x

”Det här kommer vara ett viktigt dokument i mitt liv” – intervju med Mando Diao

”Det här kommer vara ett viktigt dokument i mitt liv” – intervju med Mando Diao

Nu släpps Mando Diaos första svenska album på åtta år. I Solnedgången innehåller flera tonsatta dikter och även låtar skrivna av Björn Dixgårds föräldrar. GAFFA har pratat med bandets frontman om vad som gör musik mänsklig, varför detta är hans viktigaste skiva och om vad som började som ett röstmemo och resulterade i något briljant.

Processen för den här skivan påbörjades förra våren. Björn Dixgård hade tagit fram en musikföreställning som egentligen skulle gå av stapeln nu i maj på Malmö Live. Idén om att göra en ny skiva på svenska kom till i samband med att manuset för föreställningen – som är baserad på albumet Infruset – skrevs.

– Vi har alltid pratat om att det vore najs att göra en skiva på svenska. Det har alltid legat oss varmt om hjärtat eftersom Jens gillar Mauro Scocco och jag gillar bland andra Ola Magnell och Monica Zetterlund. Det är gamla hjältar liksom, som Cornelis Vreeswijk – det har man ju lyssnat på under uppväxten.

Varför ville ni ha med just dikter av Karin Boye och Nils Ferlin?

– Jag har varit ett stort fan av Karin Boye länge, hon skrev magiska dikter. Samma sak med Nils Ferlin, så de två var naturliga för oss att ha med. Vi hittade dikter och improviserade fram låtar runt dem.

Hur kommer det sig att dina föräldrar är med på flera låtar?

 – Det här är sånger som har florerat hemma i tre, fyra år kanske. Jag har alltid tyckt att de varit fruktansvärt bra, men jag har inte gjort någon skiva förrän nu där de faktiskt passat in. Nu passar de perfekt, och det blev någon slags blandning som vi var ute efter. Det är verkligen magiskt för mig att pappa är med och spelar på några låtar. Först var jag lite rädd att de i bandet skulle tycka det var fånigt att mina föräldrar hade skrivit låtar, därför gjorde jag egna demos på dem och presenterade dem på det viset – men de älskade det. Det blir som ett viktigt dokument i mitt liv. 

Du har sagt att det största problemet med dagens musik är att den inte känns mänsklig, varför tycker du det?

– Egentligen finns det massvis av musik jag älskar som inte känns mänsklig. Och jag kan tycka att det mänskliga finns i statisk och elektronisk musik, man kan känna det organiska i det. Men jag tycker ofta nu att det kan kännas som att många gör musik för att vinna algoritmer, eller för att man ska hamna på en viss spellista, det är en tröttsam grej. Jag tycker det finns ett problem med det och det är att folk har börjat anpassa sig.

… så för att skapa mänskligare musik ska man inte försöka anpassa sig?

– Nej jag tror fan inte det alltså. Man ska gå efter vad ens själ säger, det är ju klyschigt men musik ska ju egentligen vara personligt – man vill ju åt folks själar på något sätt.

Hur viktigt är det egentligen att förnya sig och utvecklas genom sin musik, tycker du?

 – Alltså, det här med att vara nyskapande, det vet jag inte om det går längre. Och jag tror inte någon som varit nyskapande i musikhistorien någonsin tänkt så heller. Jag tror inte att David Bowie tänkte att han skulle göra något nyskapande när han gjorde sina skivor i Berlin i slutet av 70-talet liksom. Jag tror bara man vill gå in med en känsla av kreativitet, det ska vara bra stämning och man ska våga experimentera. Då kan det komma musik som känns i magen för oss i alla fall, sen är det bara att hoppas att den musiken vi gör känns likadan för alla som lyssnar, eller ja, kanske inte alla men så många som möjligt i alla fall.

Har du någon personlig favoritlåt från den nya skivan?

– Just nu är det Tid Tröste, den har Jens skrivit och han sjunger faktiskt på den också. Den låten baseras på en dikt av Nils Ferlin. När Jens sjunger kan jag se det lite mer objektivt på något konstigt sätt, för ibland är det mycket lättare när någon annan sjunger än en själv. Det blir någon konstig onani-grej om man sitter och lyssnar på sig själv kan jag tycka, haha. Det var också väldigt roligt att spela in den låten. Från början hade inte Jens mer än ett röstmemo av den som han spelat in på sin telefon. Han hade gjort ett arr på något sätt med sin akustiska gitarr när han spelade in sin demo som vi sedan gick efter, det var ganska konstigt och avigt – men den blev helt briljant, och jag vajbar extremt mycket till den just nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA