x

KRÖNIKA: Att lyssna på topplistorna är som att läsa en instruktionsbok

KRÖNIKA: Att lyssna på topplistorna är som att läsa en instruktionsbok

På sistone har jag åkt rätt mycket bil i mitt jobb, vilket lett till att jag spenderat ovanligt många timmar lyssnandes på radio. Tidigare har det aldrig varit något problem – jag har betraktat det som ett sätt att få inblick i det senaste inom den kommersiella delen av musikvärlden, och även om inte allt fallit just mig i smaken har det inte varit något att grina över. Det är det väl inte nu heller, men på min plats i förarsätet har jag blivit omfamnad – ja, nästan uppslukad – av en ny känsla: uttråkning. En slags mental rastlöshet. Att lyssna på topplistorna just nu är lite som att läsa en instruktionsbok. Det finns inget utrymme för tolkning. Alla säger precis vad de menar – hela tiden.

Jag vet inte om det började med Little Jinders rättframma rakt-upp-och-ner-lyrik (som kändes ny och fräsch när den kom i mitten av tiotalet) eller om fenomenet kanske snarare härstammar från den internationella musikscenen, men att poesin är död tycks inte ens vara något att orda om längre. Det finns inget så otrendigt som att vira in sitt budskap eller sin musikaliska kärna i en väv av metaforer. Idag existerar ingen mångbottnad och inget utrymme för vare sig fri tolkning, symbolism eller missförstånd. Ingen intellektuell eller emotionell utmaning i lyssnandet. Gud, jag känner mig som en gammal tant nu, men när JAG var ung var textanalysen nästan hela behållningen med att lyssna på musik. Vi bläddrade i nötta skivkonvolut, knapprade in låttitlarna i sökrutan på nya heta Google och insöp den visdom och det djup som dolde sig bakom mastodonthitsen med Håkan Hellström, Säkert!, Markus Krunegård, Lily Allen, Mando Diao, Kent och Regina Spektor. Tänkte. Kände. Vände och vred på orden i våra 13-åriga hjärnor och applicerade dem på det egna, djupt komplicerade, tonårslivet. 

Är den typen av aktivitet ens möjlig att ägna sig åt idag? När jag dissekerar topplistorna och radiokanalernas A-rotation består den absoluta majoriteten av låtar som talar så mycket klarspråk att mina följdfrågor fastnar i halsen. “Jag mår bra nu, jag mår bra nu, har försökt få tag på dig ett tag nu” eller “En av oss kommer alltid förlora, nån av oss, kanske du, kanske jag”, eller varför inte “Det var ett tag sen jag följde av, ville visa att jag mår bra, tur att du inte är privat, för jag kollar ju varje dag”. Exemplen kommer från Newkid & Molly Sandén, Miriam Bryant och Estraden feat. Victor Leksell – men hade lika gärna kunnat vara Norlie & KKV, Miss Li eller Mares. Eller typ vem som helst som streamar bra i Sverige idag, om jag ska vara ärlig. 

Jag vet, jag vet, jag vet – det finns miljontals låtar att lyssna på utöver det urval som spelas på radio. Men jag tycker mig se en övergripande trend. Även de artister som tidigare haft en mästerlig penna (lex Laleh) har skalat av sina texter till total begriplighet. Även de musiker som hyllas av kritikerna har ofta, inte alltid, väldigt raka och enkla texter. Och jag tycker det är synd. Man måste inte förstå allt för att kunna relatera. 

Lyckligtvis har jag just skaffat mig en LP-spelare för första gången i mitt liv. Kanske kan ett djupdyk i det senaste århundradets musikskatt råda bot på min lyrikdepression? Eller så kanske jag inser att allt var precis lika jävligt förr i tiden. Det är 50/50.

LÄS OCKSÅ: Love Antell: "Vi hade kulan som sköt Olof Palme hemma"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA