x

KRÖNIKA: "Lämna inte tillbaka en spänn av bidraget"

KRÖNIKA: "Lämna inte tillbaka en spänn av bidraget"

Det gör ont när insiktsknoppar brister. Det verkar ha kommit som en överraskning för somliga hur bidrag faktiskt tenderar att fungera i kapitalistiska ekonomier. Jag pratar givetvis om Konstnärsnämndens krisstipendium på 70 miljoner pengar som fördelats till ett gäng svenska artister.

Kulturutövarna kunde söka stipendier på tre nivåer, där den högsta summa låg på 50 000 kronor. Det är mycket pengar för vissa och en piss i Mississippi för andra. Men några av de som kammade hem den högsta summan var Benjamin Ingrosso, Jill Johnsson och Dregen. Knappast människor som bor under en bro.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folk rasade. Likaså Tommy Körberg, som i fyndiga ordalag kritiserade sina artistkollegor. Han snackade om ett "rejält moraliskt övertramp", "jävla ofog" och att han hellre skulle sälja sin "isbjörnssamling" än söka något sådant här – tydligen så samlar Tompa på isbjörnar (!).

En sådan här story passar givetvis medieklimatet som handen i handsken. Och då menar jag medieklimaten vid varje given tidpunkt de senaste typ 10 000 åren. Det måste poängteras – det är inget unikt med dagens medieklimat att debatten formas efter tydliga konfliktlinjer. Svart respektive vitt-uppdelningen är någonting vi älskar, trots att vi låtsas som annat med jämna mellanrum.

Men, vi måste nyansera det här något. Till att börja med så är det så här bidrag faktiskt fungerar och mer eller mindre alltid har fungerat i västerländska ekonomier. Det är sällan eller aldrig bidragspengar hamnar hos de som verkligen behöver dem. Bidragen hamnar för det mesta hos i längden djupt destruktiva samhällsverksamheter som banker, Volvo eller SAS. Vi klär det bara i en annan nyliberal språkdräkt. Det kallas "skattelättnader", "restaurangmoms" eller till och med "investeringar", istället för bidrag.

Jag har alltid haft en soft-spot för Tommy Körberg. Till och med jäkla Melodifestivalvinnaren 1969, Judy Min Vän, som ännu snurrar friskt hemma hos mig. Men han har faktiskt fel den här gången. Även om han har fel med stil.

Först och främst har Körberg råd att rida på de här moraliska hästarna. Dessa artister kan ha anställda och har en verksamhet som ska finansieras oavsett tillgångar. Och finns möjligheten att erhålla bidrag (eller vad vi nu väljer att kalla det) så kommer människor att söka den. Individer har varken hög eller låg moral. Människor agerar på det sätt systemet tillåter dem att agera. Sedan finns det faktiskt en poäng i att ha stödåtgärder, eller i vidare bemärkelse en "välfärd", som tillfaller alla. En allmän välfärd istället för en behovsbaserad. En gång i tiden byggde den svenska socialdemokratiska modellen på en sådan idé. En sådan välfärd tenderar att fungera som ett kitt mellan olika samhällsgrupper

Problemet är så att säga inte att dessa "rika" artister får bidrag, utan att ännu fler och inte lika inkomstbringande artistkämpar också får det. Sedan är det, rent PR-mässigt, väldigt puckat att ro hem bidrag när man rattar bolag med miljontals kronor i kassan. Men det är inte detsamma som att dessa artister är moraliskt havererade. Hela den där idén om att individer genom något slags självrannsakan ska bli "goda" på ett privatmoraliskt plan är liberalt självhjälps-humbug. Fixa systemet istället.

Ett annat alternativ hade varit att helt enkelt flygbomba samhället med pengar när Corona sipprade in i landet. Det vill säga dela ut en icke villkorad summa pengar till medborgarna. Medborgarlön, eller basinkomst som det kallas nu för tiden. Men sådana lösningar är vi nog ännu för intellektuellt eftersatta i det här landet för att ens börja att fundera på.

Lämna inte tillbaka en spänn av bidraget. För övrigt ska varken banker, Volvo eller SAS ha en enda jävla krona.

LÄS OCKSÅ:  Rasar mot kändisbidragen: ”Lämna tillbaka pengarna”


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA