x

2010-talets bästa låtar: Plats 114 – 101

2010-talets bästa låtar: Plats 114 – 101

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

  1. Kleerup – Finders, Keepers

TV4:s långkörare Så Mycket Bättre är tämligen uttjatad vid det här laget. Den aktuella säsongen, den tionde i ordningen, återanvänder trötta deltagare från tidigare säsonger. De glömde dock bjuda in den sömnigaste av dem alla: Andreas Kleerup, och väl var kanske det då han levererade programmets absolut bästa tolkning redan 2015. Miriam Bryants Finders, Keepers blir i Kleerups händer pulserande västkustrock med patenterat ostig och oemotståndlig 80-talskostym. Enkelt men genialt, som så ofta med Kleerup. (AFr)

  1. Young Thug – Digits

Digits är ett koncentrat av alla element som gör Thugger förtrollande och unik. Med sina knappa tre minuter är det här ett av de mest karakteristiska spåren på rapparens mest definierande skiva. Produktionen är våt, dimmig, surrealistisk och verklig på samma gång. Som många av hans låtar finner vi här de mytomspunna texterna. Viktiga frågor som: säger han “horses“ eller "hustlers" i refrängen? Sedan har vi melodierna som Young Thug kommer på i verserna. Fullständigt oförklarliga och en påminnelse om vilket weirdo han är, och om hur tacksamma vi borde vara att ha honom. (JSi)

 114. Orphaned Land – Like Orpheus

En dänga som delvis bygger på den gamla Orfeus-myten i metal-tappning kan väl aldrig bli fel? Definitivt inte när traktörerna är oriental metal-bandet Orphaned Land med en mix av traditionella orientaliska instrument och modern metal och förstärkning på sång av Hansi Kürsch från Blind Guardian. Det internationella Israelbaserade bandet som ofta utmanar både musikaliskt och politiskt i sin strävan att med musiken öppna gränser och sammanföra olika folk skapar brinnande hopp i en brinnande värld. (AS)

  1. Jaaska – Chinna Chinna

Känner du varken igen artisten eller titeln? Inte så konstigt. Det här är en låt som bara skrapat ihop några tiotusentals streams, främst på Soundcloud, sen den släpptes för dryga fem år sedan. Men det här är värt så mycket mer. Brooklyn-bon Micah Spera – som alltså tidigare kallat sig Jaaska – får på Chinna Chinna ur sig ett stycke svävande dansmusik att återkomma till. Det här är tiotalet när det är som bäst, oväntat och gränsöverskridande, enkelt och medryckande. (JE)

  1. Mikhael Paskalev – I Spy

Har du någonsin föreställt dig själv dansandes runt i enbart skjorta, underkläder och tubsockor? Kastandes en yuccapalm och med en stålampa som gitarr. Om inte kanske du skulle komma på tanken efter att ha sett videon till I Spy – eller bara hört låten. Genast medryckande håller Mikhael Paskalev lyssnaren på tårna med sitt dansanta guldkorn. Med ytterligare ett “ra ra ra ra rai rai” finner man sig snart dansandes med armarna som om att det vankades krålsim. Om inte det är ett tecken på en makalöst gjord låt, då vet nog faktiskt ingen. (JJ)

  1. MSTRKRFT – Runaway

Recensionerna av albumet Operator var allt annat än rosenskimrande, en del av dem riktigt njugga, och det fanns säkert en och annan som ansåg att Jesse F. Keeler borde ägna all sin fokus åt det återförenade Death From Above 1979 istället för att fumla vidare med Al-P i deras gemensamma projekt MSTRKRFT. Men om så bara för en låt som Runaway, som fullständigt halsbrytande demonterar allt vad ett typiskt dansgolv tidigare varit, får kanadensarna gärna köra på så länge de analoga syntarna orkar. (TJ)

  1. Gang Of Youths – Achilles Come Down

De är hyllade hemma i Australien, men här ganska okända innan de öppnade för Mumford & Sons 2019. Den sju minuter långa låten är en av de mer sällan spelade från starka albumet Go Farther In Lightness. En spöklik cello inleder och följer oss genom dialogen mellan mannen som står på taket redo att hoppa och den som vill rädda honom. Man anar att Achilles – oövervinnerlig men ändå dödlig – är sångaren själv. Stråkar och en samplad fransk röst för Dave Le’aupepes berättelse oavslutad i hamn: skall man ta sitt liv eller omfamna livets absurditet? (SK)

  1. Allan Rayman – Tennessee

Om den här låten vore en färg hade den varit någon slags röd, brun eller gul nyans – vad som helst som representerar den hetta som pulserar mellan raderna. Ljudbilden liksom kokar och fräser av högintensiv lågintensitet. Med en tvetydig text om självvald ensamhet och dödsförakt målar Allan Rayman upp en scen som hade kunnat utspela sig på valfri balkong i södra USA en riktigt tryckande sommarnatt. Poetiskt, minimalistiskt och med en insmugen homage till Lana Del Rey i andra versen. (FLi)

106. T-ara – Yayaya

Att sammanfatta 2010-talet utan att nämna K-pop är en total omöjlighet. Dagens musiklandskap hade varit oändligt torftigare om inte band som Twice, NCT 127, Blackpink och BTS existerat.
Yayaya – som i original återfinns på septetten T-aras första minialbum Temptastic – är kanske inte den mest betydelsefulla K-poplåten någonsin ... men den är definitivt fullkomligt suverän. Liksom, säg, Martha & The Vandellas I'm Ready For Love kör den över dig som vore den en ångvält byggd av lyckopiller. (JJF)

  1. Nina Kinert Feat. Samuel Herring – Chapped Lips

I Chapped Lips möts Nina Kinert och Future Islands-sångaren Samuel Herring i en oförglömlig duett, som är såväl pockande drömsk som barockt dramatisk när låten tar fart. Ingen av dem har någonsin låtit bättre. Elegansen och melankolin fångas i låtens vackra musikvideo. Nina Kinert måste vara en av Sveriges mest förbisedda artister. (AFr)

  1. Mack Beats & Jaqe – I Centrum

I Fittja tornar Flottsbrobacken upp sig i horisonten, området ligger vackert nära Mälaren. Det lilla torget i centrum skulle behöva kärlek, så även de människor som alltid tycks stå där. I Dogge Doggelitos sommarprat får vi historien om en stöld på varuhuset Obs! i Fittja och hur det får honom att inse att han bor på ”fel sida av stan”. Varuhuset ligger inte kvar, inte heller Clock, snabbmatskedjan intill, där jag som blygt barn frågade om Arne Hegerfors autograf tidigt 90-tal. 

I Centrum skrevs 2011, två år senare är den avslutande spår på producent Mack Beats debutalbum. På låten hör vi lyrikkonstnär Jaqe droppa Latin Kings- och 80-tals-referenser till ett avskalat beat och ledsna stråkar. Arrangemanget får texten att skina samtidigt som den förstärker känslan: förort och liten stad, pengajakt och hiphop-ideal, men också – viljan att bli sedd. ”Det har aldrig varit drömmar som saknades” rappar Jaqe och nämner området Hermodsdal. Ortsnamnet i Malmö lär vara inspirerat av Hans Svensson Hermod, grundaren av utbildningsföretaget Hermods. Den skånska bondsonen Hans hade i slutet av 1800-talet visionen att utbildning bör vara till för alla, oavsett klass- och geografisk tillhörighet. I Centrum sällar sig till toppskiktet av svenska hiphop-låtar och påminner om vad varje enskild människa bär på: en dröm. (VL)

  1. Justin Bieber – Baby

2010-talet var Justin Biebers årtionde, och den som utelämnar hans låtar när decenniet ska summeras begår tjänstefel. Ingen artists musik och person har polariserat människor under årtiondet såsom Biebers. Och vad det var med låten Baby som fick otaliga människor att önska livet ur en kanadensisk 15-åring med pottfrisyr (och en förlamande bubbla av internät-hat att börja gro) är fortfarande svårt att förstå. Men jag har en gissning; den var helt enkelt för bra för att vara sann. Precis som Greta Thunberg. (AB)

  1. Lissi Dancefloor Disaster – Shy

Att Lissi Dancefloor Disaster inte längre gör musik tillsammans är en av de största musikaliska förlusterna det här decenniet. I mästerverket Shy skapar de en egen drömsk och svävande planet där lyssnaren får äran att bo i de tre minuter och 52 sekunder som låten pågår. Det är hyllning till det skeva och en tröst för dem som känt att de aldrig passar in i den här världen. Malletinstrument och syntar, enhörningar och uppgörelser. Den här låten har nästan allt. (FLi)

  1. Bigelf – Alien Frequency

När kaliforniska Bigelf är som bäst hörs ekon från Beatles och Black Sabbath. Mjukt akustiska melodier vävs samman med svävande orgeltoner och mullrande doomriff. Blanda detta med Mike Portnoys trummor som snart skenar iväg likt en buffelhjord, och resultatet blir både svängigt och svårt smittsamt, helt klart i nivå med klassiker som (Another) Nervous Breakdown och Sunshine Suicide. Alien Frequency är något så märkligt som en dundrande hitlåt med psykedeliskt djup. (AFr)

Kolla in plats 100 till 81 här

LÄS OCKSÅ: 2010-talets bästa album


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA