x

KRÖNIKA: Kulturarbetarna är de nya kapitalisterna

KRÖNIKA: Kulturarbetarna är de nya kapitalisterna

… Det skulle man i alla fall kunna tro när man tittar på den senaste tidens utveckling. 2019 avrundades i moll när rapparen och hiphopmogulen Linda Pira lanserade sin nya app Workish. I samma anda som Tipp Tapp, Foodora och Uber är företaget tänkt att förmedla så kallade mikrojobb (flyttstädning, bärhjälp, blombevattning, IKEA-möbelmonterande, ni vet), alltså mindre uppdrag utan något löfte om vidare anställning. Alla dessa appar har återkommande blivit kritiserade för att ta absolut noll ansvar vad gäller arbetsmiljö, försäkringar, skatter och allt annat som är ett slags minimumkrav vid en arbetssituation – trots detta är Linda Pira fullkomligt överrumplad av reaktionerna. 

Hon är dock inte den enda som varit i ropet. Parallellt med Workish-kalabaliken har en mer etablerad form av kulturkapitalisering vunnit ny mark. Jag talar om ytterligare en app, nämligen Memmo. Där säljer kändisar personliga hälsningar till kreti och pleti, inför såväl födelsedagar som bröllopsfester. Olika celebriteter är olika dyra, vilket Fredrik Strage på ett komiskt sätt påvisade i en krönika för DN Kultur i slutet av december. Vill du exempelvis att Idol-deltagaren Filippa Johansson ska hälsa grattis på födelsedagen får du pröjsa en hunka, medan Regina Lund kräver 1000 kronor för samma tjänst. Att det kulturella kapitalet används för att tjäna pengar är inget nytt, men att det så tydligt blivit en handelsvara i sig måste väl ändå sägas vara en produkt av det svunna 2010-talet. 

I mellandagarna såg jag dokumentären om Hasse och Tage på SVT Play, och sällan har ett paradigmskifte framträtt så tydligt som då. Under mitten av 1900-talet var kulturen i mångt och mycket en fri kraft, och den ikoniska humorduon och deras politiska påverkan är ett stort och tydligt bevis på konstens samhällsförändrande potential. Även idag finns det naturligtvis musiker, konstnärer och satiriker som ägnar sig åt den sortens uttryck, men till vilket pris? Se dig omkring. Allt är till salu, till och med grattisönskningar går att sälja om de kommer ur rätt mun. Kulturen som tidigare varit en motpol till makten har plötsligt blivit kapitalismens främsta slagträ, som används till att försöka banka vettet ur de sista, skälvande, ännu helt fristående kulturarbetarna. För att inte tala om konsumenterna. 

Det är svårt att överleva som artist i den här världen. Jag fattar det. Spotify snor åt sig försäljningsintäkter, klubbar och spelställen lägger ner. Linda Pira kanske behövde en säkrare inkomst för att kunna fortsätta med sin musik, och Regina Lund kanske håller sig flytande tack vare de där tusenkronorshälsningarna – vad vet jag. Men är det något jag hoppas att vi lämnar bakom oss när vi nu klivit över tröskeln till ett nytt decennium är det denna mishmash av kultur och kapitalism. Jag vill inte se Silvana Imam i en Volvo-reklam eller höra Molly Sandén promota de senaste Reebok-skorna. Och låt mig för guds skull slippa kombinationen Robyn och Redbull alla mina återstående dagar. Istället kan väl vi kulturkonsumenter ta oss i kragen och betala våra konstnärer skälig ersättning när vi njuter av deras verk. Den dag vi fattar att kultur inte är gratis kanske vi får stopp på detta utmattande reklamhaveri. Hade det inte varit underbart, så säg.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA