x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 242-228

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 242-228

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Working Class Hero (från Tin Machine, 1989)

14 år efter Young Americans fick Bowie revanschera sig på John Lennon-covers. Tin Machine kan förvisso inte skryta med Lennons närvaro, men det är en betydligt bättre tolkning av Beatlens verk. Här har gruppen arbetat om balladen Working Class Hero till en mäktig rocklåt. Tin Machines största problem var inte deras sound, utan deras bristfälliga låtmaterial. Så när de fick bita i någonting bättre, som här, var resultatet slagkraftigt. 

  1. Pretty Pink Rose (med Andrew Belew från Young Lions, 1990)

Andrew Belews andra samarbete med Bowie från gitarristens soloalbum från 1990. Den har lite klassisk glamrock över sig. Bowie sjunger i sitt lägre register och Belews egna stämma för tankarna till Dave Hill från Slade. De spelade in Pretty Pink Rose under Bowies Sound+Vision-turné, där Belew agerade gitarrist. Ett stabilt rocknummer. 

 240. Memory Of A Free Festival (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Inledningen av Memory Of A Free Festival låter som att den är hämtad från en demo. Någon leker runt lite på en orgel, du kan höra ljudet av pedalerna som trycks ner. Bowie mumlar till och med namnet på låten som att han introducerar den. Men så avbryts den hemsnickrade känslan med ett muller av olika ljud i stil med A Day In The Lifes klassiska övergång. Därefter tar något hel annat vid. Det blir någon typ av Hey Jude-historia med en gospelkör som sjunger samma sak om och om igen. Kan David Bowie ha lyssnat på The Beatles här? Inte helt omöjligt. 

  1. Can’t Help Thinking About Me (singel med The Lower Third från 1965)

Bowies första singel på Pye Records var också hans första singel som David Bowie (och inte Jones). Refrängen är lite tjatig, men resten av låten är riktigt bra. Can’t Help Thinking About Me inledde Bowies hitsökande period med Tony Hatch och sångarens väg bort från 60-talsrock till cabaretinspirerad knäppgöksmusik. 

  1. Tumble And Twirl (från Tonight, 1984)

En av få original från Tonight. Bowie skrev Tumble And Twirl tillsammans med Iggy Pop. Men var Pops DNA är på den här låten kan man verkligen fråga sig. Den har Let’s Dances dansiga element och är likt mycket på Tonight cheesy och lite “härlig”. Men trots att den saknar det där allvaret vi är vana vid från Bowie så är Tumble And Twirl en relativt kul och svängig låt. 

  1. Julie (B-singel från 1987)

Julie släpptes som B-sida till Day In Day Out från Never Let Me Down, men exkluderades från själva albumet. Ett misstag med tanke på vilken låg kvalitet vissa låtar håller där. Julie är kanske det spår där Bowie lyckas bäst med det här Dire Straits-soundet som han arbetade med 1987. Den lilla touchen av synt är det bästa här. En detalj som förhöjer allt. 

  1. Shadow Man (B-singel från 2002)

Shadow Man kommer från Ziggy Stardust-tiden. Bowie spelade in den 1971 utan att inkludera låten på det färdiga albumet. Den fick nytt liv i början av 00-talet som en del av det nedlagda albumet Toy. Shadow Man var dock en av de få Toy-låtar som faktiskt släpptes. Då som B-singel till Slow Burn från Heathen. En fin ballad som anspelar på Carl Jungs tankar om den omedvetna delen av ens personlighet. Skuggan som alla människor bär på, men inte är i kontakt med. Bowie var inspirerad av Jungs teorier och nämnde till och med psykiatern vid namn på Drive In Saturday.

  1. Round And Round (B-singel från 1973)

Precis som många andra rockakter från 1960- och 70-talet har Bowie gjort en eller fler covers på Chuck Berry. Round And Round var först tänkt att bli en del av Ziggy Stardust och skulle även agerat titel för albumet. Men istället skrev Bowie en egen låt inspirerad av Berrys sound – Suffragette City. Så Round And Round hamnade på en B-sida ett år senare istället. Bowies version av Berrys original är en svängig sådan. Mick Ronson och Trevor Bolder från The Spiders From Mars släpper loss totalt på slutet. Basgångarna från Bolder är extra fina. 

  1. Fall Dogs Bombs The Moon (från Reality, 2003)

Fall Dogs Bombs The Moon kommenterar USA:s krig i Irak, där "månen" i titeln kan tolkas som den islamska halvmånen och "Fall Dogs" som USA. Låten har en fin gitarrslinga som för tankarna till Robert Fripps gitarrspel på Heroes. Och egentligen påminner hela kompositionen lite om Bowies klassiker från 1977. 

  1. Crack City (från Tin Machine, 1989)

David Bowie ska ha fått inspiration till Crack City efter en promenad genom Bahamas huvudstad, Nassau. Bowie blev illa berörd av allt missbruk och den fattigdom som han fick bevittna. Men låten går förstås också att se i ljuset av Bowies egna problem med droger som följde honom genom hela 70-talet. Inte konstigt att han reagerade så starkt på synen av andra missbrukande. I Crack City beskriver han droganvändningen som en tunnelbana på väg till helvetet. Låten är bland Tin Machines bästa, med en slående och passionerad refräng över ett lunkande gitarriff. 

  1. Neighbourhood Threat (från Tonight, 1984)

Tonight är antagligen det album som David Bowie lade absolut minst investering i. Han skrev bara två nya låtar och till skillnad från tidigare blandade sig Bowie knappt i hur studiomusikerna spelade. I brist på nytt originalmaterial återbesökte sångaren musiken han skrivit tillsammans med och för Iggy Pop under deras tid i Berlin. Bowies version av Neighbourhood Threat toppar förstås inte Pops original från Lust For Life. Men covern förstör heller inte förlagan på något vis. Ett enkelt sätt att casha in på bra musik Bowie skrivit men aldrig spelat in själv. 

  1. Sex In The Church (från Buddha Of Suburbia, 1993)

Med Sex In The Church gav sig Bowie på house. Housetakten dunkar på samtidigt som sångaren upprepar frasen “Sex in the church” med en vocoderliknande effekt på rösten. Det hela kompletteras med en lite moogliknande syntslinga. Ganska repetitivt, men sjukt snyggt. Inte alls något dåligt försök att ta sig an den nya generationens dansmusik. 

  1. Heaven's In Here (från Tin Machine, 1989)

Tin Machines debut startade starkt med Heaven’s In Here. En bluesbaserad låt med fin slidegitarr och ett något mer nedtonat garageskrammel. Det visade på vad rockbandet kunde göra när de var som bäst. Skönt bluesgung med en ljudbild som närmar sig den hårdare skolan. Sedan verkar de inte riktigt veta vart låten ska ta vägen efter ett tag och kanske hade det varit bäst om den bara tagit slut efter tre minuter istället för sex. 

 229.  UntitledNo. 1 (från Buddha Of Suburbia, 1993)

Många låtar från Buddha Of Suburbia är fina, men hamnar lätt i bakgrunden. Untitled No. 1 är ett bra exempel på det. Jag tror det har något med hur den har mixats. Allt lägger sig som en platt sörja, där inget i låten riktigt sticker ut. Men ger man Untitled No.1 lite extra uppmärksamhet, går det att upptäcka flera fina detaljer och melodier. David Richards som producerat flera av Bowies senare album och även stått bakom produktionen på Queens tre sista släpp borde gjort det bättre här. 

  1. Do Anything You Say (singel från 1966)

En singel in på Pye Records och Bowie hade redan gjort sig av med The Lower Third-namnet. Det var "David Bowie" utan något annat tjafs och han var här för att stanna. Do Anything You Say är också det bästa som Pye släppte med sångaren. David Bowies sångstil för tankarna till Arthur Lee från Love. Sedan hade Tony Hatch kunnat göra ett betydligt bättre jobb med produktionen. Låten skulle med samma komponenter kunnat vara betydligt mer hård och kvick. Kanske hade en skickligare trummis och en lite mer engagerad kör kunnat höja det här ännu mer?

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 227 till 213 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA