x

BEST OF 2010-TALET: 114 låtar som gjorde skillnad

BEST OF 2010-TALET: 114 låtar som gjorde skillnad

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

  1. Kleerup – Finders, Keepers

TV4:s långkörare Så Mycket Bättre är tämligen uttjatad vid det här laget. Den aktuella säsongen, den tionde i ordningen, återanvänder trötta deltagare från tidigare säsonger. De glömde dock bjuda in den sömnigaste av dem alla: Andreas Kleerup, och väl var kanske det då han levererade programmets absolut bästa tolkning redan 2015. Miriam Bryants Finders, Keepers blir i Kleerups händer pulserande västkustrock med patenterat ostig och oemotståndlig 80-talskostym. Enkelt men genialt, som så ofta med Kleerup. (AFr)

  1. Young Thug – Digits

Digits är ett koncentrat av alla element som gör Thugger förtrollande och unik. Med sina knappa tre minuter är det här ett av de mest karakteristiska spåren på rapparens mest definierande skiva. Produktionen är våt, dimmig, surrealistisk och verklig på samma gång. Som många av hans låtar finner vi här de mytomspunna texterna. Viktiga frågor som: säger han “horses“ eller "hustlers" i refrängen? Sedan har vi melodierna som Young Thug kommer på i verserna. Fullständigt oförklarliga och en påminnelse om vilket weirdo han är, och om hur tacksamma vi borde vara att ha honom. (JSi)

 114. Orphaned Land – Like Orpheus

En dänga som delvis bygger på den gamla Orfeus-myten i metal-tappning kan väl aldrig bli fel? Definitivt inte när traktörerna är oriental metal-bandet Orphaned Land med en mix av traditionella orientaliska instrument och modern metal och förstärkning på sång av Hansi Kürsch från Blind Guardian. Det internationella Israelbaserade bandet som ofta utmanar både musikaliskt och politiskt i sin strävan att med musiken öppna gränser och sammanföra olika folk skapar brinnande hopp i en brinnande värld. (AS)

  1. Jaaska – Chinna Chinna

Känner du varken igen artisten eller titeln? Inte så konstigt. Det här är en låt som bara skrapat ihop några tiotusentals streams, främst på Soundcloud, sen den släpptes för dryga fem år sedan. Men det här är värt så mycket mer. Brooklyn-bon Micah Spera – som alltså tidigare kallat sig Jaaska – får på Chinna Chinna ur sig ett stycke svävande dansmusik att återkomma till. Det här är tiotalet när det är som bäst, oväntat och gränsöverskridande, enkelt och medryckande. (JE)

  1. Mikhael Paskalev – I Spy

Har du någonsin föreställt dig själv dansandes runt i enbart skjorta, underkläder och tubsockor? Kastandes en yuccapalm och med en stålampa som gitarr. Om inte kanske du skulle komma på tanken efter att ha sett videon till I Spy – eller bara hört låten. Genast medryckande håller Mikhael Paskalev lyssnaren på tårna med sitt dansanta guldkorn. Med ytterligare ett “ra ra ra ra rai rai” finner man sig snart dansandes med armarna som om att det vankades krålsim. Om inte det är ett tecken på en makalöst gjord låt, då vet nog faktiskt ingen. (JJ)

  1. MSTRKRFT – Runaway

Recensionerna av albumet Operator var allt annat än rosenskimrande, en del av dem riktigt njugga, och det fanns säkert en och annan som ansåg att Jesse F. Keeler borde ägna all sin fokus åt det återförenade Death From Above 1979 istället för att fumla vidare med Al-P i deras gemensamma projekt MSTRKRFT. Men om så bara för en låt som Runaway, som fullständigt halsbrytande demonterar allt vad ett typiskt dansgolv tidigare varit, får kanadensarna gärna köra på så länge de analoga syntarna orkar. (TJ)

  1. Gang Of Youths – Achilles Come Down

De är hyllade hemma i Australien, men här ganska okända innan de öppnade för Mumford & Sons 2019. Den sju minuter långa låten är en av de mer sällan spelade från starka albumet Go Farther In Lightness. En spöklik cello inleder och följer oss genom dialogen mellan mannen som står på taket redo att hoppa och den som vill rädda honom. Man anar att Achilles – oövervinnerlig men ändå dödlig – är sångaren själv. Stråkar och en samplad fransk röst för Dave Le’aupepes berättelse oavslutad i hamn: skall man ta sitt liv eller omfamna livets absurditet? (SK)

  1. Allan Rayman – Tennessee

Om den här låten vore en färg hade den varit någon slags röd, brun eller gul nyans – vad som helst som representerar den hetta som pulserar mellan raderna. Ljudbilden liksom kokar och fräser av högintensiv lågintensitet. Med en tvetydig text om självvald ensamhet och dödsförakt målar Allan Rayman upp en scen som hade kunnat utspela sig på valfri balkong i södra USA en riktigt tryckande sommarnatt. Poetiskt, minimalistiskt och med en insmugen homage till Lana Del Rey i andra versen. (FLi)

106. T-ara – Yayaya

Att sammanfatta 2010-talet utan att nämna K-pop är en total omöjlighet. Dagens musiklandskap hade varit oändligt torftigare om inte band som Twice, NCT 127, Blackpink och BTS existerat.
Yayaya – som i original återfinns på septetten T-aras första minialbum Temptastic – är kanske inte den mest betydelsefulla K-poplåten någonsin ... men den är definitivt fullkomligt suverän. Liksom, säg, Martha & The Vandellas I'm Ready For Love kör den över dig som vore den en ångvält byggd av lyckopiller. (JJF)

  1. Nina Kinert Feat. Samuel Herring – Chapped Lips

Chapped Lips möts Nina Kinert och Future Islands-sångaren Samuel Herring i en oförglömlig duett, som är såväl pockande drömsk som barockt dramatisk när låten tar fart. Ingen av dem har någonsin låtit bättre. Elegansen och melankolin fångas i låtens vackra musikvideo. Nina Kinert måste vara en av Sveriges mest förbisedda artister. (AFr)

  1. Mack Beats & Jaqe – I Centrum

I Fittja tornar Flottsbrobacken upp sig i horisonten, området ligger vackert nära Mälaren. Det lilla torget i centrum skulle behöva kärlek, så även de människor som alltid tycks stå där. I Dogge Doggelitos sommarprat får vi historien om en stöld på varuhuset Obs! i Fittja och hur det får honom att inse att han bor på ”fel sida av stan”. Varuhuset ligger inte kvar, inte heller Clock, snabbmatskedjan intill, där jag som blygt barn frågade om Arne Hegerfors autograf tidigt 90-tal. 

I Centrum skrevs 2011, två år senare är den avslutande spår på producent Mack Beats debutalbum. På låten hör vi lyrikkonstnär Jaqe droppa Latin Kings- och 80-tals-referenser till ett avskalat beat och ledsna stråkar. Arrangemanget får texten att skina samtidigt som den förstärker känslan: förort och liten stad, pengajakt och hiphop-ideal, men också – viljan att bli sedd. ”Det har aldrig varit drömmar som saknades” rappar Jaqe och nämner området Hermodsdal. Ortsnamnet i Malmö lär vara inspirerat av Hans Svensson Hermod, grundaren av utbildningsföretaget Hermods. Den skånska bondsonen Hans hade i slutet av 1800-talet visionen att utbildning bör vara till för alla, oavsett klass- och geografisk tillhörighet. I Centrum sällar sig till toppskiktet av svenska hiphop-låtar och påminner om vad varje enskild människa bär på: en dröm. (VL)

  1. Justin Bieber – Baby

2010-talet var Justin Biebers årtionde, och den som utelämnar hans låtar när decenniet ska summeras begår tjänstefel. Ingen artists musik och person har polariserat människor under årtiondet såsom Biebers. Och vad det var med låten Baby som fick otaliga människor att önska livet ur en kanadensisk 15-åring med pottfrisyr (och en förlamande bubbla av internät-hat att börja gro) är fortfarande svårt att förstå. Men jag har en gissning; den var helt enkelt för bra för att vara sann. Precis som Greta Thunberg. (AB)

  1. Lissi Dancefloor Disaster – Shy

Att Lissi Dancefloor Disaster inte längre gör musik tillsammans är en av de största musikaliska förlusterna det här decenniet. I mästerverket Shy skapar de en egen drömsk och svävande planet där lyssnaren får äran att bo i de tre minuter och 52 sekunder som låten pågår. Det är hyllning till det skeva och en tröst för dem som känt att de aldrig passar in i den här världen. Malletinstrument och syntar, enhörningar och uppgörelser. Den här låten har nästan allt. (FLi)

  1. Bigelf – Alien Frequency

När kaliforniska Bigelf är som bäst hörs ekon från Beatles och Black Sabbath. Mjukt akustiska melodier vävs samman med svävande orgeltoner och mullrande doomriff. Blanda detta med Mike Portnoys trummor som snart skenar iväg likt en buffelhjord, och resultatet blir både svängigt och svårt smittsamt, helt klart i nivå med klassiker som (Another) Nervous Breakdown och Sunshine Suicide. Alien Frequency är något så märkligt som en dundrande hitlåt med psykedeliskt djup. (AFr)

  1. Queens Of The Stone Age – Villains Of Circumstance

En lömskt förförisk vaggvisa som förvandlas till en hjärtkrossande tango genom ett törstande hjärta. En tidlös och dunkel diamant till kärlekslåt som på grund av skurkar av omständigheter beskriver hur även du ibland måste befinna dig så pass långt bort från den eller det du älskar att du kan känna hur kroppens alla celler torkar ihop i en smärtsamt ökande hastighet. Men med stängda ögon kan du drömma dig hem. I din evighet kommer denna person att vara evigt din. Alltid, alltid, och vidare och vidare. Kanske decenniets bästa och – dessvärre – mest lättmissade kärlekslåt. (AT)

  1. Kiasmos – Thrown

Ólafur Arnalds och Janus Rasmussens ”filmmusik möter rejv”-hybrid har beskrivits som bland annat techno, microhouse, electronica och IDM. På Kiasmos självbetitlade förenas svettiga dansgolv och sofistikerade ljudlager i decenniets kanske mest fulländade elektroniska musik. Duons spelning på konserthuset Harpa, Reykjavik, 2014, är en av de bästa jag någonsin varit på. Avslutade gjorde just Thrown, där blott fyra toner spelar över stråkar och basdunk i nio minuter. Den perfekta konsertfinalen satte djupa spår. (JR)

  1. Damso – Mosaïque Solitaire

Det stämmer, man måste nog prata eller åtminstone förstå franska för att kunna ta till sig helheten av belgiska rapparens magnum opus. Ett slags kollage, som är ihopsatt för att förklara hur ensamhet kan se ut, bildar en outgrundlig källa av symboler som dessutom blir ett slags ankare för artistens hela diskografi. Fransk rap fick under 2010-talet en ny härskare som visade sig vara en vansinnig producent. Flowet och beatet är imponerande vad man än talar för språk. Det är très très noir, som Damso själv skulle ha sagt. (JSi)

  1. Broken Bells – Holding On For Life

Holding On For Life, producerad och skriven av James Mercer och Brian Burton i Broken Bells, är en innehållsrik historia. Vi ges skräckfilmsljud, malande indiegitarrer, Bee Gees-falsett, syntmattor, Daft Punk-disco och psykedelisk rock. Även den märkligt motsägelsefulla texten fängslar oss; James sjunger ”what a lovely day to be lonely” men känslan vi får är snarare ofrivillig ensamhet, desperation och krampaktigt tag om en livlina. Hoppet om att döden aldrig kommer knacka på vår dörr. (VL)

   96. Satyricon – Phoenix

Ibland kan oväntat det mest udda bli det som lyfter ett redan förtjänstfullt celebrerat bands fina musik till en ny excellent nivå. När bandet tillåter sig glida ut från den trygga sargen av tradition, genre och förväntningar. Satyricon med rötter i 90-talets norska svartmetallvåg vågade och vann i sin kollaboration med forna Madrugada-sångaren Sivert Høyem, vilket resulterar i en utsökt läcker låt i mörk mjukmetall. Phoenix är en ljuv mix av svärtan i black metal och en närmast fulländad melodi. (AS)

  1. Rosalia – Pienso Tu Mira

Pienso Tu Mira var startskottet för vad som ser ut att bli en framgångsrik och mycket intressant musikkarriär för Rosalia. Sångerskan är den första som tagit den spanska folkgenren flamenco och gjort om den till pop. Åtminstone som slagit utanför Spaniens gränser. Hennes sound är experimentellt och poppigt på samma gång, en oslagbar kombination. Även om man inte förstår spanska, går det att få ut otroligt mycket från sångarens djupt rörande röst och sound. (MSS)

  1. Numenorean – Regret

Vilt och vackert. Under sju minuter tumlar känslorna om från tyngsta misär till gryende hopp – och tillbaka – i kanadensarnas förstasingel från albumet Adore. Att utse en knappt årsgammal låt till en av decenniets bästa kan synas vågat. Dock tvekar jag inte att ge Regret denna ära. Lemleys sång är välartikulerad i alla röstlägen och rakt igenom growlet och skriken är lyriken en ytterligt viktig beståndsdel till den makalösa känsloupplevelse det kan bli om du släpper in musiken innanför bröstbenet. (AS)

  1. Hällas – Star Rider

Av alla miljoner 70-talsdyrkande (hård)rocksband från det senaste decenniet är Hällas ett av få riktigt intressanta, och kanske det enda som faktiskt är bra på riktigt; på meriter som bygger på inspiration och inte imitation. Star Rider är så många saker jag älskar på samma gång. Den är kosmisk riddarmusik med ingredienser från massvis av genrer, genomunik sång, underbara stämmor, spejs-moog, delikat trumlunk och gitarrer som smeker ryggkotorna. Och mystik – vem är egentligen star rider, the space master? (JR)

gallery_large

(Foto: Kristian Bengtsson)

“Började som ett skämt” – Hällas om Star Rider

– Låten började mer eller mindre som ett skämt och landade i en demo som vi var väldigt skeptiska till. Men något sa oss att vi borde spela in låten, för vi kände alla att det fanns något i den som vi inte kunde sätta fingret på. Vi valde att ge låten en riktig chans och under studioinspelningen så märkte nog alla i bandet hur vår skepsis successivt började att försvinna. När singeln släpptes och skivan kommit 2017 fick vi ett fantastiskt mottagande. Ett av de starkaste ögonblicken var när vi framförde låten live på Muskelrock 2018 i Alvesta. Vi hade aldrig haft en sådan stor publik och en sådan euforisk symbios tillsammans med åskådarna från första ton av låten till sista. Det är ett ögonblick vi aldrig kommer att glömma. 

Vilken är er favoritlåt från 2010-talet?

– Vi lyssnar inte speciellt mycket på ny musik så det är en väldigt svår fråga. Men en låt som öppnade tiotalet storartat var Hisingen Blues med Graveyard från 2011. En kanonlåt som visar att rock i all sin enkelhet och råhet övervinner allt. Det är en otroligt viktig låt för den svenska rockmusiken där världen fick upp ögonen för en ny våg av svensk rockmusik som kommit fram de senaste åren. Vi hade också äran att få turnera med Graveyard 2018 vilket har betytt otroligt mycket för oss. (GR)

  1. Ninsun Poli – Hey Lover

År 2013 släppte Ninsun Poli Hey Lover som en fristående singel med tillhörande video. En briljant svartvit historia som fångar låtens stämning och intensitet. Året därpå inkluderades Hey Lover på EP:n Breaking RulesHey Lover utgör inte bara skivans formtopp, den står även för karriärens höjdpunkt. Låten bygger på hypnotiska rullande trummattor som upplevs som tredimensionella och arrangemanget drivs framåt av den extremt taggade och närvarande sångerskan. Låten dryper av energi och Poli ger allt. När hon vrålar sig hes i sticket är det omöjligt att värja sig. Produktionen är också av sådan karaktär att man hela tiden vill höja ljudet, det blir liksom aldrig tillräckligt starkt. Hey Lover är svår att genreplacera – liksom resten av Polis repertoar – och känns som det mest tidlösa av hennes många uttryck. (KH)

  1. Anika – I Go To Sleep

De senaste åren har Annika Henderson framför allt spenderat med sitt band Exploded View. Inget fel i sig, bandet är både intressant och bra, men det är som soloartist – under namnet Anika – hon gjort störst avtryck. Hela det självbetitlade debutalbumet från 2010 är mer eller mindre magiskt. Allra bäst är hitten I Go To Sleep – som fått lite av en revival genom Netflix-serien Russian Doll. Den enkla, nästan barnsliga, melodin kombinerat med hennes släpiga, märkliga röst blir till något enastående. (JE)

  1. Kodaline – High Hopes

Irländarnas låt från debutalbumet A Perfect World börjar som en mjuk pianoballad men byggs efter hand upp med kör och rikare orkestrering för att sluta med enbart piano och Steve Garrigans sammetsröst. Uppenbarligen är sången tillkommen efter ett uppslitande uppbrott och uttrycker sorg, besvikelse och tvivel, men erbjuder ändå tröst åt den som lyssnar. “Broken bottles in the hotel lobby / Seems to me like I’m just scared of never feeling it again” är öppningsrader som griper tag i en direkt och sedan släpper High Hopes aldrig taget. (SK)

  1. Ghost – Dance Macabre

Det finns lika många definitioner av vad som gör en ”decenniets bästa låt” som det finns låtar. Den som kändes rimligast – utöver kravet med anekdotiska, personliga och sentimentala kopplingar – var en låt som jag inte kunde sluta lyssna på. Under en månad 2018 bestod 90 procent av min sammanlagda musikkonsumtion av Tobias Forge, Salem Al Fakir och Vincent Pontares popjuvel. Dance Macabre har allt, allt som krävs av ett lättuggat men ändå så sofistikerat hjärnplåster. Från riffet som lurar mig in i baktakt för att sedan snurra runt i mötet med tamburiner, orglar, en mysmelankolirefrängmelodi som får signalsubstanser att gå bananer, gitarrsolot … Björn och Benny, kliv ner. Låten hade inte nått till toppen utan sin text. Ett historiskt dokument över den ultimata carpe diem–företeelsen; människor som släppte alla hämningar och festade, pippade och älskade varandra tills digerdöden tog dem. Och den går lika bra att applicera på din egen förälskelse, den där känslan av att aldrig vilja släppa någon. Känslan som slår allt. (JR)

  1. Future Of The Left – Beneath The Waves An Ocean

Inte bara är det världens bästa basljud, det är också en perfekt mix av Mclusky, Wire och Big Black. Det är sarkastiskt, cyniskt och ilsket i ett. Future Of The Left gick vidare där Mclusky kraschade och la till ett new wave-sound och melodier men behöll det återhållna vansinnet. Basen ankrar allt i en överdistad tyngd som är omöjlig att inte älska medan Falco hackar fram ett argt ord i taget och när det är dags för den mantra-liknande refrängen väser han ut orden: ”no way you’ll ever find peace with the name they gave you”. Ren världsklass rakt igenom. (MS)

  1. Billy Talent – Rabbit Down The Hole

Punkrockande kanadensarna smällde iväg sin kanske allra bästa platta, Afraid Of Heights, efter mer än 15 år i gamet. Bara sådär. Bland raden av piggt ilskna låtar är den ömsinta Rabbit Down The Hole samtidigt ett fint exempel på den människokärlek som alltid genomsyrar bandets musik och frontmannen Benjamin Kowalewicz texter. Billy Talent håller punkens fana högt i sin mix av samhällskritik, ursinne och värme. En låt som kan göra dig både upprörd, förbannad och glad. En låt att dricka styrka från. (AS)

  1. Machine Head – Bastards

Hur framför man besvikelsen efter ett misslyckat presidentval till sina närmaste? Machine Heads frontman Robert Flynn talade med sina två söner, satte sig sedan med gitarren och efter knappa timmen hade väsentliga delar av samtalet lagt grunden till den extremt medryckande Bastards. "Fear and hatred won today, the darkness ate the light" men vik er ej, allt blir snart bra igen. (KH)

  1. Bäddat För Trubbel – Fakta Och Nostalgi

Att nämna vardagsrealism i samma mening som Bäddat För Trubbel känns lika blasé som ... ja kanske just vardagsrealismen i sig. Men faktum är att Bäddat För Trubbel bör ses som svenska mästare i genren. Fakta Och Nostalgi tillhör en av bandets lugnare låtar – en ballad, för att använda ett gammalt hederligt men bespottat uttryck. Till skillnad från många av bandets andra låtar jagas här ingen verklighetsflykt i spriten utan här tonsätts en form av uppgivenhet och känsla av att vara sentimental i sökandet efter att hitta någon att dela sin vardag med. Någon som faktiskt bryr sig om hur man mår. Opretentiöst men med en jävla känsla. (CJ)

  1. (Sandy) Alex G – Bobby

Alex G:s album Rocket från 2017 väcker i likhet med mycket annat den produktive indiefavoriten släppt ifrån sig genom åren frågan: "hur många genrer kan en artist blanda?" Svaret är hur många som helst. Och tur är väl det då vi får till oss guldkorn som till exempel låten Bobby. En låt som andas både finstämd alt-folk/country och kantig indie. Här blandas både fiol och banjo, och resultatet blir oförklarligt perfekt. (CJ)

  1. Tyler, The Creator – Yonkers

Det finns något att uppskatta i att observera en artist som växer och förändras offentligt. Förmodligen är det samma perversa begär som lämnar miljoner människor fastklistrade framför reality-TV. Youtube-klippen till låtarna French men framför allt Yonkers som barn i min generation spelade upp i skolkorridorer världen över var startpunkten för Tylers uppväxt i offentligheten. Han och Odd Future brann med kreativitet, var ofta juvenila i sina texter, arga och fördomsfulla. Ingen har kunnat sluta titta sedan dess och denna låt utgör ett kontroversiellt men betydelsefullt startskott. (JSi)

  1. Lastkaj 14 – Dom Har Fel

Dom Har Fel är omsorgsfullt arrangerad och exemplariskt genomförd trallpunk, tillika ett (av många) lysande exempel från ett sensationellt bra album. Stryparns sång är prima, basgitarren glöder, trumljudet är fett och refrängen är majestätisk. När man inte trodde att det gick att göra bättre tar Bulten plötsligt över sången och briljerar i sista refrängen. (KH)

gallery_large

(Foto: Lastkaj 14)

“Jag skrev texten under en tung tid i livet” – Stryparn från Lastkaj 14 om Dom Har Fel

– Det tydligaste man minns från inspelningen var att detta var en av de låtarna som var minst färdiga när vi gick in i studio. Vi hade dessutom gjort om refrängen helt och hållet två dagar tidigare så det var lite oklart hur den överhuvudtaget skulle låta och vara. De sista ändringarna gjordes faktiskt samtidigt som vi spelade in låten. Vi tog bland annat bort ett körpaket på slutet för att det helt enkelt lät lite för högtidligt och religiöst.

Har du ett speciellt minne kopplat till låten? 

– Ja, låten för mig handlar framför allt om att ingenting går att mörka eller trycka undan hur länge som helst. Jag skrev texten under en tung tid i livet då jag för första gången på länge kände att skiten äntligen började vara ute och jag kanske kunde blicka framåt.

Vilken är din favoritlåt från 2010-talet?

– Då frågan är så svår och det finns för många alternativ samt för få rader i tidningen blir svaret: Lastkaj 14 – Håll Höjd samt de flesta bitarna från Stormar-albumet. Utan de hade vi aldrig fått chansen att spela så mycket för så många och troligen inte heller fått äran att vara med på er lista.

  1. Liars – Pro Anti Anti

Liars gick fullt ut med Mess, och bäst av alla är Pro Anti Anti, en stenhård dansrockare som hade funkat lika bra med akustiska instrument men som Liars – med sin maskinpark – tar till oanade höjder. Det är elektronika tagen dit Kent aldrig vågade gå, en elektronisk dödsmarch med Nitzer Ebb på steroider och med en bättre skivsamling. (MS)

  1. Fine Dining – A Drink For You

Fine Dining debuterade så sent som 2019 men medlemmarna härrör från flera olika band och rutinen märks. A Drink For You är stenhård melodisk hardcore och en fullträff på alla plan. Kvartetten hyllar framlidna kollegor och sätter fingret på en av genrens grundpelare: gemenskap. Fans av Good Riddance, Propagandhi och (framför allt tidiga) Rise Against måste lyssna! (KH)

  1. Scissor Sisters – Let’s Have A Kiki

På ett värdigt och camp sätt lyckas Scissor Sisters hylla queerscenen. Med rötter i New Yorks drag- och ballroom-scen talar gruppen det språk som i modern tid förenar queera individer på ett samlat dansgolv. När Ana Matronic pratar sig igenom den första delen av låten genom en röstbrevlåda så spärrar lyssnaren upp öronen för att ta till sig av begreppet "kiki". Att skvallra, snacka, dricka, dansa tillsammans – helst i någons lägenhet och med klackar som får en att nå till taket. Hooken i refrängen är omöjlig att inte smittas av och likaså de lekfulla slagverken som ekar sig genom låten från start till mål. Det hela fortsätter och det är omöjligt att undgå att lyssna till ytterligare flamboyanta röster som peppar, snackar skit och bara är allmänt, ja, camp. En underbar gåva till mainstream-pop som för alltid kommer leva kvar som en ikonisk låt bland HBTQ-rörelsen – och förhoppningsvis för alla som vill förenas i den. Om livet alltid vore en kiki så skulle allt världen vara så mycket trevligare. (SLu)

  1. Dope Lemon – Marinade

Dope Lemon är Angus Stone, australiensisk folk singer-songwriter och ena halvan i duon Angus & Julia Stone. Han har givit ut ett album under namnet Dope LemonHoney Bones, varifrån singeln Marinade hämtades och musikvideon är inspirerad av Wes Andersons film Moonrise Kingdom. Låten beskriver en första flickvän (?) på ett enkelt, vackert, oskyldigt, underfundigt och alldeles oemotståndligt sätt. Den framförs pratsjungande med eko och stadig rytm. Inte bara det utan också soundet i gitarrslingorna för tankarna till Lou Reed. Flickan som blir huvudpersonen i en historia inte lik någon annan, fruktade inte attackerande hundar eftersom hon hade sina scoutkunskaper – de hade förstås inte någon tråd att sy på hennes märke, så ledare blev hon aldrig. Och att familjens hus brunnit ned var bara en historia hon hittat på för att se folk gråta. Som lyssnare grips man av en slags nostalgisk barndomskänsla. Hon vill dö genom att dras med av flodens tidvatten – här blandas sorg och glädje på ett sätt som magiskt berör en. (SK)

  1. Reigning Sound – Never Coming Home

Året är 2014 och Reigning Sound släpper denna pärla till låt, eller var det 1974? Då det här uppenbarligen inte är en lista över de senaste 50 årens bästa låtar är ju svaret givetvis det förstnämnda. Men Never Coming Home låter som något som lika gärna skulle kunna gjorts i garagerockens tidiga dagar som ett halvt decennium senare. På ett bra sätt. Ett väldigt bra sätt. Har man någorlunda koll på bandets frontare, Greg Cartwright (vilket oförskämt få idag verkar ha) och dennes tidigare projekt som Oblivians eller Compulsive Gamblers är retrosoundet inget anmärkningsvärt, det är snarare regel än undantag. Men här har Cartwright däremot tonat ned punkrocken en hel del vilket framhäver sång, text, och hjärtesorg. För ja, Never Coming Home är kort och gott en kärlekslåt, om än en om förlorad sådan. Och för att fullända det hela ytterligare; stråkar! (CJ)

  1. Rotting Christ – Elthe Kyrie

Detta är grekerna i sin allra bästa skepnad! Elthe Kyrie äger hela tyngden och mörkret vi förväntar oss av en Rotting Christ-låt och förgylls därutöver med fantastisk sång framförd av en av hemlandets fina traditionella vokalister, Danai Katsamenis från grekiska nationalteatern. Låt Katsamenis röst riva upp bröstkorgen, alltmedan bröderna Tolis sänker mörkret över oss med smattrande tungt trumlir från Themis och lika rivande som drivande gitarrarbete, och givetvis bistert growlande, av broder Sakis. Det rister i hjärtetrådarna. Låten är del i det kanske musikaliskt bredaste av Rotting Christs alla album hittills, 2016 års Rituals, där näring och inspiration kommer från så vitt skilda håll som hinduisk tro, Charles Baudelaires diktsamling Fleure Du Mal, den kristna bibeln, åkallan i den satanistiska mässan och 1700-talspoeten William Blake. Allt i en smakfull mix med det traditionellt grekiska i en smältdegel av metal och där Elthe Kyrie lyser extra starkt över samlingen av spännande låtar. (AS)

  1. Little Dragon – Ritual Union

Ritual Union är första spår ut på albumet med samma namn, i juli 2011 släpptes den som skivans andra singel. Låten liknar till viss del övriga spår på göteborgarnas tredje album, men den har ändå något säreget. Ritual Unions unika uttryck har gjort den populär, den består endast av hook och två verser. Ett futuristiskt syntsound av tydliga enskilda element kryddat med nostalgi: vi reser tillbaka till när det dansades twist eller swing. Yukimis kontrastrika soulröst kommer här helt till sin rätt. (VL)

  1. Låpsley – Hurt Me

Holly Lapsley Fletcher – känd som Låpsley – var bara 20 år när hon släppte den här bomben. Sin skandinaviska stavning till trots är hon brittisk ut i fingerspetsarna, och redan i denna ringa ålder hade hon utvecklat ett helt eget sound. Med en röst som är djup och luftig på samma gång dansar hon smidigt över beatet i Hurt Me, som är så bra att det hade klarat sig fint även på egen hand. Texten träffar rakt i mellangärdet och hon lyckas med konststycket att frasera så att det flyter nästan lika lätt som om det vore en helt vanlig dialog. Raderna “Can’t look at you the same way, anticipating heartbreak” följt av “I’m putting on the brave face to meet you in the same place” är en smärtsamt träffsäker skildring av det hisnande ögonblick när man förstår att man kommer bli dumpad, men det är för sent att göra något åt det. För varje vers borrar hon kniven lite djupare, lite hårdare in i bröstet – men som lyssnare njuter man nästan av värken. Låten blir en fristad där man får öppna upp sina egna sår och låta dem blöda stillsamt en stund innan man plåstrar om dem och går vidare igen. (FLi)

  1. Charli XCX – Femmebot

Att kalla en låt för “hypermodern” är ungefär som att på förhand stämpla en låt för att “inte hålla tidens tand”. Kanske kommer vi i framtiden säga att Charli XCX var såååå 2017, men må så vara. Fram tills dess älskar vi sönder och samman HYPERMODERNA Femmebot som bär på urballad och autotune-tung refräng, pang-rakt-i-ansiktet-levererad text och som gästas av en Mykki Blanco på toppen av sin kreativa peak. Förmodligen kommer Charli XCX ses som samtidens viktigaste namn inom kommersiell pop även 2028. (DH)

  1. Nick Cave & The Bad Seeds – I Need You

Med bakgrund av att låten skrevs av Cave i efterdyningarna av sin 15-årige sons död så är I Need You ett drabbande testamente om obearbetad sorg och avgrundsdjup förtvivlan. Själva dödsfallet omnämns aldrig explicit i texten men mellan raderna, i syntens monotona malande och Caves skälvande stämma, blir det uppenbart för lyssnaren att något mycket viktigt gått förlorat. En elegi som slår till de ömmaste av hjärtesträngar. (AFä)

  1. ShitKid – Tropics

Musikaliskt är Tropics ett under av minimalistisk, The Standells-aktig garagerock och helfräck jag-skiter-väl-i-vad-du-tycker-attityd. Textmässigt är den dock en smärre litania om att vara på världens sämsta semester och sakna sin älskade. Och det är just den blandningen av tufft och blödigt som gör Tropics till en så fantastisk låt. Åsa ”ShitKid” Söderqvist befinner sig fortfarande bara i början av sin karriär, men med Tropics skrev hon in sig i historieböckerna för alltid. (JJF)

  1. Big Thief – UFOF

En behöver inte leta länge efter belägg för Adrianne Lenkers exceptionella begåvning. Varje album innehåller en handfull sånger som höjer sig över mängden. Ändå finns det en nivå till; det drömska titelspåret från Big Thiefs första album av två (!) 2019. I grunden berättar sångtexten om ett barndomsminne från Minnesota när hennes pappa tog med barnaskaran ut bland majsfälten mitt i natten och spanade efter UFO:n, men samtidigt är den en metafor för människors allt större rädsla för det okända. (TJ)

  1. Sufjan Stevens – The Age Of Adz

En framstormande robotarmé blandat med en storslagen kyrkokör blandat med elektroniskt melodrama. Vad är The Age Of Adz egentligen? Det är svårt att säga. Men om apokalypsen hade haft ett läte, hade det antagligen låtit så här. Sufjan Stevens lämnade sin banjo och skapade ett lika delar genreöverskridande som genredefinerande verk som inte låter som något man hört tidigare. Och i mitten av den storartade ljudbilden står Sufjan Stevens med förvrängd röst och riktar kikarsiktet mot sitt eget psyke med lyrisk precision. Att han plockat mycket av inspirationen från den problematiska och schizofrene konstnären Royal Robertson är knappast överraskande när man hör låten. Royal Robertsons konst, precis som låten, är fylld med apokalyptiska tankar, religiösa undertoner och utomjordiskt mörker. Vi fick visserligen inga fler delstatsalbum från Sufjan Stevens, men när allt är sagt och gjort kanske det är lika bra. För här står vi med The Age Of Adz istället. (OP) 

  1. Nick Cave & The Bad Seeds – Higgs Boson Blues

Higgs Boson Blues är ett mästerverk på en redan fantastisk platta. Det är en hallucinatorisk best på sju minuter som börjar lugnt, accelererar och på vägen i Caves underbara text går man igenom hela världshistorien för att landa hos ”Miley Cyrus floats in a swimming pool in Taluka Lake”. Det är dödsångest, kaotiska bilder, Robert Johnson, djävulen, smittkoppor och Zulus i Afrika. (MS)

  1. Thåström – Karaokebaren

Tagen från albumet Centralmassivet från 2017 och bör ses som den mest lyckade versionen av hur Thåström numera låter live. Karaokebaren är tung, hypnotisk, skräpig och industriell samtidigt som han lyckas få orden ”Tunga transittruckarna” att låta både poetiskt och romantiskt. Det är ett underbart kontrollerat kaos på ett sätt som bara Thåström klarar av numera. (MS)

  1. Calvin Harris Feat. Rihanna – This Is What You Came For

Låt oss lägga historien om att det är Taylor Swift som ligger bakom låten åt sidan och mer gå in på vad det är som gör det här spåret så genialt. Det finns nämligen en tydlig (om än högst personlig) tes om varför just den här låten kom att sticka ut ur EDM-myllan. Det handlar helt enkelt om hur Calvin Harris väljer att sänka precis allt när refrängen tar vid. Rihanna bygger upp versen mot vad som bör resultera i en enorm “drop” och så ... inga explosioner. Ingenting mer än en perfekt refräng där R&B-stjärnan leker med sina enorma röstresurser. Geni. (DH)

  1. Kanye West – All Of The Lights

I slutet av 2010 slog Kanye West hål på allt som bestämde vad hiphop fick och kunde vara. My Beautiful Dark Twisted Fantasy tänjde alla gränser och öppnade upp för en ny hiphop-guldålder. Albumets mest klimaktiska stund kom genom All Of The Lights. Låten är en explosion av känslor, rytmer och sång. En storm som griper tag om dig och vägrar släppa förrän låten tar slut. All Of The Lights har också en imponerande kör-ensemble. Drake, Rihanna, Elton John, Kid Cudi, Alicia Keys, John Legend, The Dream och Fergie bidrar alla med sina röster. (MSS)

  1. FKA Twigs – Water Me

Redan med denna Arca-producerade låt från 2013 visade FKA Twigs att hon skulle bli 10-talets bästa popstjärna. Inte för den stundande romansen med Robert Pattinson som givetvis fick massmedieutrymme långt bortom den alternativa Londonscenen hon växte fram ur, utan på grund av musikaliska och estetiska meriter. Water Me är nämligen en sparsmakad, nästintill tålamodsprövande ballad utan refräng om feminin sårbarhet där den kyligt atmosfäriska produktionen är den verkliga stjärnan. (JSö)

  1. Grimes Feat. Janelle Monáe – Venus Fly

Många av alla analyser kring den här höjdpunkten från Grimes arsenal till låtkatalog landar i att Venus Fly ska handla om att vara “för läskig för att ens kunna bli objektifierad”. På ett sätt kan man se den som en kampsång för feminismen och en frigörelse från alla idiotiska normer vi ständigt återvänder till. Men en låt med en större mening måste också ha något mer för att kunna nå ut. Och du lyssnar definitivt när den ENORMA basen tar vid 15 sekunder in. Inte konstigt att den har blivit en given livefavorit. (DH)

  1. Tom Odell – Another Love

Att skriva om ett brustet hjärta blir allt för lätt cheesy. Men Tom Odell har istället skickligheten att inlevelsefullt skildra smärtande kärlek. Another Love börjar blygsamt med ett ensamt piano, men spricker snart upp i ett kraftfullt crescendo om viljan att gå vidare samtidigt som man finner sig själv fast i det förflutna. En stärkande låt för den som försöker laga ett krossat hjärta eller bara som en vacker skildring av hur det kan kännas. Odells råa, nästintill desperata, sång håller en alltid med gråten i halsen. (JJ)

  1. Radiohead – Codex

En fenomenal låt som förmodligen handlar om att försöka tvätta sig själv ren i en värld översvämmad av smutsigt förorenat vatten. Om den renande återfödelsen efter en andlig död, genom att utforska det okända inom oss själva och överge våra tidigare skal vi en gång kallat oss själva. Nog fanns det en mängd fantastiska låtar på Radioheads storslagna A Moon Shaped Pool från 2016. Men ingen överträffar denna exemplariska artefakt av musikalisk briljans från 2011 års The King Of Limbs. (AT)

  1. Brian Jonestown Massacre – Hold That Thought

Kvantitet är som bekant inte alltid lika med kvalitet, men den som ger sig riskerar även att låta guldkorn som Hold That Thought gå till spillo. Anton Newcombe och hans The Brian Jonestown Massacre har harvat på sedan mitten av 90-talet och är snart uppe i 20 släppta album. Höjdpunkterna i bandets katalog kom dessvärre (eller hur man väljer att se på det) i bandets tidiga år. Men 2018 hände det! Med Hold That Thought bevisade Anton & co återigen att de är en av psychrockens främsta fanbärare. (CJ)

  1. George Ezra – Budapest

Maj 2013 i Folkets Park i Malmö, en ung britt super sig redlös för att ta sig igenom Eurovision Song Contest-finalen som visas på storbildsskärm. Malmö som bara var ett stopp på vägen av en lång tågluff som dagen efter skulle ha nått sitt slut. Om han inte hade försovit sig, missat tåget och aldrig kommit till den sista staden. Istället blev George Ezra kvar i Malmö och skrev en låt om den nu enbart drömmarnas stad. Resultatet blev en grandios kärlekssång kapslad i en nättare och väl genomarbetad folkpopskropp. Från första ton lyckas Ezra kapsla lyssnarna med sin röst som sedan dess fått många att betvivla hans unga ålder. I drömstaden Budapest ger han frikostigt bort påhittade hus, slott och gömda skatter. Kanske trodde han att han skulle träffa kärleken om han slutligen nått slutmålet för sin tågluff. Vad låten hade handlat om ifall han faktiskt nått dit lär vi aldrig få veta. Oavsett lyckades en bakfull George Ezra inte bara skriva låten som funkar vid alla tillfällen – utan dessutom nästintill skapa sin egen musikgenre i samma veva. (JJ)

  1. Destroyer – Bay Of Pigs

”Listen, I’ve been drinking …” Ingen annan artist kan öppna ett narrativ som Dan Bejars svamlande stream of consciousness. Bay Of Pigs är en kolossal meditation om politisk populism, nostalgi och ett liv i ruiner av minst sagt episka proportioner; och då har versionen som rundar av 2011 års Kaputt ändå bantats ner till bara elva minuter. Det är ett ambient mästerverk som mycket väl kan vara Destroyers bästa låt, om inte annat för den surrealistiska texten fylld med excentriskt bildspråk och vars inspiration aldrig tycks sina. (JSö)

Kolla in plats 57 till 1 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA