x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 122-108

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 122-108

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Song For Bob Dylan (från Hunky Dory, 1971)

David Bowie drog sig inte för att hylla sina idoler. På Hunky Dory hyllade han både Lou Reed, Andy Warhol och här Bob Dylan. Song For Bob Dylan anspelar på Dylans egna hyllning till Woody Guthrie, Song For Woody. Bowies intentioner med låten var likt med hela Hunky Dory att fylla ett gap. Han tyckte att Dylan med flera inte längre ledde rockmusiken framåt och var villig att ta över stafettpinnen. Och även om Dylan hade väldigt mycket kvar att ge 1971, så kan man ändå säga att Bowie lyckades. För med Hunky Dory blev glamsångaren den nya generationens ledstjärna. Låten har fantastiskt fint piano och en gitarrslinga som berör. Refrängen lever inte riktigt upp till versdelen, vilket drar ned vad som annars är en väldigt bra låt. 

  1. Scream Like A Baby (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)

Scream Like A Baby är en av de galnare låtarna från Scary Monsters-albumet. Den är egentligen en remake på I Am A Laser, en låt Bowie skrev för soultrion The Astronettes. Ett misslyckat projekt sångaren drev innan han istället la sitt fokus på sin 1984-musikal under tidiga 1974. Men som föranledde Bowies fascination för och förflyttning mot soulgenren. I den omarbetade Scream Like A Baby, finns det dock ingen soul kvar. Utan den är snarare i linje med 1980s “new wave”-influenser. Låten utspelar sig i något slags dystopiskt samhälle och handlar om den politiske fången “Sam”. Originalet I Am A Laser förvaltades senare av en medlem från The Astronettes, Ava Cherry, som spelade in och släppte låten med sin originaltext 1995. 

  1. Heathen (The Rays) (från Heathen, 2002)

Hela albumet Heathen var byggt runt en idé Bowie hade om den moderna människan. En person med mindre spiritualitet, intellektualitet och moral än tidigare generationer. Personen i Heathen (The Rays) har länge sökt efter mening men börjar ge upp. Bowie verkar ha funderat mycket på just meningen med livet och sin egna tvekan kring den religiösa tron under den här tiden. Här föranleder det en av sångarens mest intressanta och reflekterande texter. Han sjunger raderna vackert över ett flöde av syntar och stråkar.

  1. Neuköln (från “Heroes”, 1977)

Neuköln är en av Bowies mest gripande ambienta stycken. Den mullrar in som ett ångestmoln med syntar i moll och en klagosjungande saxofon. Den är inte långt ifrån Ulf Dagebys soundtrack för Ett Anständigt Liv. Och likt Dagebys tonsättning av Stockholms missbrukare, tonsätter även Bowie en utsatt samhällsgrupp här – de rotlösa turkiska invandrarna som levde isolerade i det västberlinska området Neukölln. Sångaren tog också inspiration från den tyska elektroniska gruppen Tangerine Dream, som till viss del var från Neukölln själva. Nästan ingen låt Bowie gjort kanaliserar så mycket ångest som den här.

  1. Prisoner Of Love (från Tin Machine, 1989)

Det här är det bästa Tin Machine gjort. Den är till skillnad från nästan allt annat material från gruppen, en i grunden riktigt bra låt. Dessutom gör Revees Gabrels och company ett magnifikt jobb att förvalta Bowies komposition. Gabrels gitarrslinga är klockren när den följer upp låtens hook. Bowie skrev Prisoner Of Love till sin dåvarande flickvän Melissa Hurley, men det är långt ifrån en gullig kärlekslåt. Kärleken omges av en värld full av lögner där tragiska öden väntar runt dörren. 

  1. The Buddha Of Suburbia (från The Buddha Of Suburbia, 1993)

Titelspåret från David Bowies förbisedda och bortglömda soundtrack till TV-serien med samma namn, är albumets mest lysande stund. Den har ett klassiskt Bowie-sound och refererar tillbaka till gamla spår som All The Madmen och Space Oddity. Det är också en, i sann Life On Mars-anda, stegrande komposition som till slut landar i ett musikaliskt klimax. Även om The Buddha Of Suburbia inte riktigt är i samma kaliber som sångarens bästa ballader, har den fortfarande samma typ av finesser och känsla. 

  1. Dead Man Walking (från Earthling, 1997)

Bowies tolkning av Storbritanniens dåvarande dansrytmer när den är som bäst. Sångaren lyckas göra pop, art rock och jungle-influerad dansmusik på en och samma gång. Det är också en av de två låtar där Bowie använde sig av gitarriffet Jimmy Page hade givit honom under inspelningen av I Pity The Fool 1965 (The Supermen var den andra). Man vet med andra ord aldrig när ett gitarriff från Jimmy Page kan komma till användning. I det här fallet i en UK dub-influerad art rock-låt över 30 år senare.   

  1. Without You (från Let’s Dance, 1983)

Without You är det närmaste Bowie varit Roxy Music. Det är väldigt mycket Avalon över låten och den skulle lika gärna ha sjungits in av Brian Ferry. Nile Rodgers lånade in sin partner från Chic, Bernard Edwards, för att spela bas på Without You. Han slog vad med Bowie att Edwards kunde komma på och spela in en passande basgång på 15 minuter. Edwards var inte road över vadslagningen men la surt sin basgång över låten i en tagning. Den basgången som går att höra här.

  1. The Width Of A Circle (från The Man Who Sold The World, 1970)

En av Bowies mest omfattande låtar. Influerad av de mer mastodonta stunderna hos band som Deep Purple och Black Sabbath. The Width Of A Circle skiftar mellan olika mer eller mindre tunga gitarriffbaserade kompositioner. Bowie kanske aldrig var någon hårdrockare och som jag tidigare nämnt så höll inte riktigt rösten för genren. Men han hittade verkligen essensen i vad som gjorde den dåtida metalmusiken så bra och var nära att kunna bemästra den själv. Samtidigt kan vi vara glada över att sångaren snart skulle hitta sin egen väg, en väg långt från hårdrocksgiganternas. 

  1. The Stars Are Out Tonight (från The Next Day, 2013)

Singeln och den största hitten från The Next Day är en låt som reflekterar över kändisskap. Bowie föreställer sig en alternativ värld där kändisar stalkar normala människor. Det hela är förstås jättelöjligt, men låten handlar om hur det är att vara känd. Att alltid förföljas av sin omvärld. På samma sätt som normalisarna här aldrig blir av med det stalkande kändisarna, blev Bowie aldrig av med förföljande medier och fans. Sångaren var i början av sin karriär snabbt trött på hur isolerande kändisskapet visade sig vara, när han efter flera års försök äntligen uppnått stjärnstatus. Redan tre år efter sitt genombrott skrev Bowie Fame och har ända sedan dess gjort sig känd för sin återhållsamma och flyktiga inställning till att vara känd. 

  1. Heat (från The Next Day, 2013)

The Next Days mäktiga avslutning. Bowie sjunger låten med en gravallvarlig ton, men Heats tema är inte helt enkelt att uttolka. Den referar till Yukio Mishima, en japansk författare som verkade för att upprätthålla traditionell japansk kultur. Mishima blev under sitt liv allt mer politiskt engagerad och var en övertygad nationalist. 1970 försökte författaren genomföra en statskupp för att återinrätta Japans kejsare som envåldshärskare, men statskuppen misslyckades. Mishima, förkrossad över misslyckandet, tog livet av sig genom att genomföra seppuku – när man skär sig själv i magen med ett samurajsvärd. Bowie hade sedan länge en fascination för Mishima. Han hade haft porträtt av den nationalistiska författaren hängandes i sin lägenhet under tiden i Berlin. En av många exempel på Bowies underliga intresse för nationalism och fascism. 

  1. What In The World (från Low, 1977)

En plottrig och väldigt rolig låt från Low. What In The World ackompanjeras av ett blippljud som liknar de från tidiga arkadspel, typ Pac-Man. Bowie spelade in Low samtidigt som han jobbade med Iggy Pop på garagerockarens solodebut The Idiot. De producerade och spelade in mycket av musiken tillsammans, här var exempelvis Pop med och körade.   

  1. Criminal World (från Let’s Dance, 1980)

Vissa kanske ser Let’s Dance som början på David Bowies kvalitativa kollaps under 1980-talet. På sätt och vis var albumet också det, eftersom det var albumet som startade den kommersiella framgången och satte prägel på de kommande årens sound. Men Let’s Dance är mer än sina megahits, det är ett riktigt bra album. Och Criminal World är det bästa beviset. En popdiamant, med en medryckande refräng och ett stick sänt från himmelen. Gittarsolot i sticket kommer från den legendariske bluesgitarristen Steve Ray Vaughan. Ett utsökt solo. 

  1. Amsterdam (B-singel från 1973)

Under slutet av 1960-talet gjorde Scott Walker ett par covers på den franske mångsysslaren Jaques Brel. Det här inspirerade Bowie som själv ville testa sig på några Brel-original. Det visade sig vara en genial idé. Till skillnad från Bowies många relativt slarviga rockcovers, gav sig glamsångaren på Jaques Brel med passion. Hans röst jobbar sig klockrent upp mot en mer och mer dramatisk ton. Ett crescendo av rang. 

  1. Saviour Machine (från The Man Who Sold The World, 1970)

David Bowie har alltid varit inne på domedagsteman. Redan på sin debut sjöng han om en värld där människor tvingas tvångssterilisera sig. Andra exempel är Diamond Dogs eller Outside. Saviour Machine är med andra ord en av många dystopiska framtidsscenarion. Här föreställde sig Bowie en värld där maskinen tar över. Han tonsätter maskinens resa till makten med distade gitarrer och moog. Mick Ronsons solo följt av Ralph Mace på moogen är en av The Man Who Sold The Worlds finaste stunder.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 107 till 93 här

LÄS OCKSÅ: Bob Dylan-film stoppad


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA