x

SÄMST JUST NU: Rockens räddare har hamnat mitt i en tragedi

SÄMST JUST NU: Rockens räddare har hamnat mitt i en tragedi

New Yorks mest bortskämda pojkspolingar har vuxit upp och beslutat sig för en comeback. Jag vill inte återigen hamna i något slags en-något-äldre-herre-ska-undervisa-ungdomen-om-förr. Men jag hamnar ju ändå där. Det är svårt att beskriva hur jäkla mycket det slogs på de stora trummorna när The Strokes släppte sitt debutalbum Is This It (2001). Då, som inte riktigt lika ofta nu, så skulle ”rocken” ständigt ”räddas”. Vad den nu ska räddas från eller till? Och vad det nu än betyder?

The Strokes såldes in som den absoluta räddningen för den så kallade rocken. Och, ja, de var alldeles perfekta i de roller de tog och tilldelades. De hade liksom hela den där New York-paketeringen, som man skulle kunna tänkas vilja ha den. Ett gäng sjaviga rikemansungar med en tillbakalutad, priviligierad, skiter-i-rock som var lika tajt som minimalistisk.

Tajmingen var också perfekt. Det sena 90-talet var plast rätt igenom, som en reaktion på den håriga och skogshuggarrutiga början på årtiondet, kan tänkas. Nu var pendeln på väg tillbaka och in i någonting nytt. Så färska var dessa pojkar att frontaren Julian Casablancas – enligt egen utsago – inte ens hade hört det Television som alla sa att de lät så mycket som.

Det är väl något med vattnet i New York, de fick rocken i sig omedvetet. Som alla nya eller nygamla rörelser, så kom det skit i kölvattnet: Kings Of Leon, The Killers och de hopplöst banala Arctic Monkeys. Men 2001 och några år framåt var rocken ganska kul. The Strokes släppte därpå två album som faktiskt var helt okej. Men ingenting kunde ju jämföra sig med hajpen eller kvaliteten på debuten. Därefter blev bandet en experimentverkstad och det mesta blev ointressant.

Nu är de då ”tillbaka”. De har egentligen aldrig försvunnit, senaste släppet var EP:n Future Present Past (2016), men nu är det albumsläpp den 10 april och stor turné på det. En singel finns ute att lyssna på, låten At The Door. Och den är exakt så dålig som man kan förvänta sig. Varför syssla med vacker Velvet Underground-rock när man kan störta med huvud före ned i Muse-dynga och lååånga vokaler. Eller så kunde de lika gärna vara The Killers, det hörs knappt någon skillnad. 

Snygga är de fortfarande, men sådan här ineffektiv rock är att ringakta lyssnarens tid och liv. Låten inleds med en trött syntslinga, sedan ålar den sig fram som en sköldpadda på opiater i dryga fem minuter. Det är synd att Casablancas projekt The Voidz, som jag ändå uppskattat någorlunda, har fått färga av sig så mycket på The Strokes. Det kunde faktiskt knappt vara tråkigare. Jag förstår inte heller varför habila sångare ska försöka sig på något slags crooning. Lämna croonandet till Scott Walker och Morrissey och låt som en nonchalant new-yorker för Guds skull.

The Strokes besöker Way Out West i sommar. Jag lär stå längst fram hur som helst. Men det är lite tråkigt att konstatera att det sämsta som kunde hända var att The Strokes-pojkarna faktiskt lärde sig att spela på sina instrument – och blev musiker.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA