x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 92-78

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 92-78

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Battle For Britain (The Letter) (från Earthling, 1997)

Med Battle For Britain nådde David Bowie sitt drum & bass-klimax. Det är ett välkomponerat energiknippe, med influenser både från det mer experimentella utforskandet på Outside och den elektroniska dansscenen i Storbritannien. David Bowie lämnade sitt hemland 1974 för att spela in Young Americans och kom aldrig riktigt tillbaka. Men på Earthling riktade han sin blick på Storbritannien igen. Brittiska influenser, brittisk flagga på ryggen och här ett brev till hemlandet. David Bowie ville ha ett Stravinskyinspirerat pianosolo till låten, en beställning han gav till Mike Garson och pianisten gjorde honom inte besviken. Vilket solo! Bland Garsons absolut bästa.

  1. Andy Warhol (från Hunky Dory, 1971)

Som jag tidigare varit inne på gillade inte Andy Warhol den här låten något vidare. Bowie skrev den utan att någonsin ha träffat Warhol, men han var uppenbart intresserad av att bli en del av konstnärens krets. 1971 åkte Bowie till New York för att uppträda med låten på The Factory. Efter framträdandet lämnade Warhol rummet utan att knappt reagera alls. Problemet? Bowies text kommenterade konstnärens utseende, något som Warhol hade stora komplex över. Andy Warhol sticker ut med sin flamencoinspirerade gitarr. Det lite artsy solot är en annan detalj som utmärker låten. Ingen annan Bowielåt låter riktigt som den här. 

  1. When I Met You (från No Plan – EP, 2017)

En av de sista låtarna som David Bowie skrev. Han gjorde det för broadwaymusikalen Lazarus, sångarens sista projekt. Men When I Met You känns också väldigt biografisk. Kan det vara hans fru eller barn det handlar om? Oavsett sjöng Bowie med en sådan känsla under sina sista inspelningar. Det var så mycket han ville uttrycka innan det var för sent. Bowie sjunger verkligen från hjärtat. Alla känslor bara kastas över en och det är svårt att försvara sig. De träffar rakt i hjärtat. 

  1. Nite Flights (från Black Tie White Noise, 1993)

1993 års bästa David Bowie-låt. En briljant cover på Scott Walkers Nite Flights. Bowies version ligger relativt nära originalet, hans sång är nästan identisk med Walkers. Men Bowie tar det till en ny nivå med en mäktig elektronisk produktion styrd av ekande trummor och en aggressiv syntslinga. Det är den perfekta låten för sångarens uppdaterade Thin White Duke-sound. 

  1. Art Decade (från Low, 1977)

Likt flera andra av Bowies instrumentala Berlin-grejer hämtade han inspiration till musiken från sina  intryck i Västberlin. På Art Decade ville han kanalisera den isolerade känslan av att vara helt bortkopplad från den värld staden tillhörde, det vill säga västvärlden. Bowie planerade inte att ha med låten på albumet. Men en dag när sångaren inte vara närvarande i studion, plockade Brian Eno upp Art Decade för att se om han kunde göra något kul med den. Han började lägga till fler lager av syntar och när Bowie senare fick höra Enos nya version vart sångaren helt såld.  

87. Without You I’m Nothing (singel med Placebo, 1998)

Det är här är väl i mångt och mycket en Placebo-låt, men på singelversionen är David Bowies röst närvarande genom hela spåret. Without You I’m Nothing kanske också ligger närmare Placebo i sound, men den känns inte udda för att vara Bowie heller. Speciellt med tanke på sångarens intresse för olika alternativa hörn av 90-talets musikaliska landskap. Det är en malande lite avig rocklåt som kanaliserar en typ av ångest som Bowie var så bra på att förmedla. Kärleken i Without You I’m Nothing är inte vacker utan ett desperat måste för att överleva.

  1. The Voyeur Of Utter Destruction (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

Den bästa låten från David Bowie och Brian Enos dystopiska konceptalbum från 1995. Låten har en stegrande komposition som för tankarna till Lodgers mer experimentella stunder, med en plottrig basgång och typiskt Garson-spel på pianot. The Voyeur Of Utter Destruction är som en översvämning av ångest. Som skriker med alla möjliga medel samtidigt. Det låter precis som man vill att ett samarbete mellan David Bowie och Brian Eno ska låta. Utmanande, skramligt och samtidigt genomtänkt i varje liten detalj. 

  1. Red Sails (från Lodger, 1979)

Red Sails sjunger Bowie i en av sina ljusaste tonarter någonsin. Man kan nästan tro att han hyrt in sig själv från 1971, fast på tjack, för den här tagningen. Red Sails är pampigt triumferande och skränigt avig på samma gång. Bowie var influerad av Neu!:s lite punkiga kompositioner. Lyssnar på man på till exempel Hero av krautrockgruppen går det att höra stora likheter. Andrew Belew fortsatte där Robert Fripp hade börjat på två år tidigare, med skräniga lite tokiga gitarrsolon. 

  1. Loving The Alien (från Tonight, 1984)

Den med hästlängder bästa låten från Tonight. Loving The Alien söker inte den där kommersiella framgången på samma sätt som så mycket annat gjorde under den här perioden. Det låter som något David Bowie från 70-talet skulle göra på 80-talet. Den enda låten som jobbar i Bowies mer experimentella anda, samtidigt som den fungerar som hit-material. Loving The Alien är både stilrent catchy och mäktigt episk, med en refräng där Bowie bryter ut i en passionerad nästan lite skrikig sång. Och melodin på xylofon är minnesvärd, nästan lika klassisk men inte lika tveksam som slingan i China Girl.

  1. 1984 (från Diamond Dogs, 1974)

Huvudnumret och den låt som sticker ut mest från Diamond Dogs. 1984 har ett blaxploitation-influerat sound med en fuzzgitarr och stråkar som Bowie beställde med orden “some Barry White strings”, från Tony Visconti. Låten spelades in under Aladdins Sane-tiden och var därmed den sista med The Spiders From Mars som släpptes. Bowie skulle nämligen aldrig bjuda in exempelvis Mick Ronson eller Trevor Bolder att spela in musik med honom igen. Och det efter att han oannonserat sparkade sin grupp i slutet av den sista konserten på deras turné 1973. Den version av 1984 som hamnade på Diamond Dogs var något omarbetad för att få en mer soulig touch. För som bekant var det i den souliga riktningen Bowie var på väg.  

  1. I Can’t Give Everything Away (från Blackstar, 2016)

Blackstar avslutades med den mjuka I Can’t Give Everything Away. Bowie låter sig bli lite nostalgisk mitt bland allt nytänkande som utgjorde sångarens sista tid i livet. Munspel påminner om det på A New Career In Town och texten refererar till Blackout. Bowie och Tony Visconti lade till och med in lite gitarr på slutet som skulle låta som Mick Ronsons spelstil. Sångaren var på väg att dö och han kunde inte finna sig i att behöva ge bort allt. Allt han hade åstadkommit, all den konst och otroliga musik som Bowie skapat genom åren. 

  1. No Plan (från No Plan – EP, 2017)

En sista reflektion över att Bowies tid snart skulle rinna ut. Även den här låten skriven för Lazarus, Bowies broadwaymusikal som han precis hann producera klart innan cancern kom ikapp honom. Men trots att No Plan är skriven för en musikal, känns texten väldigt självbiografisk. Inga planer, ingen framtid, bara en väntan på att de sista dagarna ska vara räknade. David Bowie kämpar inte längre för sitt fortsatta liv. Han har slappnat av. accepterat sitt öde. Men någonstans känns No Plan positiv. För trots allt fanns han ju, i den skrivande stunden, fortfarande kvar.

  1. Kooks (från Hunky Dory, 1971)

Kooks är David Bowies mysigaste låt. Skriven, förstås, för David och Angie Bowies son Duncan Jones, tidigare Zowie Bowie. David Bowie sjunger till sin nyfödde. Han vill ta med honom på resan som är deras liv tillsammans som möjligen är lite koko, men full av kärlek. Men sångaren kanske inte skulle varit så hoppfull, för det var säkerligen ingen “lover’s story” att växa upp mitt i David och Angies glamorösa rock’n’roll-liv präglat av knark, sex och långa turnéer. Det är ett under att Duncan Jones lyckats bli en framgångsrik regissör. 

  1. Afraid (från Heathen, 2002)

Afraid är David Bowie positiv. Han tror på framtiden, på sig själv. I början av låten uttrycker sångaren rädsla, men för varje vers blir han allt mindre rädd. Afraid har ett gripande och ärligt tema. Kompositionen är smart. Låten stegrar mellan vers och brygga, brygga och refräng, men i refrängen går han ner i tonart och tempo. Resultatet är otroligt snyggt. Mästerligt musikskapande. 

  1. John I’m Only Dancing (Again) (singel från 1979)

Den omarbetade soulversionen av John I’m Only Dancing. En av de låtar från Young Americans-tiden som inte släpptes på albumet, istället släpptes den som singel 1979 efter att Lodger-singlarna sålt dåligt. Här har Bowie arbetat om både text och komposition från glamrock-originalet. Refrängen liknar melodin från Stay och texten flyttar fokus från den homosexuella undertonen i originalet till att handla om att ha kul på dansgolvet. Några minuter in bryter låten ut i ett funkigt jam. Det är snyggt, dansant. Young Americans-soundet när det är som bäst. Och den lite mystiska refrängen är otroligt fin.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 77 till 63 här

LÄS OCKSÅ: Se den tungt kritiserade trailern till David Bowie-filmen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA