x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 227-213

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 227-213

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. White Light/White Heat (från Bowie At The Beeb, 2000)

Som tidigare nämnt var Velvet Underground och Lou Reed en stor inspiration för Bowie. Och trots att det tog ett tag, så skulle sångaren till slut mästra Reeds musikspråk. Så bra att han var med och skrev avantgarde-stjärnans bästa sololåtar. Men det märks också hur inkorporerad Reed var i Bowies egen musik. På den här covern som spelades in på BBC någon gång runt 1972 gör Bowie och The Spiders From Mars en otroligt övertygande version av White Light/White Heat. Det är inte något de bara spelat in lite slappt sådär. Den här låten har de kört många gånger tillsammans. Och man behöver heller inte leta länge efter Reed-influenser i Bowies egna original från tiden. Hang On To Yourself, Queen Bitch för att nämna några. 

  1. God Knows I’m Good (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Min pappa sa någon gång till mig att nästan alla artister på 60- och 70-talet först försökte låta som Bob Dylan innan de började låta som sig själva. Och det stämmer in på många även David Bowie. Här har vi ett perfekt exempel. Bowie försöker sig på en historieberättande typ av text á la Dylan som han självklart ackompanjerar med akustisk gitarr. Det är bara munspelet som saknas. Men trots ett till hundra procent inlånat sound, så är God Know’s I’m Good en fin låt med en minnesvärd hook. 

  1. Thursday’s Child (från Hours…,1999)

Som Hours… omslag föreslår, var det återigen en ny David Bowie som presenterade sig 1999. Den snärtiga drum’n’bass-utomjordingen från Earthling ligger (död?) i famnen på den nya långhåriga Bowie. Vad hade denne nya Bowie att erbjuda då? Jo, mjuk lite R&B-inspirerad pop. Thursday’s Child som inleder albumet är en mysig låt, på gränsen till att vara lite väl smörig. Men både låten och omslaget hintar också var Hours… var på väg. Ner i en stor mjuk säng där Bowies inspiration kunde gå och lägga sig.  

  1. Absolute Beginners (från Absolute Beginners, 1986)

Titellåten till fiaskomusikalen Absolute Beginners gick det betydligt bättre för än själva filmen. Andra plats på Storbritanniens topplista. Låten har flera olika element, vissa väldigt bra, vissa mindre bra. Versen är helt otrolig, den vilar över en Johnny Marr-aktig akustisk gitarr. Sticket är inte heller helt dumt och bryter bra med resten av låten. Refrängen dock, inte lika klockren. Den låter som klimaxet Memory från Cats. Helheten är med andra ord svårbedömd. Så bra och så dålig på samma gång.

  1. The Loneliest Guy (från Reality, 2003)

En ballad från Reality, med vackert pianospel från Mike Garson. David Bowie sjunger med en bräcklig röst och verkar vilja ta lyssnaren närmare. Låten handlar om någon, kanske Bowie själv, som intalar sig vara den lyckligaste personen. Men det dystra pianot föreslår någonting annat. Kanske är han egentligen den ensammaste personen? The Loneliest Guys tvetydighet är tillsammans med pianot det som gör den intressant och en av Realitys bättre spår. 

  1. I Pity The Fool (med The Manish Boys, 1965)

Som tidigare nämnt försökte Bowie hänga på the british invasion under mitten av 1960-talet. Och han var faktiskt närmare att lyckas än vad man skulle kunna tro. I Pity The Fool, en cover på bluesmannen Bobby “Blue” Bland, producerades av Shel Talmy – producenten bakom The Who och The Kinks tidiga och framgångsrika singlar. The Manish Boys, Bowies andra band, var egentligen inget band utan Talmys egna studiomusiker. Bland annat självaste Jimmy Page. Under inspelningen ska Page ha gett Bowie ett gitarriff som sångaren höll på minnet. Den dök nämligen upp två gånger, både i The Supermen från 1970 och Dead Man Walking från 1997. Självaste låten då? Inte dum. Brittisk bluesrock med snyggt blås och härligt gung. Hade den slagit, ja då skulle historien om Bowie kanske sett annorlunda ut. 

  1. We Prick You (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

We Prick You har väldigt starka tematiska drag, men är samtidigt en bra låt. Man kan höra hur intresset för 90-talets elektroniska takter hade börjat väckas här. De rappa drum’n’bass-takterna hörs i bakgrunden av låten. En stil som Bowie skulle gå helt all in på något år senare. 

  1. Try Some, Buy Some (från Reality, 2003)

Bowies senare covers i karriären hämtades från lite mer okända original. Här en låt från George Harrisons näst bästa soloskiva Living In A Material World (låten gjordes först i en version av The Ronettes). Man kan tänka sig att Bowie spelade in den med tanke på Harrisons bortgång 2001? Det ska i alla fall ha varit en av sångarens favoriter med den gamle beatlen. Och Harrisons musikaliska språk känns väldigt närvarande i produktionen här. Mer av en hyllning än ett försök att göra något nytt av en gammal låt. Try Some, Buy Some skulle från början vara en del av en tilltänkt uppföljare till coveralbumet Pinups, men det blidde inget, så istället tog den plats på Reality

  1. Baal’s Hymn (från In Bertol Brecht’s Baal, 1982)

Introduktionen till karaktären Baal i Bertol Brechts musikal med samma namn. Låten handlar om vem Baal är helt enkelt. Och att Baal’s Hymn är bra är bara delvis Bowies förtjänst såklart. Främst är det Brechts förtjänst. Men Bowie och Tony Visconti gör musikallåten rättvisa. 



  1. Looking For Water (från Reality, 2003)

Looking For Water är kanske den mest generiska David Bowie-låten. Om någon skulle fråga mig, “hur låter David Bowie?”, hade det här kunnat vara en bra representation. Inte för att den är hans bästa (218:e bästa), men det är väldigt mycket David Bowie i låten. De aviga gitarmelodierna från Berlin-tiden. De basröstiga körerna från Thin White Duke-eran. Den passionerade bräckliga rösten från Ziggy Stardust-perioden. Looking For Water har helt enkelt många av de signum vi är vana att känna igen David Bowie vid. Trots att han är den kanske mest ombytliga artisten någonsin. Sedan sticker låten inte ut något särskilt i övrigt. Men stabil är den. 

  1. Truth (med Goldie från Saturnz Return, 1998)

Under Earthling-eran spenderade Bowie en hel del tid i den brittiska rejvvärlden för att ta inspiration till sitt nya dansinfluerade sound. Och det var här han mötte Goldie, en av pionjärerna inom drum’n’bass och jungle-genren. Bowie föreslog för Goldie att de skulle göra en låt tillsammans, en drum’n’bass-låt. Men Goldie ville inte göra dansmusik när han hade tillgång till Bowies röst. DJ:n ville göra en ballad och Bowie sade inte emot. På sätt och vis kan man förstå Goldie, för vilken fin sånginsats han gör här David Bowie. Truth är otroligt vacker, med rocksångarens klara stämma över flytande elektroniska ljudgångar. En pärla.  

  1. Subterraneans (från Low, 1977)

Det avslutande spåret på Bowies första album tillsammans med ambientmästaren Brian Eno. Low mötte först stor kritik, inte minst för den instrumentala sidan av albumet. Men har i efterhand hyllats för att vara banbrytande. Hur har de här ambientstyckena åldrats då? Jodå. Låtsasspråket som Bowie håller på med på Subterraneans är lite underligt och drar ner spåret i förhållande till Bowies andra instrumentala verk från tiden. 

  1. The Informer (från The Next Day EP, 2013)

De överblivna materialet från The Next Day hade inte en lika hög kvalitet som låtarna på albumet. Det är rimligt varför vissa av de här låtarna, på extra-EP:n, inte gick hela vägen in på den färdiga skivan. Men The Informer hade absolut kunnat platsa. En fin och stundtals stark ballad med en lite doo wop-liknande kör. David Bowie sjunger The Informer med passion. En sånginsats och låt som för tankarna till sångarens bästa ballader. 

  1. Ricochet (från Let’s Dance, 1983)

Let’s Dance ses ofta som den stora brytningen med Bowies tidigare art-rockiga stil. En satsning på konventionell hitmusik. Men jag tror att Bowie till en början såg dansmusiken som ännu ett experiment snarare än en ambition att bli kommersiell. Låtarna på Let’s Dance bär fortfarande på själen från hans tidigare album till skillnad från det som kom efter. Ricochet är ett väldigt bra exempel på det. Den är långt ifrån någon hitlåt utan jobbar i en mer utforskande anda med en lite hackig, men mäktig komposition.  

  1. Survive (från Hours…, 1999)

Survive är en av höjdpunkterna från Hours. Den jobbar likt flera andra ballader på albumet med väldigt enkla medel. Till skillnad från många av Bowies lugnare spår under karriären, är det inte några okonventionella melodier, inga voice cracks. Den är mjuk i kanterna och Bowie sjunger snällt och fint. Ovant, men det funkar. Bäst med Survive är den fina gitarren signerad Reeves Gabrels. Gitarristen som dessutom var med och skrev låten. Hours var Bowies sista album med Gabrels. Skönt att han fick sluta med flaggan i topp här. 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 212 till 198 här.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA