x

Dawn Richard: “Se mig inte med dina ögon – hör mig med dina öron”

Dawn Richard: “Se mig inte med dina ögon – hör mig med dina öron”

Dawn Richard hatar benämningar och det sträcker sig långt bortom manligt eller kvinnligt. Med GAFFAs Tommy Juto pratar hon om afrofuturistisk experimentell electronica och om tabun kring sexualitet, människokropp och fördomar.

Hur i fridens namn hon hinner med allt begriper jag inte. Och mycket riktigt skrattar hon halvt ihjäl sig över frågan när jag undrar vad hon gör de dagar hon vill ta det lugnt.

Men Dawn Richard – efternamnet uttalas med lång, fransk betoning på andra stavelsen – har vant sig vid att konstnärlig frihet kostar. Såväl tid, kontakter och stjärnstatus som blod, svett och tårar. Arbetsnarkomanen från New Orleans inledde karriären i MTV:s Making The Band 3 kring 00-talets mitt, en av alla dessa realityserier vi knappt längre höjer på ögonbrynen över där stundtals förödmjukande auditions inför arroganta jurymedlemmar ska producera Nästa Stora Grej med Billboard Hot 100 i sikte.

Frukten av den upplagan – arrangerad av den allsmäktige Sean “Puffy” Combs – blev kvintetten Danity Kane, en R&B-grupp bestående av de sista fem mest framstående och målmedvetna sökande; en av dem Dawn Richard. När gruppen efter dubbla albumstorsäljare upplöstes 2010 fortsatte Combs och Richard sitt samarbete i projektet Diddy – Dirty Money, Combs kortlivade vision om ett slags futuristisk soul där megastjärnor som Justin Timberlake, Drake och Grace Jones gästade.

När även det lades ner stod Richard på de egna ben hon så länge velat. Men hon stod också utan skivkontrakt och den stöttande stab som helikopterlikt hovrat runt henne. Fast besluten att vilja göra saker på sitt eget vis fanns bara en väg framåt: att sköta allt själv. Allt från det kreativa till det administrativa till marknadsföringen.

Situationen hon hamnat i förklaras delvis med att hon hamnat i ingenmansland eftersom ingen riktigt vetat vad de ska göra med henne:

– Electronica är oerhört mansdominerat och när en sådan som jag kommer fram på mitt okonventionella, oortodoxa sätt – en färgad tjej som är trygg i sin sexualitet och inte ber om ursäkt för sig –  blir det en tuff resa eftersom det är svårsålt, folk har inte sett mycket av dess like och fattar inte riktigt grejen. Det fina med att ha valt den banan är att det äntligen börjar synas en förändring, folk anammar allt mer tanken på att en kvinna kan vara precis vad hon vill utan att få skit för det.

Genreproblematik

Den 37-åriga multikonstnären har tröttnat på den ständiga inplaceringen i fack, att allt hela tiden måste ha en benämning, inte bara manligt och kvinnligt.

– Jag växte upp i Södern där indelningen i grupper är vår verklighet, från rasism till en helt annan nivå. Särskilt i Staterna när de tänker på genrer så tänker de hudfärg. Det vill säga, när de ser din hudfärg placerar de in dig i en genre. Vilket i sin tur oftast betyder att när en svart artist gör något eklektiskt så blir det “alternative R&B” eftersom det anses vara “svart musik”. Vilken väg vi än väljer rent soundmässigt ser de oss ändå som R&B, vi är färdigpaketerade redan innan vi ens har satt igång!

Hon beskriver det ur sitt perspektiv, men påtalar också att samma problem uppstår för andra samhällsgrupper, särskilt icke-binära.

– Vart tog tidseran vägen när män som Freddie Mercury och David Bowie fick vara vadhelst de ville? Vi har vackert nog börjat se förändringar inom framför allt hiphop där Young Thug, Lil Uzi Vert, Jaden Smith och andra unga män väljer att säga att de inte identifierar sig med endera könet utan klär sig och gör precis vad de känner för, vilket är coolt. För svarta män inom pop, folk eller country är det desto svårare när de vill bredda sig, som när Lil Nas X överskred gränserna och det kom motreaktioner. Jag vill göra musik för människor som saknar den rösten, även om det innebär samma tjat om igen. Jag hatar benämningar och det sträcker sig långt bortom manligt eller kvinnligt.

Det mänskliga kontra det androida

Richard pratar engagerat, ofta i flera minuter långa sjok, om hur hennes synsätt genomsyrat allt hon gjort sedan solokarriären inleddes 2012, såväl musikaliskt som visuellt.

– Varenda album har varit “se mig inte med dina ögon, utan hör mig med dina öron”. Du vet, grafik där jag går upp i molekyler eller där mitt ansikte förvandlas till något annat. Omslag där jag tar av mig en mask och blir något annat. Ett ständigt uppmanande till folk att saker inte alltid är vad de verkar. På Second Line leker jag med rösten och mänskliga sidor kontra androida.

Det visuella har enormt stor betydelse i Richards uttryck där hon utmanar normer och tabun kring sexualitet, människokropp och fördomar.

– Jag ser mig själv som kvinna men jag har lite hårdare, maskulina ansiktsdrag. Jag gillar att bära herrkläder eftersom jag tycker att det ser bra ut. Det är bara något jag väljer. Om jag som kvinna vill vara naken och visa bröstvårtorna liksom en man vill göra samma sak ses det som feminint respektive maskulint. Problemet är bara att en man kan göra det utan att ses som en fresterska. Ingen säger till dig att klä på dig. Jag avskyr att behöva säga att det handlar om konst eller att vara stolt över sin sexualitet när jag är naken, men jag måste, för om jag inte gör det är jag en hora! Egentligen borde det stå alla lika fritt, men eftersom jag är kvinna måste jag motivera det.

Business och kreativitet går hand i hand

Den fascinerande transformeringen från entouragestödd mainstreamsuperstar till egenföretagande independentauteur har inte gått smärtfritt. Richard har alltid nya sidoprojekt på gång. Alltid ett finger med i allt. Från koreografi till grafik, från produktion till stajling, från affärsplaner till investeringar. Ofta pratar hon om sin “business”, vilket nästan känns som en kreativitetsdödare. Eller?

– Well, den har inte dödat min kreativitet i alla fall. För mig går det hand i hand så länge du inte offrar narrativet. Och så måste det vara. Istället för att klaga har jag skapat mig den plattform som inte annars finns, det är enda sättet för mig att synas. 

Och plattformar, det ser hon till att ha, minst sagt. Den veganska matkedjan hon startade för några år sedan, Papa Ted’s, fick sitt namn som en hyllning till hennes morfar som omkom i orkanen Katrina. Nyligen anlitades Richard av TV-kanalen Adult Swim som rådgivare – hon gör sedan länge även sina egna anime-serier – med uppdrag att scouta fler svarta animatörer. Av bara farten har hon till och med hunnit med att spela huvudrollen i erotiska dramat Kinky.

 

Drivkraften och nyfikenheten tycks outsinlig. Hon återkommer hela tiden till motståndet mot inplacering i kön, ras, genre och kategori. Särskilt som bransch och samhälle envist fortsätter i gamla spår.

– Allt jag ville var att någon skulle tro på mig, bara det att ingen gjorde det. Min grej – en svart tjej som gör afrofuturistisk experimentell electronica fusionerad med New Orleans-kultur – var så långsökt att ingen vågade ta risken. När ingen ville investera i mig fick jag själv göra det. Inte för att jag ville, men det var det smartaste jag kunde göra, att lära mig klara allt själv. Nu, åtta år senare, är independent plötsligt coolt. Normen. Först idag får Kaytranada och Thundercat bekräftelse. Och de är män. Se det så här: för varje scen vi har inom pop och danspop har vi en Dua Lipa, Zara Larsson, Lorde, Billie Eilish. Alltihopa pop med olika influenser som kan existera inom samma utrymme. Nu ska jag fråga dig: kan du nämna fem färgade kvinnliga artister som har den mångsidigheten inom pop?

Jaha, ehm, låt mig se nu …

– … det får inte finnas några element av rap eftersom det är så universellt. Alltså inte Lizzo, inte Doja Cat …

… *tänker så det knakar* …

– Ingen av popartisterna jag nämnde behöver rappa eller vara något annat än sig själva. Lady Gaga kan hoppa mellan genrer utan att vi ifrågasätter det. Country, electronica, pop … Hon fick en Grammy för ett jazzalbum med Tony Bennett! Nämn en enda svart artist som kan göra allt det?

Nej, jag ger upp. Du satte dit mig.

– Exakt, där ser du. Som artist vill jag kunna vara så mångsidig och inte bli ifrågasatt. Jag ser mig själv på samma nivå som Dua Lipa, Charli XCX och Zara, jag kan göra samma koreografi och sjunga, men ingen kommer att se på mig som de ser på dem. Och ändå kan min musik ingå i samma spellistor jämte deras.

Efter många år utan skivbolag samarbetar du sedan ett år tillbaka med Merge Records. Att skriva på för Bad Boy Records var aldrig på tal antar jag?

– Nej, för Bad Boy är varken ljudmässigt eller visuellt vad jag själv begär. När jag lämnade Dirty Money erbjöd jag “Puff” att ha hand om min solokarriär också men fick beskedet att jag inte hade något att hämta där så länge jag valde att göra den musik jag ville. Så han hade möjligheten redan då. Nu är jag så långt avsides och ute i periferin att jag passar betydligt bättre in hos Merge än Bad Boy.

Vad har du för relation till “Puff” nuförtiden?

– Båda grupperna jag var med i splittrades av honom och inte för att jag själv ville det. Efter det ställde jag mig helt sonika på egna ben utan hjälp. Jag tror att han respekterar mig för det, även om han inte sagt något. Han vet hur hårt jag jobbat utan att be om några som helst tjänster. Vi pratar fortfarande med varandra, alltid lika vänligt och hjärtligt, och det har även varit på tal att jobba ihop igen i hans kommande projekt. Men då blir det på mina villkor, med utgångspunkt i den “business” som du nämnde. Något annat kommer inte på fråga, för när min karriär styrdes av andra gick jag miste om möjligheter jag inte ville gå miste om.

Richard säger det totalt utan bitterhet. Snarare är det med stolthet hon reflekterar över att den krångliga vägen var rätt, om än inte kommersiellt – ännu i alla fall – men konstnärligt.

– Det är ändå rätt så fucking coolt, ursäkta språket, att jag varit på Bad Boy och sedan Merge. Ett bevis för att jag skapat mig ett utrymme genom mångsidigheten vi talade om, den som Lady Gaga kunnat använda sig av. Hon fick en lättare resa, däremot, medan jag fått ta den långa vägen. Ingen ifrågasätter varför hon är där hon är, hon sätter bara sin egen prägel. Men jag uppskattar att hon lyckats, jag vill också bli sedd som artist på det sättet.

Du har ju verkat i både mittfåran och som oberoende. Hur ser du på de båda ytterligheterna?

– Jag är inte ute efter att störta makthavarna, jag förstår mig på hur skivbolagen fungerar eftersom det var där jag själv formades. Både mainstream och independent är okej för mig, för jag är både ock. Varför måste jag vara det ena eller det andra? Jag är bara den jag är, jag har tillhört båda facken och det har inte gjort mig till en sämre artist för det. Nu manövrerar jag mig bara fram genom ett system som inte är byggt för en avart som jag. Några av de coolaste artisterna jag vet har fått staka ut vägen själva och det försöker jag med. Jag ville inte vara avvikande men jag hade inget val. Förhoppningsvis fungerar det och andra bakom mig kan se att det faktiskt går.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA