x

Att bli ett med kroppen – intervju med Perfume Genius

Att bli ett med kroppen – intervju med Perfume Genius

Droger och alkohol var bara yta. Det fanns så mycket som hände bakom ridån och som Mike Hadreas upptäckte genom att börja skapa musik som Perfume Genius. Nu har han tagit sig under skinnet på allvar.

Mike Hadreas är inte riktigt där han skulle vilja vara. Hemmet i LA som han hamnade i av en slump efter turnéer och inspelningen av senaste albumet Set My Heart On Fire Immediately har han inte kunnat lämna i flera månader. I en pandemi skulle han helst skulle vilja vara närmare naturen, inte i en stad. Han pendlar mellan att känna att han kan lära sig något från krisen till att komma nära bristningspunkten. Så han ser på Gossip Girl, twittrar om gnagare och andra små men starka djur, spelar mycket TV-spel och planerar i hemlighet en show som folk faktiskt skulle vilja streama. Han återupptäcker även, helt oväntat, en källa till tröst från tonåren.

Jag har lyssnat på mycket Radiohead, konstigt nog. Att vara hemma så här mycket tar mig tillbaka till en särskild sorts depression, hemma hos mina föräldrar. Ok Computer är en av de där skivorna som kändes som en livsförändring. Den gjorde nog det. Den förändrade mig. Jag har alltid varit besatt av musik, och såg musik som en kompanjon, som en slags vän.

Det är svårt att höra några referenser i Perfume Genius musik till musiken som gjorde honom till den besatta musiklyssnaren han var som ung. Han började inte skriva låtar förrän han var 25 år. Allt han visste om musik till dess var att den var till för att absorberas, inte skapas. I alla fall inte av honom. När jag frågar honom om perioden innan han skapade ett eget sätt att kommunicera med hjälp av pianot och rösten, får jag ett väldigt rakt svar som jag först inte begriper.

Vad hade du innan du hittade det språket?

– Alkohol.

Förlåt?

– Alkohol. Jag bara drack. That’s it! Det var det som skötte och tog hand om allt liksom. Det gjorde såklart allt värre i slutändan. Men i stunden dämpade det den där känslan i mig innan jag började skriva. 

Ersatte musiken alkoholen omedelbart eller var du …

– Nej nej. Nej. Det var liksom en helt annan … ett helt annat liv och en helt annan resa jag var tvungen att gå igenom för att kunna skapa musiken. Droger och alkohol var bara ytan. Det fanns så mycket som hände under ytan som jag inte visste fanns. Allt bara kom upp när jag slutade missbruka. Jag var hälsosammare och det kändes meningsfullt. Dessutom så är det ju möjligt att förplikta sig och hålla sig till en plan när man lever hälsosamt. Att kunna sätta sig ner och bestämma sig för att göra något och faktiskt göra det var inte en förmåga jag hade under en lång period av mitt liv.

Musiken som var resultatet av hans nykterhet var nedskalad, självbiografisk och med en omedvetet skör produktion. Det fanns en uppfriskande ensidighet med det känsloregistret han arbetade igenom i sina första låtar. De senaste sex åren har han blommat ut på ett oförutsett vis, med kulmen i det senaste albumet. 

Jag lyssnade nyligen igen på Learning och Put Your Back N 2 It. Trodde du att du någonsin skulle göra den grandiosa musiken du håller på med nu?

– Nej. Inte alls! Igår till och med satt jag och skrev en låt som förvånade mig. Jag insåg att jag aldrig skulle ha kunnat eller vågat skriva en sådan låt tidigare. Förut blev jag ofta chockad över saker som jag sa i låtarna och hur allt lät. Det tog mig väldigt lång tid att inte tycka att det var konstigt och pinsamt. På ett sätt märker jag inte hur mycket jag har växt, för jag är bara så fokuserad på att göra det. När jag verkligen tänker på det är det ganska galet, jag är väldigt stolt över det ... nej, över mig. För det har funnits mycket som jag inte haft viljan att förbättra så jag är glad att jag tvingar mig själv att stanna i det obekväma för att hela tiden ta det till nästa nivå. 

Det är verkligen en upptrappning. Vad hände tror du som gör att skiva ett och två skiljer sig så markant från de tre senaste?

– Faktiskt så tänkte jag mycket på de två skivorna under arbetet med detta album. Jag saknade mitt sätt att skriva texter. Jag var verkligen sugen på att skriva på det sättet som jag skrev förr. Texterna på skiva tre och fyra var impressionistiska och mer abstrakta på ett sätt som var givande då men inte känns lika givande nu. Och jag älskar de albumen. Men även om jag gillar att experimentera vill jag inte förlora den där grejen som jag hittade när jag började skapa musiken. Den grejen ligger och gror där under allting. Jag vill bära det med mig själv. Det sättet som jag hittade att dela med mig av mina tankar vill jag alltid minnas.

En galen dansföreställning

Medan han pratar om arbetet med senaste albumet låter han ofta förvånad över det han säger. Till exempel när han inser hur kort tid han behövde för att skriva albumet. Detta just efter att ha skrivit musiken till dansföreställningen The Sun Still Burns Here som han och hans partner Alan Wyffels skapade och medverkade i. 

– Jag spelade in dansskivan och vi turnerade och spelade den musiken och dansade, sen under en pausperiod skrev jag alla låtar till det här albumet. Det var konstigt för jag skrev det här albumet under en ganska kort period, i ungefär en vecka. 

Wow. Det låter inte alls så på albumet. Det är spänt i nästan alla låtar, man känner sig ofta fysiskt engagerad som lyssnare. Det låter svårt att bygga utan att ta tid. Var inte musiken till dansen typ 65 minuter lång också?

– Ja, typ en timme ja. Vilket inte är typiskt mig, min första skiva låg ju på typ under en halvtimme eller nåt. Dansskivan ska låta som ett album, jag vill inte att du ska känna att det saknas dans även om jag ser de två sakerna som att de hör till varandra. 

Hur var det att spela upp allt på en dansscen? Du har ju använt din kropp på scen tidigare såklart, speciellt sedan Too Bright, men hur var dansföreställningen rent fysiskt?

– Det var galet. Det var vilt och överväldigande. All musik som jag skapar skriver jag från början helt ensam. Jag hade inte förstått att samma känsla som jag får i mitt rum när jag skriver kan jag även få när jag jobbar i ett rum fullt av människor. Jag hade aldrig upplevt det, att kunna skriva med ens kropp. Att se hur kroppar böjer luften, hur kropparna interagerar med varandra. saknar skrivandet så mycket när jag inte får skriva. Att då kunna få exakt samma känsla med andra människor var väldigt helande och vilt för mig. Jag är inte ens van vid min egen kropp och vara uppmärksam på min kropp speciellt mycket. Det var väldigt konstigt. Men allt bra som jag någonsin har skapat har varit när jag var väldigt rädd och osäker. Jag måste vara obekväm på något sätt för att skaka ur mig något bra.

Förbättrades din egen komplicerade relation till ditt förkroppsligande av dansandet?

– Ja! Det är … konstigt. Genom dansen hittade jag ett sätt att vara närvarande och vara inne i min kropp mer, i stunden med mina rörelser. Vad jag inte visste var att jag kunde nå det magiska och andliga som jag alltid hade trott bara hittades när jag var ensam i mina drömmar och tankar. Att kunna hitta allt det där medan jag var här i min egen kropp var jättevackert. Men samtidigt, parallellt, gräver det upp alla problem man bär på. Det är väldigt skumt. Min kropp höll på att förändras, jag började känna mig hälsosammare. Vanligtvis är det bara suddigt när jag tittar i spegeln, och det började bli lite mindre suddigt. Sen gick det tillbaka till att bli suddigt [skrattar]. Jag har inte alls koll på allt än. Jag försöker förklara något som jag själv inte ens har grepp om. Som helhet har det dock haft en väldigt positiv effekt på mig tror jag, gällande den där grejen. För jag gillar att fly. Jag gillar de där platserna som jag har hittat när jag, på ett sätt, förkastar min kropp. Jag känner inte att jag har förlorat vildheten i mig som andlig rebell. Spiritual bitchiness, det finns i mig fortfarande.  

Det är inte helt självklart för lyssnaren, jag pratar om mig själv egentligen som ett fan av din musik sedan länge, att du alltid är där ute i det andliga och icke-materiella. Jag har alltid undrat över valen du gör med din röst, och ifall de överhuvudtaget är medvetna val. Ett bra exempel på detta är hur du använder din röst på Jason och Leave 

– Det är antingen kryddat med riktiga upplevelser eller så känner jag att jag kanaliserar. När jag skapar musik så känner jag nästan att jag öppnar en portal, jag hittar ett ljud, en effekt på min röst eller en melodi som är tyngd av energi och stämning. Så jag öppnar upp mig för det och vad som än kommer ut låter jag komma ut. Hur det än låter, speciellt med min sång. Jason är ju en historia, det är ett minne av något som hände mig. Och Leave är en mer energisk plats som innehåller en idé som jag bebor helt; eller försöker bo i. Jag känner mig inte bunden till en inkarnation av min röst.  

Mike Hadreas pratar om makten låtarna har över honom som en självklarhet.

– Vad låten än begär är vad jag gör. Jag älskar att de två så pass olika låtarna är placerade just bredvid varandra på skivan. Mycket av det här är känslor och instinkter, det känns väldigt övernaturligt. Jag är väldigt dramatisk om det där. Jag älskar att det känns övernaturligt för mig. Även om det inte är sant, om det går att förklara exakt vad som händer med vetenskap så är det fortfarande magi för mig.

SIDESTORY: “Jag höll ju själv på att dö flera gånger”

Mike Hadreas berättar om den verkliga historien bakom Jason, en av albumets absoluta höjdpunkter.

– Det är en historia och ett minne som har skapat efterklang i mig. Låtarna som jag redan hade skrivit till skivan handlade mycket om den hyperfysiska kopplingen till andra människor. De handlar mycket om hur många skilda saker kan hända simultant, om hur musiken kan kännas väldigt fysisk men ändå andlig samtidigt. Det där minnet var en så intensiv mix av känslor. Det varade bara den natten. Det var romantiskt men ändå inte. Det var sexuellt men samtidigt var jag tvungen att ta hand om honom på ett moderligt sätt. Mycket handlade om att bara hålla om den här stora osäkra snubben. Jag tror inte att han hade varit med en man tidigare, och kanske var han aldrig mer tillsammans med män efter det. För mig var det framför allt nytt att behöva ta hand om en person. Jag? Under den tiden, när jag var ung, tog jag knappt hand om mig själv. Jag höll ju själv på att dö flera gånger. Att sen vara den givande parten en kort stund var en upplevelse som jag inte kunde glömma.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA