BEST OF 2010-TALET: 114 album som gjorde skillnad

BEST OF 2010-TALET: 114 album som gjorde skillnad

Kolla in plats 114 till 58 här.

  1. Perfume Genius – No Shape

Otherside, albumets första låt, försäkrar sig att lyssnaren är medveten om vad den har gett sig in på; en våldsamt vacker resa genom ballader och dansmusik. Vackert och våldsamt är två ord som förenas bäst när Mike Headreas försiktigt och medvetet osäkra ton sätts över kraftiga pompösa mässingsinstrument och trumslag som producerats till att låta mer skräckinjagande än fängslande. Kombinationen i sig väcker en morbid nyfikenhet hos den som inte vågar missa ett ljud eller ett ord. Det är melodisk poesi att reflektera över och rytmer att falla baklänges i. (JSi)

  1. The Kooks – Junk Of The Heart

Nya banor, nya inspelningsmiljöer och ny producent – det var ledorden när The Kooks gick in i studion. Att de sedan föll tillbaka till sina tidigare skivors producent är ofattbart. För resultatet blev Junk Of The Heart, där kvartetten experimenterar sig tillbaka till det drömska 60-talet. Där gitarrerna och basslingorna får utmärka sig ett snäpp extra tillsammans med de målande texterna. För är det någonting som verkligen är värt att lyssna lite extra på här, så är det texterna, som alla berättar sina egna små kärlekshistorier. Junk Of The Heart är rakt igenom välgjord indie i sitt esse. (JJ)

  1. Arctic Monkeys – AM

Det är sällsynt att se ett band totalförändras med en sån integritet som Arctic Monkeys kan. Att tappa ursprungsidentiteten med stil, dumpa ett dunderkoncept och komma undan med det. AM är skivan de alltid velat göra. Borta var den engelska quirky charmen som satte dem på kartan och istället tog amerikaniserade visioner om världsherravälde plats, och här finns det gott om mörker, mystik och sliskiga riff. (JBa)

  1. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är ett ologiskt album, en Spinal Tap-version av hiphop, där allt är uppskruvat till 11. Ett album skapat enbart för att Kanye West faktiskt klarar av att skapa det. Det är för mycket av allt; det är King Crimson- och Black Sabbath-samples, pianosolon av Elton John, Napoleon Dynamite-referenser, låtar som når nio minuter med tre minuter långa vocoder-solon och vackra pianoballader som Chris Rock avslutar med sexhistorier. 

Framför allt är detta, alla vändningar och pusselbitar som aldrig borde fungera tillsammans, det som är Kanye West. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inte bara det bästa Kanye West skapat, det är ett dokument om kärlek och sex, om kändisskap och utanförskap, om livet, och är ett mästerverk i dess sanna mening. (ÖK)

  1. Rotting Christ – Kata Ton Daimona Eaytoy

Djupt bland historiens rötter grävs en vild blandning av influenser från skilda tider, kulturer och kontinenter i dagen. Summerisk poesi i den mörka Gilgamesh, Inka-kultur i dundrande P'unchaw Kachun, ryska vattendemoner i thrashiga Русалка och rumänsk folksång i Cine Iubeşte şi Lasă. Det väl igenkännliga Rotting Christ-soundet genomsyrar dock allt.

För den som inte mött den black metal-rotade musiken tidigare kan detta bli en utmaning som dock vid lite uthållighet ger flödande belöning för insatsen. (AS)

  1. Anderson .Paak – Malibu

Malibu beskrivs bäst som ett speciellt modernt popalbum, konstruerat av den hiphop och R&B och soul och funk som är typisk för södra Kalifornien i allmänhet och Los Angeles i synnerhet. Anderson .Paak utnyttjar på Malibu sin breda inlärda och upplevda musikalitet, samt den stora nyfikenheten för att ytterligare bredda den, för att experimentera försiktigt mellan det moderna och det traditionella. Den funksmittade och lugnt soulgungande hiphop han skrev på föregående EP:n med producentduon Blended Babies finns här, den oerhört smittsamt poppiga men tjockare ljudbilden han skapat med producenten Knxwledge likaså. (ÖK)

  1. Liars – Mess

Mess öppnar med en förvriden röst som säger "Take my pants off, use my socks, smell my socks, eat my face off", och precis där så vet vi vad vi kommer att få. Vi kommer att få ytterligare en musikalisk resa som bara ett band som så totalt skiter i allt vad förväntningar heter kan ge oss. Att skivan avslutas med en röst som säger "Say the word limb" är precis lika förvirrande som allt annat bandet gör, och det är just därför vi älskar dem. (MS)

  1. Franz Ferdinand – Right Thoughts, Right Words, Right Action

Det hade lovats mycket tidigare så för att undvika missförstånd lovade Glasgow-kvartetten inget alls inför sin fjärdegiv. Istället gick Franz Ferdinand tillbaka dit de en gång började – med utmejslade gitarrslingor, klädsamt snurrig bas och någon enstaka syntutstickare. Funk och disco, men aldrig längre än armlängds avstånd från den intrikata och direkta postpunk de härstammar från. En skiva som gjord att dansa till, vilket har varit ett av Franz Ferdinands huvudsakliga mål från början. (HL)

  1. Fever Ray – Plunge

Med Plunge blev frånvaron av The Knife förmildrad. Karin Dreijer hade gått vidare, gick mer in på upptempo och dans istället för dov mystik. Men drivet, ilskan och det tydliga politiska och feministiska ställningstagandena är intakt – ”This country makes it hard to fuck”, som hon mässar i This Country. Och Dreijers förvrängda och plågade, samtidigt uppfordrande stämma är fortfarande djupt magnetisk. (JH)

  1. Kendrick Lamar – Good Kid M.A.A.D. City

På sitt första major label-album hörs produktioner av bland andra Dr. Dre, The Neptunes och Just Blaze. Soundmässigt bjuder skivan på en bredare och genrebekant ljudbild än Kendricks tidigare verk. Här sträckte sig uppenbarligen både han och skivbolaget så långt de kunnat för att mötas på skalan kommersiellt/nyskapande. Trots kvalificerade producenter är det dock Lamar som triumferar och det är i rappen som det intressanta händer. (AA)

  1. LCD Soundsystem – This Is Happening

Det går knappt att nämna LCD Soundsystem utan att nämna David Bowie, och hans närvaro har aldrig varit lika tydlig som här. All I Want är praktiskt taget en rip-off på Heroes. Men det är ändå omisskännligen ett LCD Soundsystem-album. Indierock, syntpop, dansrock och post-punk flyter samman på ett naturligt sätt och skapar det sound som LCD Soundsystem gjort till sitt eget. James Murphy skrev Losing My Edge redan 2002, men åtta år senare visade han att han trots allt inte tappat någonting. (OP)

  1. Propagandhi – Failed States

Propagandhi startade samtidigt med otaliga andra skejtpunkband men stack snabbt ut från mängden. För varje ny giv har de transformerats mot någonting annat. Med Failed States fortsatte Chris Hannah & Co att tänja på genren och levererade nya ambitiösa uttryck för sitt anti-fascistiska, djurvänliga, feministiska och gaypositiva manifest, inte sällan genom att armera kulorna med allt mer (thrash) metal. (KH)

  1. Lorentz & Sakarias – Himlen Är Som Mörkast När Stjärnorna Lyser Starkast

Den är nästan våldsamt mörk men duon har en så trygg berättarstil att skivan mycket väl kan vara ens bäste vän när sista tuben rullar hem. Tonen passar perfekt i natten, beatsen tassar fram med precision och melodierna glittrar som de sista solstrålarna mot vattenytan. Här gästas södermalmsduon av JJ, DJ Sleepy, Duvchi och Newkid som på olika sätt adderar nya uttryck till den stillsamma och stilfulla soulpoppen. (KH)

  1. Anohni – Hopelessness

Visst är det lätt att känna hopplöshet i dagens samhälle. Det fångar Anohni briljant på sitt första album som soloartist. Borta är tidigare samarbeten som jobbat med stråkorkestrar och nu föddes en tyngre elektronisk ljudmatta. Hennes röst är fantastiskt vacker och ramar in de jobbiga texterna om hur vi långsamt dödar vår planet, om förlorad kärlek och om psykisk ohälsa. Som en transförebild och fantastisk låtskrivare träffade artisten helt rätt. (SLu)

  1. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

Så många skribenter som vårdslöst slänger sig med uttrycket att den och den skivan är viktig, när den egentligen oftast bara är jävligt bra. Hadreas förklarar låten 17, "a suicide gay letter", genom att konstatera att han som yngre inte alltid var intresserad av att höra att saker blir bättre. Att han istället ville höra om människor som kände sig lika bleka och svaga som honom själv. Perfume Genius är en av 2010-talets vackraste och i all sin sårbarhet starkaste röster. (DW)

  1. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise

Med 2010 års släpp fortsatte Håkan Hellström att samarbeta med Joakim Åhlund och Björn Olsson. Det är texter om att brinna upp i natten, om betonglagda ängar och om att försvinna på en båt på klassiskt Hellströmmanér. Men den här gången sitter texterna på mer svärta än tidigare. Relationen till rännstenen blottas ogenerat och skivan kan ses som en destillerad livskris. Med 2 Steg Från Paradise blev Håkan Hellström på allvar en av vår generations största och mest slipade berättare. (JL)

  1. Frida Hyvönen – Kvinnor Och Barn

Kvinnor Och Barn är ett mäktigt album på många plan. När det kommer till text. När det kommer till hur instrumenten är arrangerade. Inget har kommit till av en slump. Inte ett ord. Inte en tangent. Inte ett stråktag. Det är låtar som får dig att knyta näven i fickan. Låtar som får dig att skaka på huvudet och fnissa. Mörka låtar med glimtar av solsken. Ärliga och bestämda. Bitterljuva och finurliga. Efter elva år som albumartist tog Frida Hyvönen steget till att göra musik på svenska. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. (EF)

  1. Casualties Of Cool – Casualties Of Cool

Favoriten Devin Townsend är en äkta ”man of a thousand voices”. Han har skrivit allt från new age till metaloperor om kaffeälskande rymdvarelser och porrmissbruk. Casualties Of Cool toppar diskografin, trots att den går rakt emot hans patenterade megamaffiga produktioner. Tillsammans med sångerskan Ché Aimee Dorval och med hjälp från bland annat en kammarkör från Umeå spelade han in ett lågmält och avskalat countryalbum. Lika mysigt som hemsökande, lika delar amerikansk landsbygd och månens kratrar. (JR)

  1. Niki & The Dove – Everybody’s Heart Is Broken Now

Albumet kännetecknas av en ljudbild som är aningen mindre storslagen än på debuten Instinct. Bandet är skickliga på att låta influenser från då- och nutid virvla genom låtarna och skapa något passionerat och med ett alldeles eget bultande hjärta. Eftersom de hör som mest hemma på dansgolvet är det där albumet börjar, fast med melankoliskt längtande ensamdans istället för kollektiv eufori. (BS)

  1. The Radio Dept. – Clinging To A Scheme

Frågan är om inte Clinging To A Scheme är The Radio Depts mest utåtriktade skiva hittills. Det är som att de tagit fram det bästa med bandet, som sångaren Johan Duncansons förmåga att genom små skiftningar i rösten kunna framkalla starka känslolägen och de allra självklaraste melodierna, bakat ihop det och lagt på en glasyr av självförtroende. "I wanna come closer, that's all I want" sjunger Johan Duncanson i vackra och sorgsna You Stopped Making Sense. Och det är precis det som Radio Dept. gör på Clinging To A Scheme. (BS)

  1. Tr/st – Joyland

Robert Alfons leker med sin röst, nästan som ett verktyg eller instrument. Den funkar som ett komplement, ett drivmedel, i hans låtar och tillför en närhetskänsla som är närmast total. Den tar med sig lyssnaren igenom spåren fyllda av mörka syntslingor, poppiga verser, eurodiscohintar och Pet Shop Boys-influenser. Många gånger känns Tr/sts musik som ett väsen i de ruffa, syndiga delarna av staden. (JE)

  1. Chromatics – Kill For Love

Det som tar avstamp i en briljant och lågmäld cover på Neil Youngs Into The Black förvandlas senare till en underbart drömsk albumpärla. Chromatics har på sitt fjärde studioalbum fått till sitt eget sound och det är en underbar mix av drömpop och syntrock. Det känns stundtals som att sväva på moln med de underbart mjuka effekterna på de lekande elgitarrerna och sedan dras man ner av de hårda 80-tals-doftande syntarna. Något extremt futuristiskt möter en underbar känsla av nostalgi på ett läckert album. (SLu)

  1. Viagra Boys – Street Worms

Singelspåret Sports är en genial urladdning om desperat och misslyckad manlighet. Detta är viktigt för förståelsen av Viagra Boys, att här finns en ironi i såväl namn som i låttexter. Missar man ironin är bandet vidrigare än Manowar. Men Viagra Boys är snarare en skrattspegel över den oroliga och hotade manligheten än en manifestering av den. Desperationen är lika påtaglig som tidigare släpp, bara mer nyanserad. (FLa)

  1. The Raveonettes – Observator

Hela Observator osar praktiskt taget av ångest. Det är refränger att dö eller döda för och verser att knyta näven i fickan och överleva vintern med. Eller att gå i ide för gott till. Beroende på hur man är lagd. Kombinationen jangliga gitarrer, drunknande sol, den klassiska disten och reverben tillsammans med hederlig dansk dödsångest i Los Angeles har aldrig fungerat bättre för The Raveonettes. (AB)

  1. Tame Impala – Currents

Currents är en relativt naturlig uppföljare till 2012 års lysande Lonerism. Mjuka pads och solstänkta gitarrer finns kvar. Skillnaden är istället att Kevin Parker låter mer som sig själv än John Lennon och att de tydligaste flörtarna med 60-talets psykedeliska rock och 90-talets stoner är borta. Istället flyttade Tame Impala mer av tyngden in i framtiden. En sommarkrispigare och mer erotiskt svajande produkt än föregångaren, vilket gör att den lyckas gegga in sig i sig själv ännu mer. (HL)

  1. Björk – Vulnicura

Det är med en besk bismak i munnen som Björk måste nämnas i samma mening som begreppet "skilsmässoskiva". För skilsmässan från maken Matthew Barney är själva utgångspunkten till Vulnicura och rädslan för tomma klyschor och överdrivna gester infann sig omedelbart hos undertecknad. I händerna på Timbaland hade dessa farhågor kanske också uppfyllts men istället fångar Arca och The Haxan Cloak perfekt den stämning som bara Björk kan förmedla. Vulnicura är den bästa tänkbara hybriden mellan Homogenics storslagenhet och Vespertines bräcklighet, utan att någonsin kännas mossigt retrospektiv. (AFä)

  1. Disclosure – Settle

Det här är historien om när två pojkspolingar från Surrey fyllda av "vi skiter i vad ni har gjort, vi gör det bättre"-mentalitet skapade en helt egen scen på dansgolvet. Settle är perfekt för din joggingtripp, för din road trip, för din tripp ut på dansgolvet, för din tripp in i dig själv. För söndagen, för vardagsstressen och -tristessen. Om någon i nutid anser att dansmusik är bruksmusik bör denna någon suga i sig Settle och sedan ta tillbaka allt. Disclosure ligger bakom ett av 2013 års mest helgjutna album. (DH)

  1. Anna von Hausswolff – Ceremony

Glöm allt du visste om musik. Anna von Hausswolff rubbar det ur fogarna, drabbar en som ett knytnävsslag och ruskar om en som en hagelstorm i juni. Ceremony är en skiva som både är mörk och storslagen, där kyrkorgelns majestätiska sound kontras med handklapp och mitt uppe i allt: Anna von Hausswolffs röst som böjer, vrider och vänder på det man trodde var fysiskt omöjligt. (CAD)

  1. The Knife – Shaking The Habitual

Det är svårt att skaka av sig känslan av att ha blivit lurad, av att det var precis det här de ville hela tiden. Vi träffade ju syskonen Dreijer på ett relativt soligt och sött vemodigt ställe, men sedan dess har de steg för steg tagit oss till allt mörkare och mer surrealistiska platser. Och jämför vi dem med sagans skogsrå, som med förföriska fingervinkningar lurar en allt längre in i skogen, representerar Shaking The Habitual ögonblicket då de hastigt vänder sig om och visar klorna. (FF)

  1. Swans – The Seer

Det verkar handla väldigt mycket om hypnos och musikaliska extaser. Man manglar på med ett ackord i evighet tills man är totalt hypnotiserad och överkörd, det låter krävande och det är krävande men belöningen är enorm. The Seer är en fullpackad, klaustrofobisk, manglande och suggestiv best till skiva som ännu en gång bevisar Swans storhet och en gång för alla cementerar att bandet aldrig kommer att spelas på radion. (MS)

  1. Grimes – Art Angels

Sockersöt pop och experimentell konstrock som nästan är på gränsen till grotesk. Kombinationen låter som en svår blandning att smälta, men på Grimes fjärde fullängdare gifter sig smakerna perfekt. Till skillnad från tidigare släpp känns det lättare, men den lekfulla och konstnärligt svåra sidan ligger kvar. På ett kul sätt använder hon hårda rejvbeats och blandar upp det med oväntade inslag som countrybanjos och intressanta Venus Fly där Janelle Monáe gästar. Genialiskt och svårt att glömma. (SLu)

  1. Jon Hopkins – Singularity

Här finns inga onödiga ytor, ingen utfyllnad. Det är som att Jon Hopkins under sina 17 år i branschen sakta men säkert arbetat sig fram mot det här fulländade verket. Hans sätt att hantera ljudvågor är häpnadsväckande. Det är dramatiskt utan att slå på stora trumman. Det är omsorgsfullt bearbetat utan att bli för mycket. Tänk dig bara hur mycket ljud han faktiskt har raderat i jakten på den ultimata kärnan. Det är så mycket du hör i det här, som du faktiskt INTE hör, om man får uttrycka sig flummigt. (DH)

  1. Fleet Foxes – Helplessness Blues

Med Helplessness Blues visade Fleet Foxes upp en annan form av den manliga rocktraditionen och förändrade mångas syn på den akustiska gitarren som ett redskap i skogsromantiken. Här tar också Fleet Foxes ut svängarna, med bombastiska arrangemang som i västernsoundtracksinfluerade helinstrumentala The Cascades, hårda gitarrplockningar i Sim Sala Bim och torra men stämningssökande fioler i Bedouin Dress. Samtidigt som Fleet Foxes behöll sin tydliga relation till det visuella och det situationsbundna. (FT)

  1. Beyoncé – Lemonade

Även om skuggor kastar sig över hennes ansikte och ord så är Lemonade solljus, det är ett verk som besitter kraften att ge liv. I början står Beyoncé osäker och dold, villig att ändra på sig för att tillfredsställa åsikter drivna av sexism och rasism och tvivel, att bli eller ge vika för “Becky with the good hair”. Mot slutet är hon stärkt, det naturliga i henne och hos de svarta kvinnor hon omringas av lyfts fram: normen för skönhet blir här till braids långa som piskor, afros stora som trädkronor. (MJ)

  1. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today

Before Today är en rätt städad historia för att vara Ariel Pink – och därför väldigt befriande. Ariel Pinks schizofrena infall ges största möjliga svängrum. De tvära kasten mellan syntig indiepop på Fright Night (Nevermore), punkig 80-tals-heavymetal på Butt-House Blondies och psykedelisk proggrock på Little Wig känns oerhört spretigt och någon sorts röd tråd är inte ens att tänka på. Men vad gör det, då Before Today troligtvis är det här decenniets trevligaste fältstudie i riktigt påtänd retropop. (AFä)

  1. The xx – Coexist

Coexist låter bättre, starkare, mer ljust och mer mörkt, mer elegant och mer kargt, än debuten. Med klubbhousen som inspiratör glider tonerna fram på svart räls, med klättrande och sjukligt rena gitarriff, enkla twostep-beats och tysta basgångar. Coexist innehåller de finaste nutida poplåtarna som inte härrör från hjärndöd pojkbandspop eller sliskig R&B. (ÖK)

  1. Hurula – Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För

En solodebut sprungen ur ett hjärta som är kluvet. En del kvar i punkscenen, en annan som hänger sig åt dramatiska melodier som tilltalar gemene man och det är klart och tydligt att detta är ett viktigt album. För upphovsmannen, för publiken. Det är en skiva som handlar om vår samtid, den smutsiga och vanskapta. En skiva som pockar på uppmärksamhet, som vill höras och synas. Och exakt så är det, det är svårt att blunda för direktheten i Hurulas approach. (JA)

  1. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly

Kendrick Lamar är en obunden och oberoende konstnär, vilket han bevisar på To Pimp A Butterfly, samtidigt som han behåller en ärlig ödmjukhet och transparens om sina influenser. Känd för att använda uttrycket "student of game" låter han instrumenten spela en smakfull blandning av funk och soul, medan flowet flyger över rappens stora karta utan att behöva landa och stadga sig. To Pimp A Butterfly är dess föregångares multidimensionella efterföljare, och eftertexten till denna långfilm har inte haft någon like i genren sedan Kanye Wests My Beautiful Dark Twisted Fantasy. (JSi)

  1. Slowdive – Slowdive

Den här självbetitlade comebacken tar varken avstamp i Pygmalion eller i bandets mer hyllade alster. Istället är det som att de tagit ett steg tillbaka och låtit sig inspireras av de som inspirerats av dem. Tagit in sin samtid och Slowdiveifierat den. Mästarna har blivit lärlingar, om man så vill. Vissa delar av albumet strålar emellertid av det som vi förknippar mest med Slowdive. Varma, bländande vackra gitarrmattor ackompanjerade av Halsteds och Goswells flyktiga viskningar till stämmor. (AB)

  1. Alvvays – Alvvays

Det är ett sound som delvis får tankarna att vandra till den brittiska indiepopsvängen. Men som delvis också tar en längre tillbaka, till 60-talspop och gamla hederliga melodisnickrare. Debutalbumet balanserar också utmärkt mellan hopp och förtvivlan. Hela känsloregistret har fått plats i texterna och sångerskan Molly Rankin lyckas sätta färg på dem. Det hela resulterar i en popplatta perfekt för tropiska sommarnätter, för nattbadshänget och för picknicken i parken dagen efter. (JE)

  1. Behemoth – The Satanist

En svartmetallens mässa skapade Behemoths frontman Adam “Nergal” Darski med detta album. Referenserna till kristen tro och ritual duggar genomgående tätt alltifrån albumets inledande spår Blow Your Trumpets Gabriel där jordens nära undergång annonseras, till avslutande frikyrkojublande O Father O Satan O Sun!. Däremellan finner vi låtar med komprometterande titlar såsom Messe NoirOra Pro Nobis Lucifer och Amen.

Efter några riktigt svåra år, med juridiska anklagelser om blasfemi i hemlandet Polen och frontmannens tunga kamp mot leukemi kom The Satanist 2014, där Nergal fyller låtarna med sitt eget svett och sitt eget blod, sin stolthet, sin kamp och sitt personliga mod. För att vara Behemoth innehåller albumet också ovanligt många melodiösa låtar såsom titelspåret och ovan nämnda O Father O Satan O Sun!. Det musikaliska ymnighetshornet är fyllt med råge och resultatet är bräddat med extrem musikalitet och samtidigt med stor intimitet, från första trumslag till sista ångestfyllda skrik. (AS)

  1. James Blake – James Blake

Det är inget annat än ett konstverk i ljudform. Det första albumet från James Blake lyckas med intressanta samplingar och plinkande pianoslingor skapa ett universum som är svårt att penetrera. Men om man ihärdigt lyssnar så kommer man allt närmare svaret. Med en mix av jazz, soul, pop och trap har den säregna artisten här markerat sin plats i universum. Med en underbar undergångskänsla i Unluck och ikoniskt vackra The Wilhelm Scream förtjänar albumet att hyllas för all framtid. Covern på Limit To Your Love tar andan ur mig som grädden på moset. (SLu)

  1. The National – Trouble Will Find Me

En fortsättning där Matt Berninger kom att variera sitt röstläge ofta. Här får han sin vanligtvis jämntjocka, mumlande baryton att framstå nästintill sårbar. I gästleden trängs även några prominenta namn som Sujfan Stevens, Annie Clark och Sharon Van Etten. Och den med en böjelse för Bruce Springsteen kommer troligen finna en trygghet i den avslutande Hard To Find. (AFä)

  1. Jamie xx – In Colour

In Colour osade väldigt mycket här och nu när den släpptes, 2015. Om den där ljudbilden inte tål tidens tand återstår att se, men den är fortfarande alldeles lysande 2019. Jamie Smiths produktioner bär på så mycket kärlek. Varenda ton är ompysslad in absurdum och det betyder inte att det är skinande och fläckrent. Nej, för i likhet med exempelvis Baba Stiltz mästerverk från året dessförinnan lämnar Jamie Smith lite skit i kanterna. Det måste få knastra, allting blir så mycket verkligare då. In Colour är på så sätt den där drömmen du trodde var sann. (DH)

  1. First Aid Kit – The Big Black And The Blue

Nog för att First Aid Kit nått betydligt större framgångar än sitt första album, men det finns inget annat i deras karriär som känts så här nära. Med hemsnickrade och minimalistiska arrangemang får systrarnas signum – stämsången – allt utrymme den behöver, och de oerhörda texterna talar till en på ett mycket mer rättframt sätt. Trots att plattan har snart tio år på nacken känns den fortfarande ny och spännande, vilket man inte kan säga om alla debuter. Har du missat den är det hög tid att ta igen det nu. (FLi)

  1. Lorde – Melodrama

Det här är hennes egen historia om hjärtesorg och sena timmar. Det har gått från att handla om oss till om mig. Genom att berätta om en hemmafests topp och fall sjunger hon om slutet på hennes formgivande år, och hon gör det med den standarden vi är vana vid. Som textförfattare är Lorde fortfarande den medelpunkt som resten av popvärlden borde dras till. (SLi)

  1. The Radio Dept. – Running Out Of Love

Running Out Of Love är vad det låter som; en djupt dystopisk skiva om att få slut på kärlek. Inspelad och skriven i frustration över vad Sverige kommit att bli. En reflektion över det kallare, hårdare samhällsklimat som vi upplever just nu. Här avhandlas den svenska vapenexporten med kyliga syntar och tunga beats. Polisstaten Sverige och människors ökade brist på acceptans och förståelse med ondsint dub. Men mer än något annat är det här ett så gott som perfekt popalbum, från ett av Sveriges sista riktiga popband. (AB)

  1. Arcade Fire – The Suburbs

Textmässigt återbesöker de förorterna från sin uppväxt. De ser eviga mönster av stillastående, målar bilder av kliande rastlöshet, känslan av att vilja fly, rivalitet men också gemenskapen i strävan att våga bryta sig loss. Stagnationen, som hur ungdomarna i låten Ready To Start hellre hyllar tomheten i den rådande ordningen än ställer sig utanför i rädsla för ensamhet. Uppbrottet, som de upproriska kyssarna, undanflyende från polisens kontrollerande lampor i Sprawl II (Mountains Beyond Mountains). (BS)

  1. Haim – Days Are Gone

Det här var inget luftslott. Inget hajprus som gick överstyr. Däremot var det ett gäng syskon som brann för musiken, som var fast beslutna i att forcera allting framåt och som letade världen runt efter producenter värdiga dem. Days Are Gone tog – i dagens musikklimat – evigheter att få ut. Debutens titel är också en blinkning åt den segdragna processen, som Este Haim sa i en intervju med GAFFA: "Another day is gone and still no record". Men allt har sin förklaring; det handlar om viljan att nå det exakta slutmålet, punkten där trion i kör säger "Vi är framme nu. Det känns helt rätt". (DH)

  1. Beach House – Teen Dream

Det var med 2010 års Teen Dream som Beach House tog det riktigt stora klivet. Från att ha varit ett band som folk varit medvetna om blev de ett band som älskades och respekterades. Nästan kommersiellt gångbara. Men bara nästan, tack och lov. Teen Dream är inspelad i en omgjord kyrka i skogen. Skivan känns som ett omgjort – kanske rent av nytt – testamente och vid den här tidpunkten gick drömpoppen in i en ny fas. (DH)

  1. The National – High Violet

High Violet har en helt egen ljudbild och är både tillgänglig, svart och svår. Trummorna är mer framträdande och drivande än föregående Boxer, gitarrerna lite stökigare och den känns överlag lite mer intressant och experimentell. Musiken fungerar som en avancerad kuliss till Matt Berningers texter och sångmelodier. Det passar Matts djupa mumlande sång perfekt. (MS)

  1. John Maus – We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves

Ett modernt stört mästerverk. Med We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves fokuserade John Maus på smidig popmusik, mitt i ett mischmasch av ekoeffekter. I låten Quantum Leap speglar sig musiken med Devo-klapp och simpla postpunk-riff. I övrigt är synten i det främre ledet. Det är som att lyssna på italodisco neddoppad i vatten och syra. I bästa fall svider det längs med trumhinnorna, på några håll känns det för tillspetsat och skruvat. Men det är också via den balansgången som John Maus har funnit sin egen väg. (DH)

  1. Daft Punk – Random Access Memories

Daft Punks fjärde studioskiva (om man bortser från soundtracket till Tron) har så många aspekter, infallsvinklar och tolkningsmöjligheter att bara det ger den genvägen till de högsta betygen. Det är en guldgruva av referenser, genreblinkningar och subtila hyllningar. Random Access Memories är en genomgående grym skiva som handlar om kärleken till musiken. Det räcker så fantastiskt långt. (MA)

  1. Bon Iver – Bon Iver

År 2011 fann vi det vackraste i tystnaden. Det mest vibrerande i det dynamiska. Justin Vernon visste precis vad vi ville ha och han gav oss en skiva som aldrig kommer att blekna bort. Ett album som på vissa håll tvingar lyssnaren att hålla andan, bara för att inte missa ett enda ljud, en enda detalj. Om föregångaren For Emma, Forever Ago var ett virrvarr av känslor födda ur smärta från separation, från ensamhet och från en rädsla för att börja om från noll, är Bon Iver i sin tur fullvuxet, starkt, stolt och som spritter av livsglädje. Det är en varm titt bakåt i tiden på något som aldrig kommer tillbaka men som alltid kommer vara en del av en själv. (ÖK)

  1. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell

Carrie & Lowell, som är döpt efter Sufjan Stevens mamma och styvpappa, innehåller inga krångliga takter, inget så mäktigt välarrangerat som Chicago och knappt ens en endaste banjo. Istället elva stycken To Be Alone With You-liknande viskningar om vanliga livsfunderingar. Kärlek, familj, tro och vardag. Enkelt gitarrplock, Stevens lågmälda stämma och ibland något utdraget, moloket, ljud som effektfullt fyller i. (HL)

  1. Lana Del Rey – Born To Die

En mästerfull melodramatisk resa som på ett genialt sätt lyckades sammanföra sadcoren med barockpoppen. Lizzy Grants metamorfos – i och med Born To Die – till den helgonlika och moderniserade Nancy Sinatra-klingande entiteten Lana Del Rey är inget annat än en välsignelse. Trots kritik som antydde att Del Rey var mer image än substans så bär den här skivan på enorm dramatik som utsöndras från första till sista ton. En storslagen känsla av romantik, en jordnära sentimentalitet och en påtagligt penetrerande attityd. Allt perfekt paketerat i en retro-förgylld låda av briljans. (AT)

  1. Robyn – Body Talk

Konceptet Body Talk är briljant. Genom att släppa flera, korta album, förblev Robyn i fokus under en längre tid. Ordningen är lika briljant. Först ett mer vågat album för att skapa spänning. Sedan ett mer lättlyssnat för att befästa övertygelser. Avslutningsvis en tredje del, som är så kort, att det var lika bra att skaffa den här kraftigare marknadsförda samlingen istället. Och om det inte framgått, är det här alltså ingen kritik utan djup beundran. Robyn är en mästare på koncept och en grym artist.

Förutom ikoniska superhitten Dancing On My Own som för evigt etsat sig fast i alla hipsterkids hjärna så bär Body Talk på starka låtar som feministiska Fembot som intelligent leker med rytmer och Robyns kvicka och rappa tunga. Låtarna Call Your Girlfriend och Indestructible är gråtpop på hög nivå. Produktionen och de tunga elektroniska syntarna är häpnadsväckande storslagna. Albumets briljanta texter blandar peppiga ämnen om självkärlek med riktigt tunga bangers om stress, krossade hjärtan och tårar. Det finns inte en tråkig sekund.

Oavsett om man betraktar det här som ett album eller en samling kommer Body Talk att gå till den svenska musikhistorien som ett perfekt popalbum. (FF, SLu)

Här hittar du alla album i en och samma spellista (med undantag av några som inte finns på Spotify)

Kolla in hela listan från start

Det var vi som röstade fram listan: Amelie Schenström, Anders Fridh, Andreas Bäckman, Andreas Fällman, Andreas Trella, Björn Schagerström, Camilla Johansson, Daniel Horn, Frida Lindström, Jesper Robild, Johan Jacobsson Franzén, Jonathan Eklund, Jonathan Sindihebura, Jonatan Södergren, Josefi Jönsson, Kristofer Hadodo, Mathias Skeppstedt, Morgan Storesund Skarin, Ola Palmström, Sara Karlsson, Simon Lundberg, Tommy Juto och Veronica Larsen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA