x

Årets bästa enligt Morgan Storesund Skarin

Årets bästa enligt Morgan Storesund Skarin

Årtionden brukar oftast definieras som en sammanhängande enhet och dess musik klumpas ihop i ett. Men när det kommer till det där sista året kan musiken vittna om en helt ny riktning. 2010-talet och sista året 2019 är inget undantag.

På Gaffa har jag som skribent inriktningen att skriva om hiphop och det är ingen slump. För om man kollar på mitt musiklyssnande under det senaste decenniet har just hiphopen varit i fokus. I min sökan efter ny musik har hiphop känts som det fält där mest kreativitet flödat. 2010-talet har varit hiphopens andra guldålder, genren har varit störst och antalet nya artister har blivit fler för varje år. 

Men nu när det nalkas för skifte har andra trender tagit vid. Kanye Wests musik börjar gå utför, post-trapen som svepte in över 2010-talet med en enorm kraft har stagnerat, för att du ska hitta nya initiativ och kreativitet inom genren idag får du leta längre än vanligt. Kort sagt, hiphop är på nedgång. 

Därför har mitt fokus onekligen behövt flyttas, för även om hiphop-genren stagnerar, betyder inte det att musiken gör det, tvärtom, 2019 har varit ett av det roligaste musikåren på länge.

Årets bästa album

1. Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen

Det kan inte vara en trend att förlora någon som står en nära, men under de senaste åren har flera tongivande album präglats av just det temat. Samphas sorgearbete över sin döda mamma på Process och Phil Elverums över sin bortgångna fru på A Crow Looked a Me för att nämna exempel. Men det mest drabbande dokumenterade sorgearbetet av dem alla har tillhört Nick Cave som förlorade sin femtonårige son 2016.

Det måste vara svårt att kanalisera något så tungt genom sin konst, men Nick Cave lyckas onekligen fånga sina känslor på Ghosteen. Genom vackra arrangemang får vi följa med Caves försök att hantera faktumet att hans son inte längre finns. Även om det stundtals blir plågsamt skapar Cave samtidigt något vackert i sagofiguren Ghosteen som ständigt närvarar i rockikonens sinne. Det är otroligt att något så fint kan komma ur något så hopplöst som att förlora sitt eget barn.

2. FKA Twigs – Magdalene

Under tidigt 2010-tal var FKA Twigs en av världens hetaste artister med sitt banbrytande sound som blandade R’n’B med elektronisk musik, triphop och experimentella inslag. Men efter att ha drabbats av flera tumörer i livmodern, har sångaren inte varit lika närvarande under årtiondets andra halva. Resten av musikvärlden fick plocka upp där hon började och när FKA Twigs nu äntligen är tillbaka fyra år senare, med hälsan i behåll och mer kreativ än någonsin, kan hon inte vara mer rätt i tiden.

3. Michael Kiwanuka – KIWANUKA

Michael Kiwanukas storslagna, svängiga och levande sound är så bra som retrosoul kan bli. Den har helt enkelt allt du kan önska. Kiwanukas hesa röst som nästan är i samma kaliber som Otis Redding eller Solomon Burke. Den brusiga produktionen. Orkesterns ekokammarfeeling. De vackert fipplande gitarrmelodierna. Från den Move On Up-liknande You’re Not the Problem till den ljuvliga Light är KIWANUKA ett välgenomarbetat mästerverk som aldrig sviker sin jordnära anda.

4. Angel Olsen – All Mirrors

På bara två år har Angel Olsen gått från Patti Smith till Kate Bush. Den grungiga gitarren har bytts ut mot svävande synthar och vilda stråkar. Och det passar Olsen perfekt. Sångaren fängslar lyssnaren genom att mästerligt skifta mellan det storslagna och närgångna. Är det ens möjligt att lyssna på All Mirrors utan att bli helt trollbunden av Angel Olsens suggestiva kraft?

5. Big Thief – U.F.O.F.

2019 har varit ett otroligt kreativt år för Big Thiefs Adrianne Lenker. Två fantastiska album på bara några månader är en minst sagt imponerande bedrift. Jag kanske är lite motströms som föredrar det tidigare av de två, men det är på U.F.O.F som Big Thief når sin absoluta högstanivå. Adrienne Lenkers sagoliknande röst över Buck Meeks folkiga, akustiska gitarr skapar magi här. Visst den något skränigare Two Hands är bra, men den är inte bättre.

6. Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell

Lana Del Reys låtskrivande har aldrig varit bättre än vad det är på Norman Fucking Rockwell. Trots att sångarens låtar alltid varit gripande har hon inte riktigt fått till det sedan sin debut. Men efter att ha varit ute och cyklat totalt på sin hiphop-influerade Lust for Life, skulle Lana Del Rey tillslut hitta essensen i vad som gör henne bra. Vackra, smarta låtar i gränslandet mellan triphop, folk och indie.

7. Henok Achido – Bror Utan Sol (Mellan Rök och Stearin)

När jag pratade om en stagnerande hiphop-genre så var det inte den svenska hiphopen jag syftade på. För den svenska hiphop-scenen har fullständigt exploderat och av flera imponerande släpp i år så är Henok Achidos Bror Utan Sol allra bäst. Efter att ha legat lågt i tio år, har Achido helt plötsligt kommit tillbaka och det med bravur. Bror Utan Sol är ett maximalistiskt praktverk som betydligt fler borde ge sin uppmärksamhet.

8. Solange – When I Get Home

When I Get Home är Solanges meditativa process i kampen om att återtå sin energi efter att ha drabbats av en nervsjukdom, men det är också en högst meditativ upplevelse för lyssnaren. Låtarna avbyter omärkbart varandra i ett långt flöde av sköna basgångar, välstämd sång och fina detaljer.

9. Tami T – High Pitched and Moist

Tami T är vårt nyaste tillskott i Sveriges fina tradition av elektronisk pop. Influenser går att finna från The Knife och Fever Ray i både produktion och tematik. Tami Ts spin på genren är lekfull, medryckande, rolig och vacker. Imponerande nog har hon spelat in allt på en liten synt som vi får se på albumets omslag.

10. Ariana Grande – thank u, next

Ariana Grande har gjort samma resa som många andra kvinnliga popstjärnor tagit sedan milleniumskiftet. Från att vara styrd av andra, uppträtt med Max Martins låtar till att börja ta kontroll över sitt artistskap, skriva sina egna låtar och långsamt börja accepteras som en seriös artist. thank u, next är Grandes version av Rihannas Anti eller Beyoncés BEYONCÉ. Albumet leverar högkvalitativ pop som passar lika bra på topplistor som i finsmakarens hörlurar. 

11. Weyes Blood – Titanic Rising

Få har kapaciteten att skriva så välstämd pop som Weyes Blood. Med ett sound som för tankarna till allt från Joni Mitchell till Beatles och Abba är Titanic Rising ett av årets absolut mest värda lyssningar. Inte minst den mäktiga Movies som långsamt byggs upp med hypnotiska synthar, stämmor och stråkar i ett gripande crescendo.

12. Danny Brown – Uknowwhatimsayin¿

Att Q-Tips grooviga produktion skulle matcha Danny Browns punkiga rapstil kändes inte helt självklart på förhand. Men det skulle visa sig att lite mysputtrig jazzhiphop var precis vad Brown behövde. Uknowwhatimsayin¿ är ett lysande komplement till rapparens diskografi som tidigare dominerats av skrän och hårda, smattrande beats.

13. Bon Iver – i,i

i,i bär inte på några överraskningar. Det här är Justin Vernon som vi känner honom. Vackra melodier i ett folkligt sound kantat av elektroniska inslag och autotune. Den är något mer nedtonad i sin experimentlusta jämfört med 22, a million men fortsätter på ungefär samma väg med minimalism och konstiga låttitlar

14. Little Simz – GREY Area

Ett av årets bästa rapalbum kom från brittiska Little Simz. GREY Area har ett lite retroinspirerat sound med en bluesrockig gitarr i centrumet av produktionen. Simz är kaxigt kvick på micken med genomtänkta textrader.

15. Sandro Perri – Soft Landing

Det ska erkännas att jag är svag för gitarrbaserad musik med flöjt vilket är precis vad Sandro Perri levererar här. Det finns en nästan sagolik stämning över Soft Landing som för tankarna till gamla flöjtrockgrupper som Camel och Focus. Perri jobbar med de mjukaste av ljudbilder. Försiktiga små gitarrslingor och jazzig moog.

16. Richard Dawson – 2020

17. Thom Yorke – Anima

18. Tyler the Creator – IGOR

19. Jamila Woods – Legacy! Legacy!

20. Alex G (Sandy) – House of Sugar

 

Årets bästa låtar

1. Angel Olsen – All Mirrors

2. Michael Kiwanuka – I've Been Dazed

3. Nick Cave & The Bad Seeds – Bright Horses

4. Weyes Blood – Movies

5. Grimes – So Heavy I Fell Through the Earth - Art Mix

6. Lana Del Rey – Doin' Time

7. Destroyer – Crimson Tide

8. James Blake med Travis Scott – Mile High

9. Big Theif – UFOF

10. FKA Twigs – Sad Day

11. Jenny Hval – Ashes to Ashes

12. Jamilla Woods med Saba – BASQUIAT

13. Billie Eilish – when the party's over

14. Rosalía – Aute Cuture

15. Dave – Psycho

16. Tami T – Mocous Membrane

17. Thom Yorke – Twist

18. JPEGMAFIA – Jesus forgive me, I Am A Thot

19. 070 Shake – Morrow

20. Alex G (Sandy) – Hope

21. Jai Paul – He

22. Brittany Howard – Baby

23. Bon Iver – Naeem

24. GULEED – ZOOM

25. Nilüfer Yanya – Baby Blu

 

Årets bästa hiphopalbum

Nu när jag precis rådissat årets rapmusik, kan jag i alla fall belysa det som jag tycker har varit bra.

1. Henok Achido – Bror Utan Sol (Bland Rök och Stearin)

2. Danny Brown – Uknowwhatimsayin¿

3. Little Simz – GREY Area

4. Tyler the Creator – IGOR

5. Megan thee Stallion – Fever

6. Denzel Curry – ZUU

7. Freddie Gibbs & Madlib – Bandana

8. Injury Reserve – Injury Reserve

9. Boogie – Everythings for Sale

10. Dave – Psychodrama

11. Jpegmaffia – All My Heroes Are Cornballs

12. Young Thug - So Much Fun

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA