x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 352-338

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 352-338

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från start här

  1. Black Tie White Noise (från Black Tie White Noise, 1993)

1993 års återgång till det elektroniska soundet gav oss en blandad kompott till album. Och titellåten är Black Tie White Noises lägsta botten. Bowie ville tillbaka till sina rötter, bort från det konventionella. Han hade tidigare mästrat okonventionella låtstrukturer, men den här gången lyckades det inte lika bra. Black Tie White Noise är en röra, en olyssningsbar röra. 

  1. Yassassin - Turkish for: Long Live; (från Lodger, 1979)

Under sin tid i det turkiska stadsområdet Kreuzberg i Berlin fick David Bowie nya influenser från den arabiska musiken. Men Bowies försök att kanalisera de här influenserna i sina egna låtar var inte helt lyckade. Yassassin är väldigt tramsig och lyfter fram de turkiska elementen på ett väldigt stereotypiskt sätt. Det känns mer som en låt inspelad för en Disneyfilm som ska utspela sig i mellanöstern, än en låt som på riktigt försöker blanda in arabiska influenser. 

  1. Sell Me A Coat (från David Bowie, 1967)

Här har vi ett till exempel på de heltokiga texterna från David Bowies debutalbum. Låten handlar om att Bowie var ihop med någon tjej på sommaren, nu är det vinter och han fryser. Så Bowie vill gärna att någon ska sälja honom en rock med knappar av silver. “Sell me a coat with buttons of silver, sell me a coat that’s red or gold”. Mästerverk!

  1. Something In The Air (från Hours…, 1999)

Det känns lite som att David Bowie eventuellt blivit inspirerad av Radiohead här. Det är lite No Surprises över det hela. Bowie känns dock inte så investerad i idén. Han verkar nästan inte tycka att det är bra själv. Rösten är liksom märkbart frånvarande. 

  1. Bus Stop (från Tin Machine, 1989) 

Här kan vi snacka om ointresse. Det är säkert meningen att Bowie ska låta så ointresserad av låten, han släp-pratar lite som Lou Reed gör. Och när man tänker efter så lyckas Bus Stop låta ganska mycket som en dålig Lou Reed-låt. 

  1. Magic Dance (från Labyrinth Original Soundtrack, 1986)

Ännu ett nummer där David Bowie tillsammans med olika tokiga karaktärer (the fun gang?) sjunger från filmen Labyrinth. Magic Dance är dock snäppet mer catchy än Chilly Down. Bowies karaktär, den onde trollkarlen, är också den som sjunger mest här, vilket innebär att han sjunger relativt normalt. Sedan är förstås tokrösterna med och kladdar ner låten, så den går ju inte att lyssna på seriöst. 

  1. Zeroes (från Never Let Me Down, 1987)

Zeroes är ett uruselt försök av Bowie att göra en egen Dancin’ In The Dark. En typ av låt som inte riktigt passar honom, även om den hade varit bra. Det är också ett försök till att vara väldigt peppig och nästan lite positiv. Men David Bowie kan inte vara peppig eller positiv, det känns inte trovärdigt. Värt att nämna är också de omotiverade psykedeliska elementen i låten som sitaren och de lite Beatles-aktiga körerna. De passar inte alls in. 

  1. Pretty Things (från Tin Machine, 1989)

En sådan här låt är som skapad för att glömmas bort. Det finns inget minnesvärt med den över huvud taget. Som tidigare nämnt kunde Tin Machine skräna, men inte så mycket mer. Bowie sjunger “shake that pretty thing” och “give me that pretty thing” så många gånger att du till slut undrar om han kan säga någonting annat.

  1. A Small Plot Of Land (från  1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

Outside plockade Bowie inte bara tillbaka Brian Eno utan även en annan favorit – Mike Garson. Pianisten som vi minns för sitt framträdande pianospel på Aladdin Sane. Men precis som med Eno, lyckades inte heller Garson som tidigare lyfta fram det bästa ur Bowie, eller vice versa. På den här låten har Garson fått gå loss lite mer på pianot, i ett frijazzigt stuk. Men likt andra mindre bra stunder på Outside så är det framför allt Bowies störiga sång som drar ner. För den musikaliska delen är faktiskt rätt spännande. 

  1. New Angels Of Promise (från Hours…, 1999)

New Angels Of Promise är ännu ett av David Bowies försök att göra musik som låter som andra alternativa 90-talsband, typ Radiohead, utan att riktigt lyckas. Det är släpigt och tråkigt. 

  1. Law (Earthlings On Fire) (från Earthling, 1997)

Earthling var en återgång till det ständigt återkommande utomjordlingstemat i Bowies musik. Här hade han uppdaterat sin utomjordliga Ziggy Stardust/Major Tom stil med en 90-talig prägel – det vill säga orangea spikes och en rock mönstrad som Storbritanniens flagga. Law (Eartlings On Fire) är med och bygger alientematiken. Med soundet från jorden sätter han eld på jordlingarna, sjunger Bowie. Jag skulle inte säga att jag blir “on fire” när jag hör den här låten, snarare lite irriterad. Den lyckas vara både tråkig och störig på samma gång.

  1. Gunman (från Andrew Belews album Young Lions, 1990)

Andrew Belew har ett långt CV. Gitarristen har spelat med King Crimson, Frank Zappa, Talking Heads och så David Bowie. Belew var med i Bowies band mellan 1978 och 1979 under inspelningen av Lodger. Och hans karakteristiska gitarrspel är lätt att känna igen för sina tvära kast och gnissliga stil. På Belews soloskiva Young Lions från 1990 gästade David Bowie på två låtar, Gunman är den ena. Det låter lite som något från Lodger, fast sämre. Belews gitarrspel är som ofta bra, men Bowies del av låten är dessvärre mindre trevlig. 

  1. The Dirty Song (från In Bertol Brecht’s Baal, 1982)

1981 var David Bowie med i BBC:s uppsättning av Baal, en musikal skriven av Bertol Brecht. Kort därefter spelade Bowie och Tony Visconti in låtarna från musikalen och släppte som en EP. The Dirty Song är den minst minnesvärda låten från EP:n. En 37 sekunders musikallåt där Bowies karaktär Baal hånar sin älskare Sofie. 

  1. We Are Hungry Men (från David Bowie, 1967)

We Are Hungry Men handlar om att jorden har överbefolkats och att folk borde bli infertila? David Bowie är messias som ska få en drink för att han inte vill att någon ska bli med barn. Sedan är det lite onda karaktärer med tysk brytning som verkar backa det här budskapet. Det är lite svårt att avgöra om Bowie är för abort, massterilisering eller vad det är som pågår här. Själva melodin är rätt catchy, men karaktärerna och det helknäppa temat överskuggar musiken. 

  1. When I Live My Dream (från David Bowie, 1967) 

När den 20-årige David Bowie uppnår sin dröm så kommer han vara en stjärna som bor i ett slott och slåss med drakar, i alla fall om man ska tro den här låten. Men When I Live My Dream är framför allt en kärlekslåt där Bowie och någon annan person lever lyckliga i drömmarnas värld. En väldigt söt bit musik till en början, men som blir mer desperat mot slutet. Där reklamerar Bowie att han kommer uppfylla sin dröm, hur mycket alla än skrattar åt honom nu. Kanske är det här med andra ord Bowies mest biografiska låt från sitt debutalbum. Alla skrattade åt honom då, men vänta så skulle de få se. Snart skulle han bli en stjärna, även på riktigt. Sedan kanske det inte blev så mycket slott och drakar, utan mer kokain och orgier när drömmen väl kom i uppfyllelse.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 337 till 318 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA