x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 47-31

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 47-31

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

47-45 Sweet Thing/Candidate/Sweet Thing – Reprise (från Diamond Dogs, 1974)

Den här åtta minuter långa sviten är det bästa från Diamond Dogs. Låten eller låtarna känns djupt inkorporerade i den tilltänkta 1984-musikal som Bowie aldrig fick göra på grund av nekade rättigheter. Sweet Thing/Candidate går dock att spåra till inspelningarna av Aladdin Sane och vissa delar av låten ska till och med varit inspelade redan 1973. Svitens huvudnummer Sweet Thing är en grym ballad, med en av Bowies mäktigaste stunder på micken. Han är så närvarande och expressionistisk i sin röst. Candidate rör sig närmare ett klimax med en snabb pratsång á la Hang On To Yourself, för att sedan släppas loss i en återgång till Sweet Things lugnare tempo. I slutet av eposet kommer bland de mest magiska Bowie-ögonblicken någonsin. När den monotona, skräckinjagande gitarren bryter in och avslutar låten med iskallt mörker.

  1. Beauty And The Beast (från “Heroes”, 1977)

Med en av de mest magiska inledningarna en Bowie-låt har haft, dunkar Beauty And The Beast igång “Heroes” på svängigast möjligast sätt. Låten handlar om Bowies humörsvängningar under sin mest kokainstinna period. I ena stunden är han en “beauty”, i den andra en “beast”. Oberäkneligheten är också kanaliserad i det ondskefulla soundet, med Brian Enos effekter på synten tillsammans med Robert Fripps elgitarr. Historien bakom Fripps gitarr är en klassiker. Brian Eno ringde Robert Fripp som bodde i New York på den tiden och sa: “Du vill inte komma ner till Berlin och spela lite hårig rock’n’roll-gitarr?”. Fripp sade ja. Tog flyget ner och vid det första mötet spelade Bowie och Eno upp Beauty And The Beast. I tystnad kopplade Fripp in sin gitarr och lade vad som skulle bli gitarren på spåret i en tagning. 

  1. ‘Tis A Pity She Was A Whore (från Blackstar, 2016)

‘Tis A Pity She Was A Whore är nästan det mest jazziga spåret på Blackstar. Låten var först inspelad och släppt 2014 i samband med Sue (Or In A Season Of Crime), men spelades igen på nytt för Blackstar. I Blackstar-versionen fick ledaren för jazzbandet Bowie samarbetade med, Donny McCaslin gå loss på saxofonen. Det ger låten en vildare touch. Och saxofonens fria tyglar står sig så fint i kontrast den till den i övrigt väldigt sansade kompositionen. Bowies röst är också mixad högre. Det är så intimt att man kan höra honom andas mellan raderna. Bowies sena möte med jazzen när den är som bäst. 

  1. Eight Line Poem (från Hunky Dory, 1971)

Den första sidan av Hunky Dory är bland de bästa a-sidorna i vinylens historia. Det är ett enda långt epos av kristallklar popbriljans med välspelat piano och krispig produktion. En av de största anledningarna till att man får känslan av just samhörighet låtarna emellan är Eight Line Poem. Den briljanta bryggan mellan Oh! You Pretty Things och Life On Mars. Rick Wakemans piano är fantastiskt, likaså Mick Ronsons gitarr. Det känns nästan som att de bara jammat lite tillsammans i studion och fått det på band. Känslan är spontan och enkel, men ändå så genomtänkt och perfekt. 

  1. TVC15 (från Station To Station, 1976)

En av Bowies mest droginfluerade låtar. Iggy Pop som under perioder nästan levde i Bowies LA-belägna villa, trodde under en hallucination att Bowies TV åt upp hans flickvän. Händelsen inspirerade Bowie till att skriva TVC15 som handlar om att en tjej klättrar in i en TV. Det finns något lite komiskt över låten. Historien är tokig. Likaså Bowies hattiga sång. Men det är också otroligt bra. Roy J. Bittans piano som står i produktionens centrum, regerar. Bittan är kanske mest känd för att vara medlem i E Street Band. Och visst är det lite Bruce Spingsteen-känsla över hans piano här.

  1. Fantastic Voyage (från Lodger, 1979)

Fantastic Voyage är liksom resten av Lodger relativt förbisedd. Det är Bowies mest sansade ballad från 70-talet, kanske någonsin. Word On A Wings nyktra kusin. Fantastic Voyage håller sig relativt lågmäld men bygger smygande upp för ett fint klimax, när Bowie släpper loss en majestätisk stämma över ett mjukt piano. Texten är en av Bowies relativt få politiska kommentarer. Den reflekterar över livet under kalla kriget, med det ständiga hotet från kärnvapen hängandes över huvudena. Och protesterar försiktigt mot den militära upprustningen. 

  1. Lady Stardust (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Med Lady Stardust passade Bowie på att dedikera en låt till sin glamrockskonkurrent och vän Marc Bolan. Det är den bästa av Bowies “hyllning till en rockikon”-låtar. En fin ballad, med vackert pianospel och en gripande refräng. Typisk för Ziggy Stardust-soundet. Det kanske inte är den mest ikoniska Ziggy-låten, men den är inte långt ifrån. 

  1. It’s No Game (Pt. 2) (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)

Den mindre stökiga versionen av It’s No Game är så mycket bättre. En avskalad produktion, med i princip bara Bowie, gitarr, bas och trummor med lite körer. Och utan allt skrik och skrän, upptäcker man hur fantastisk It’s No Game är. Bowie är så cool här, nästan så att han känns lite rockabilly på något vänster. Att låten inleder Scary Monsters med vildhet och avslutar albumet med totalt lugn har i efterhand beskrivits som ett sätt att visa hur Bowie slutar ungefär på samma plats där han började i albumets inledning. Men nu har han ingen ilska eller frustration kvar. Istället har sångaren accepterat och funnit sig i sin livssituation. 

  1. Dollar Days (från Blackstar, 2016)

Dollar Days är kanske den mest straight forward-låten på Blackstar och även den låt som ekar mest klassiska Bowie. Jag skulle nästan säga Ziggy Stradust-Bowie. En kombination mellan en enklare vers komponerad med akustisk gitarr och en långsamt, lite försiktig, men otroligt vacker refräng över finstämt piano och ljuvliga stråkar. Allt med en ekande saxofon, nästan frisläppt från kompositionens ramar. Om Blackstar var David Bowies storslagna hejdå, där han förnyade sitt konstnärskap in i det sista, så var Dollar Days en vink till sångarens gamla tider. Det vi alla känner igen honom vid. 

  1. I Would Be Your Slave (från Heathen, 2002)

Heathen hintade om att Bowie trots sitt inte helt lyckade 90-tal, kunde nå upp till sin absolut högsta kapacitet igen. Speciellt med tanke på att Tony Visconti var tillbaka bakom spakarna. Men en lite slarvig uppföljare och en hjärtattack senare, verkade det som att det nya fröet till briljans inte skulle få växa vidare. Men så blev det förstås inte. Bowie kom tillbaka och var så där otroligt bra, egen, ja rent ut sagt genialisk som han kunde vara. Men tillbaka till Heathen. Här finns nämligen låten I Would Be Your Slave. Den bästa låten Bowie hade skrivit på 20 år. Ett så rörande stycke musik, med stråkar som får en att rysa över hela kroppen och en text som hugger rakt i hjärtat.

  1. Move On (från Lodger, 1979)

Move On kämpar Bowie för att ta sig vidare. Något han alltid gjorde för att motarbeta och hantera lasten av sitt förflutna. Bowie sjunger att han är övertygad om att röra sig framåt, börja på ett nytt blad. Han ska packa väskan och dra iväg. Lodger var det sista albumet med Brian Eno. Den brukar räknas in i Berlin-eran trots att den skiljer sig ganska markant från Low och “Heroes”, och dessutom inte ens var inspelad i Berlin utan i Schweiz. Lodger är ett jättekonstigt album, ibland briljant, ibland riktigt dåligt. Brian Eno genomförde experiment som gick lite för långt. Bowie var mer alternativ och weird än någonsin. Och det bästa från albumet är Move On. Den har lite samma pumpande känsla som mycket av Enos arbete med Talking Heads. Likt ett tåg som tuffar framåt. Är låten lite konstig? Ja. Är den fullkomligt briljant? Definitivt.

  1. Soul Love (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Soul Love kombinerar mjuka element med hårda på fantastiskt sätt. Hur låten går från den lite grooviga versen, vilandes på lite skön gurka och en medryckande saxofon till den dramatiska refrängen när Mick Ronsons raka riff rycker in. Det är låtskrivande på högsta nivå. Så effektfullt och samtidigt så enkelt. David Bowie har aldrig varit den som skrivit för massorna. Kokat ihop oförglömliga poplåtar på löpande band som säg The Beatles. Men David Bowie kunde skriva poplåtar som ingen annan. Många tycker att han var som bäst under sina glam-år och det är inte svårt att förstå. Det var då han skrev pop och han gjorde det så himla bra. Men Bowie var ingen som satt still. Om man redan skrivit bland de bästa poplåtarna som någonsin skrivits, varför försöka göra det igen? 

  1. Teenage Wildlife (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)

Att bero på poplåtar. I mina ögon är Scary Monsters bland Bowies mest poppiga album. Nästan alla låtar har ganska enkla kompositioner, men istället för att spela in dem rakt upp och ner har Bowie vridit och vänt på detaljerna. Med Robert Fripps okonventionella gitarrspel, en imperfekt sångstil och lite otajt produktion. Teenage Wildlife är ett bra exempel på det. Det är i mångt och mycket en vacker rocklåt, nostalgisk nästan med lite samma känsla som All The Young Dudes. Men med gnissligare och punkigare produktion. Och det här är heller inget anthem för unga vuxna, det här är en medelålderskris. Bowie var alltid där det hände och 1980 var det i new wave-generationen. Men kanske kände han att det var den sista sucken. Den sista gången han kunde hänga på de unga och det nya på riktigt. 

  1. Sons Of The Silent Age (från “Heroes”, 1977)

Sons Of The Silent Age är en underlig låt, mycket i samma anda som resten av “Heroes” första sida. Den känns dock mer genomtänkt i sin komposition än exempelvis de lite rivigare Blackout och Joe The Lion. Det var också den enda låten som var skriven på förhand och inte framimproviserad i studion. Sons Of The Silent Age blickar tillbaka till The Man Who Sold The World med referenser till tematiken från The Supermen, men låten har även vissa melodiska likheter med Mick Ronsons gamla solo från The Width Of A Circle. Och Sons Of The Silence Age kanaliserar mycket av The Man Who Sold The World-albumets galenskap, fast en i krautrockig new wave-kontext. Det är obehagliga Bowie när han är som bäst. 

  1. Quicksand (från Hunky Dory, 1971)

Ännu en låt som handlar om Nietzsches idéer om supermänniskan eller “übermensch” som det heter på tyska. Ja det är lite obehagligt att Bowie var så fascinerad av de här idéerna och nej det är inte det man tänker att en gullig liten ballad som Quicksand ska handla om. Men kanske gör det låten ännu bättre. Vem skriver en så här vacker ballad om Nietzsches idéer om supermänniskan? Det är så absurt, men i samma veva spännande och lite pirrigt äcklande. Och tänker man bort tematiken är det ju en fantastisk ballad, med vackert stråkarrangemang komponerat av Mick Ronson, fint piano och akustisk gitarr. Låtens producent Ken Scott, hade precis varit med och producerat George Harrisons trippelalbum All Things Must Pass där Phil Spector använde sig mycket av akustiska gitarrer i produktionen. Scott blev inspirerad och försökte göra något liknande själv här.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

På måndag, 7 december, presenterar vi nästa del.

LÄS OCKSÅ: GAFFA.se utsett till Sveriges bästa kultur- och nöjessajt


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA