x

2 TYCKER TILL: Höstens bästa albumsläpp?

2 TYCKER TILL: Höstens bästa albumsläpp?

GAFFA presenterar 2 TYCKER TILL! Här servereras två recensioner av en aktuell platta. Den här gången fokuserar vi lite extra på ett av höstens absolut bästa albumsläpp. En skiva som vi har väntat på i hela sju år.

WOODKID – S16

Recensent: Simon Lundberg

"Något mer än musik"

Det känns som att kliva in ett annat universum. Ett kargt, mörkt landskap som både är så vackert att tårarna formas under ögonen och så obehagligt att det är omöjligt att inte vilja vända sig om i panik. Eller så är det kanske snarare den verkligheten vi befinner oss i.

Yoann Lemoine har många strängar på sin lyra. Som grafisk designer och musikvideoregissör är hans skapelser oftast inte fulländade utan flera lager av konstnärskap. Detsamma gäller hans andra album S16 som vi fått vänta över sju år på sedan debuten The Golden Age

Produktionen är filmisk. Som ett TV-spel, eller en dramatisk fantasyserie på TV. För även om produktionen är lika delar grandios med sitt fantastiska stråkarrangemang så är den också obehagligt hård med sina spontana förbränningar av arga trummaskiner. Personligen är jag både skrämd och spänd. De softa texterna gör genomgående det hela ännu mer magiskt.

Ljudlandskapet får ytterligare ett lager när körer på Reactor och avslutande eposet Minus Sixty One sjunger på japanska. Det här är inte bara musik, det är verkligen något mer än bara så. 

Värt att lyfta är inledande Goliath som var det första släppet från albumet. Ett friskt livstecken och som målade upp vad som skulle komma vår väg. Woodkids röst släpar harmoniskt efter en dramatisk produktion. Som oftast följer låtarna den tematiken, så väl i Drawn To You och soundtrackvänliga Horizons Into Battlegrounds som skakar om lyssnaren och växer sig större än ett monster.

Favoriten är ändå So Handsome Hello som lockar in lyssnaren med lekfulla rytmer och dunkla toner. Den fantastiska texten om en tolkad självbild smeker den poetiska själen längs ryggraden. Underbart, trolskt vackert och fruktansvärt sorgligt på samma gång. 

Betyg: ★★★★★☆

gallery_large

Recensent: Janne Hallman

"Melodi och symfoni i sällsam symbios"

Det var sju år sedan Yoann Lemoine under sitt alias Woodkid gav ut debutalbumet The Golden Age. Men i och med att fransosen egentligen främst är regissör och formgivare så har musicerandet fått stå tillbaka i sju år.  

Under tiden har han istället gjort musikvideor åt storheter som Drake, Rihanna och Lana Del Rey, och lärt sig programmera datorgrafik (CGI). Resultatet kan bland annat ses i den coola men hotfulla videon till första singeln från S16, Goliath.  

Nu har han dock lagt alla krafter på musiken, och det hörs. S16 är ett stort kliv framåt i hans skapande och pendlar mellan stillsamt till överdådigt, hela tiden dramatiskt. Kreativitet och experimentlusta går hela tiden sida vid sida, det är både melodiskt och symfoniskt i sällsam symbios. 

Musiken är mestadels elektronisk; närmaste beröringspunkter är Massive Attacks och Portisheads mörka Bristolsound som gjorde entré i mitten av 90-talet. Mer nutida referenser är James Blake och Alt-J, då många av låtarna innehåller eteriskt piano och sinnrikt slagverk. Lemoines känslofulla röst som rör sig smidigt mellan ljusa och dova nyanser är också något som fängslar oavbrutet. 

Resultatet är en dystopisk obehagskänsla, en föraning om en kommande framtid som är allt annat än hoppfull. Men ofta fyller han på med pampiga stråkar och blås, och de änglaliknande körerna i Reactor och Minus Sixty One är så vackra att man nästan glömmer bort att andas.  

S16 är för övrigt atomnumret för svavel, ett centralt ämne för allt liv på jorden, och kroppens åttonde mest förekommande grundämne. Med sitt nya album visar Woodkid varför också musik är livsviktig.

Betyg: ★★★★★★

LÄS OCKSÅ: Regeringens besked: Publiktaket höjs


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA