x

John Carpenter: "Vad är synthwave?"

John Carpenter: "Vad är synthwave?"

Som regissör är han ett av de absolut största namnen inom både skräck och sci-fi. Med sina soundtracks blev han dessutom en pionjär inom syntmusik, och han har haft ett enormt inflytande på bland annat de senaste årens 80-talsfrossande retrovåg. Alla från människorna bakom filmen Drive och Netflix-serien Stranger Things till i stort sett hela synthwave-scenen har hyllat honom som en stor inspiration. Nu är 72-åringen John Carpenter aktuell med sitt tredje album utan tillhörande film.

Du har beskrivit Lost Themes III som “ett soundtrack till filmerna i ditt huvud”. Hur ska det tolkas?

– Mestadelen av min karriär har jag gjort musik till bilder, till filmerna jag har regisserat. Men med Lost Themes-albumen är det bara musik – det finns inga bilder och jag har inte gjort någon film som går hand i hand med musiken. Albumen står på egna ben, och du får själv sköta filmskapandet och regin. Sätt dig i ett mörkt rum, lyssna på musiken och fantisera. Alla kan göra det, alla har ju fantasi.

När du hör musik – vilken som helst – får du alltid bilder i huvudet? Är musik och film så tätt sammanvävt för dig?

– Ja, alltid. Filmer har dock fler dimensioner än musik, man kan ha scener som helt saknar musik. Men de ligger väldigt nära varandra.

Vad är det svåraste med att göra musik utan bilder att bolla den mot?

– Att hitta på musik är alltid den största utmaningen. Däremot har jag oändligt med tid, till skillnad från när jag gör ett soundtrack och har ett schema. Det är riktigt skönt, och den största fördelen.

Intervjun fortsätter under videon.

När du skriver dina soundtrack, vad kommer först – musiken eller bilderna? Inte i ordningen de produceras alltså, utan i ditt huvud.

– Det börjar alltid med bilderna, film som format är ett sätt att förmedla berättelser och det behöver du göra visuellt. Så fort det är klart kan du förstärka narrativet och bilderna med musik. Men bilderna kommer alltid först. Det är väldigt annorlunda nu när musiken står helt för sig själv. Det är en annorlunda approach och jag gillar det väldigt mycket.

Vad gillar du mest?

– Framför allt så får jag jobba med min son vilket bara är helt fantastiskt. Och så har jag påbörjat en helt ny karriär, vilket är rätt otroligt med tanke på hur gammal jag är. Det finns inget att klaga på, det är inte många som får den möjligheten.

Hur skiljer sig den här skivan från del ett och två?

– Det är alltid annorlunda. Ett nytt år med nya omständigheter. Samarbetet mellan mig, Cody (Carpenter, reds. anm.) och Daniel Davies har blivit bättre, alla har mognat som musiker och vi har bättre koll på hur vi ska genomföra det vi vill göra.

Du är ju starkt förknippad med skräckgenren, och det skiner igenom i låttitlarna.

– Det är bara en kul grej. Vi hade kunnat döpa låtarna till Theme 1, Theme 2 och så vidare, men det är roligare att ha löjliga titlar. När vi började ville jag döpa Skeleton till Skeleton Penis, men Cody och min gudson övertalade mig att det inte hade varit så smart.

Du är berättarröst på dokumentären The Rise Of The Synths, som handlar om retro- och synthwave. Vad är det bästa med rörelsen?

– Vad sa du? Vad är synthwave?

Eh … kortfattat är det en syntdominerad musikrörelse med inspiration från 80-talet.

– Jag visste inte att det var en rörelse, men det är fantastiskt. Alla som upptäcker potentialen hos en synthesizer kommer snabbt att hamna där.

Någon artist du är särskilt förtjust i?

– Inte direkt. Kan du säga några synthwave-band?

Tja, du har Carpenter Brut som har döpt sig efter dig.

– Åh jisses. Det är hemskt, så hemskt.

Det är nog ett ganska oskyldigt skämt. En ordlek med champagnen Charpentier Brut.

– Fortfarande hemskt. Men kul om han gillar min musik.

Sen har vi Gunship som du har samarbetat med.

– Åh, jag älskar Gunship! Fantastiska människor.

Intervjun fortsätter under videon.



Är Lost Themes-serien rentav synthwave?

– Jag har ingen aning. Jag sitter bara här och vilar. Men syntar är fantastiska verktyg, jag har använt dem för att göra filmmusik men du kan göra vilken musik som helst. Har du hört Switched-On Bach? Det är ett synthesizer-album från 60-talet. Det har funnits med så länge.

Det märks att det är ditt favoritinstrument.

– Tja, det är det enda instrument jag kan spela ordentligt. Man kan låta som en orkester trots att man är helt ensam! De har också utvecklats så otroligt mycket under åren, man kan jämföra det med specialeffekter i filmer. Det är fantastiskt vad man kan göra idag.

Min Carpenter-favorit är They Live. Vad har du för minnen av musiken och filmen när det begav sig?

– Hmm … alla flyter ihop efter ett tag. Men det var kul att jobba med Rod Piper.

Jag såg om The Fog igår, minns du den bättre?

– Den var svår att göra, även om det inte märks.

Hur då? Specialeffekterna?

– Jag tänker inte berätta, haha.

Några sista ord om nya albumet?

– Jag vill rekommendera alla att köpa det så jag kan njuta av min pension.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA