vi också en glimt av saxofonen som brutalt öppnade hela albumet, något som skapar en fin helhet.

In the Court of the Crimson King lyckas skapa dynamik i låtarna, såväl som mellan dem. Detta gör att innehållet varierar, varje låt fungerar bra ensam samtidigt som helheten visar både vilka King Crimson är och vad de är kapabla till.

In the Court of the Crimson King är progressivt i den mening att det innehåller element hämtade från klassisk musik och jazz, samt vågar utmana lyssnaren. Albumet är än idag både progressivt, spännande och välproducerat – även med den frekventa användningen av mellotron. Albumet låter helt enkelt lika stentufft 2019 som 1969. 

LÄS OCKSÅ: "Grammofonarkivet är i förfall"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA