x

LISTA: 11 underskattade Prince-låtar

LISTA: 11 underskattade Prince-låtar

Det är frestande att skriva att vi i Sverige hela tiden har underskattat Prince. Inte så att ingen fattat storheten. Tvärtom, hitsen och storsäljarna har haglat. Men hur många listettor har han haft med sina singlar här då, tror ni?

Inte en enda. Eller jo, två. Men de båda var låtar inspelade av andra artister; Manic Monday och Nothing Compares 2 U med Bangles respektive Sinéad O’Connor.

Som bäst lyckades svenskarna få tre av hans singlar att kravla sig upp till en femteplats här hemma. Jo, Purple Rain är såklart en av dem. De andra då? Inte Cream, även om det var nära, den peakade på sjätte plats. Inte Kiss (16:e). Inte When Doves Cry (18:e). Inte The Most Beautiful Girl In The World (13:e).

Utan Alphabet St och Batdance. Jo, du läste rätt. Bat-fucking-dance.

För helvete.

Visst, flera av de låtar som valdes ut som singlar under karriären hör tveklöst till Princes allra bästa. Men det finns hur mycket som helst att utforska bortom hitsen. Inte minst som de outgivna hemligheterna i det berömda “Valvet” har börjat portioneras ut i omgångar, inom kort albumet Welcome 2 America.

“Vadå underskattad?” säger några av er die-hard-snobbar, ni som satt och låtsasnjöt av N.E.W.S. och Xpectation men egentligen satt med ansiktet i händerna som vi andra. Ja, jag fattar rätt ordentligt att “underskattad” är en överdrift i det här fallet.

Men när en artist är så abnormt produktiv i kombination med utomjordisk begåvning är det ofrånkomligt att en massa briljant material orättvist hamnar i skymundan. Att gapa om konstnärlig frihet ekar rätt tomt för den som inte kan backa upp sitt case. För alla hans extravaganser, namnbyten, nyckfulla utspel, bångstyrighet och mytbildande flärdfullhet var Prince Rogers Nelson i grund och botten en bländande låtskrivare med få eller inga jämlikar.

Här är elva guldkorn du kan ha förbisett i den massiva, än idag växande backkatalogen.

In Love (från For You)

Debutalbumet floppade trots högt ställda förväntningar från skivbolaget. Med sina 18 år blev Prince den yngste producenten någonsin i Warner-katalogen. Det hindrade inte For You från att låta som en produkt från en betydligt mer erfaren musiker, men så var han heller inte någon lallare som råkat snubbla till sig skivkontrakt hux flux. Han spelade som ni förstås redan vet praktiskt taget alla instrument själv på sina fem första album. Falsetten dominerade (som den skulle göra fram till efter Controversy), syntarna blippade och soundet bar spår av Ohio Players, Curtis Mayfield, Cameo och Rufus. Den bubblande In Love har förvisso en oskuldsfull refräng men verserna säger något annat.

Head (från Dirty Mind, 1980)

Med sitt tredje album Dirty Mind hittade Prince receptet för både den hårdfunk han skulle implementera i The Time året därpå – deras singel Cool känns ibland nästan mer Prince än Prince själv – och för sin flärdfulla, erotiska image. Omslaget – svart tanga under öppen ytterrock – var knappast lika oskuldsfullt som på albumet före, där han med svallande hår och drömsk blick bara saknade vingar för att se ut som en ängel. Dirty Mind fick heller inte sin titel utan anledning om man så säger. I Head förför han en blivande maka (inte sin egen) på självaste bröllopsnatten (inte heller sin egen) där bruden ifråga utbrister:

But I’ve gotta have you, baby

I got to have you in my bed

And you said ‘But I’m just a virgin

and I’m on my way to be wed

But you’re such a hunk

So full of spunk’

Knappast någon kandidat till Nobelpriset i litteratur, men vi behöver inte ens nämna Tipper Gore för att konstatera att sångtexterna hade utvecklats och gränserna flyttats fram.

She’s Always In My Hair (B-sida, 1985)

Hur den här inte gavs utrymme på Around The World In A Day är en gåta, men bara för att en låt är klasser bättre än andra innebär det ingalunda några garantier när det handlar om helhet, låtordning och annat – plågsamt emotionellt bagage, inte minst. Istället strösslades She’s Always In My Hair ut på baksidorna av Raspberry Beret, Paisley Park och Girls & Boys, beroende på utgåva. Låten sägs handla om ex-flickvännen och sångerskan Jill Jones som medverkade på en rad Prince-inspelningar och även gav ut ett soloalbum för Paisley Park. Rytmen – skapad med en trummaskin som körs genom en Flanger-pedal – håller ett behagligt lokomotiv-i-uppförsbacke-tempo. En liten men enormt betydelsefull detalj för stämningen i låten är hur mollackordet som utgör fundamentet i versen övergår till dur i slutet av refrängen. Jag kan vara ute och cykla i musikteorin här, men möjligen kan det liknas vid “pikardisk ters” som används inom klassisk musik.

Anotherloverholenyohead (från Parade, 1986)

När Prince i början av 80-talet kom dragandes med en tidig Linn Drum väckte det viss oro hos The Revolution-trummisen Bobby Z.: “Jag kände mig som en fabriksarbetare vid löpande bandet som för första gången såg en robot, orolig över om jag skulle ha jobbet kvar…”. Oron var obefogad. Bobby Z. utarbetade ett trumspel som utfördes både analogt och digitalt och blev banbrytande i sig.

Var går då skärningspunkten mellan gammal soulfunk och modern R&B? För mig går den ungefär där människa och maskiner vandrade sida vid sida, som i Anotherloverholenyohead – med en för Prince typiskt kreativ titel. Allt som pågår i den här låten – den märkliga, disharmoniska versen; den förlösande refrängen; det vingklippta stråkarrangemanget; pianoklinket som man undrar om det inte spelades med handflatorna; den råa slapbasen – satte igång fantasin om hur Sly & The Family Stone hade kunnat låta i mitten av 80-talet om Sylvester Stewart bara haft förståndet i behåll.

Strange Relationship (från Sign ‘O’ The Times, 1987)

På ett tidigt stadium, innan Sign ‘O’ The Times blev vad den blev, planerade Prince tre andra parallella album. Ett soloalbum av hans kvinnliga alter ego Camille. Ett grupparbete med The Revolution, främst Lisa Coleman och Wendy Melvoin, som gick under namnet Dream Factory. Som om inte det räckte planerades även maffiga trippeln Crystal Ball (som kom i omarbetad version decenniet senare). Strange Relationship lät i slutversionen som lite av en kringresande cirkus med sina visslande orgelljud och cykelringklockor och var i olika stadier aktuell för samtliga. Warner lade inte helt oväntat in veto mot att skyffla ut en triljard låtar samtidigt, The Revolution fick mer eller mindre sparken efter Europaturnén 1986, och Prince gjorde till slut det mesta på egen hand och skapade karriärens mästerverk där denna pärla återfinns.

Vicki Waiting (från Batman, 1989)

Kvaliteten på Prince album under 80-talet var snudd på omänskligt hög, så pass att det sista han släppte det decenniet betraktas som en plump i protokollet. Visst, flera spår svajar betänkligt, men jävla dåligt var det ändå inte (vi låtsas framför allt inte om Batdance). Vicki Waiting hade från början titeln Anna Waiting och skrevs till hans dåvarande flickvän Anna Garcias 18-årsdag. Några år senare dammades den med Garcias medgivande av, fick några uppdaterade textrader och handlade istället om Kim Basingers rollfigur Vicki Vale. Låten går i släpigt men ändå fräscht midtempo och skiner i mörkret likt en projicerad fladdermus med sin murriga basgång, bluesiga versstruktur och ett intrikat dim-ackord inslängt i refrängen.

Dinner With Delores (från Chaos And Disorder, 1996)

När Letitgo släpptes 1994, samma år som The Most Beautiful Girl In The World tidigare hade svept in likt en ljummen vårvind över radiokanaler världen över, stod det klart att det roliga i mångt var över på singelfronten för herr Nelson. Det förhindrade dock inte att det glimrade till ibland, som Dinner With Delores, en lättviktig och för Prince relativt atypisk popsång som minst sagt sneglade mer mot Manic Monday än mot P. Control. Cymbalerna kraschar och väser åt både höger och vänster under de folkiga gitarrerna. Handlar den om Madonna? Kanske, men Prince har aldrig själv bekräftat det ryktet.

Cinnamon Girl (från Musicology, 2004)

Prince fäbless för hederlig, rättfram powerpop sken igenom emellanåt, om än inte regelbundet. When You Were Mine är väl det primära exemplet, även om samma element var illa dolda i I Could Never Take The Place Of Your Man och Why You Wanna Treat Me So Bad? också. Kanske var snärtiga Cinnamon Girl den fullt logiska motreaktionen efter de föregående årens Jehovas-jazz och fjortonminuters instrumentalstycken. Sjukt okomplicerad refräng. Och sjukt effektiv.

Lavaux (från 20Ten, 2010)

Ständigt i rörelse, ständigt sökande efter ny mark återvände Prince ändå titt som tätt till sitt hemtama 80-talssound. Groovet här för tankarna till 1999, fast betydligt mer tillbakalutat och chill. Texten är egentligen inte mycket mer än ett vykort från byn Lavaux – vars namn rullar rätt bra på tungan som rim på “snow” och “flow” – i de schweiziska Alperna med sina vinodlingar intill Genevesjön, men ibland är det faktiskt helt okej det med så länge känslan är rätt. Och vi kan ju alla vara överens om att han knappast hade inspirerats på samma sätt av, säg, Vårdkasberget i Härnösand.

1000 X’s & O’s (från HITnRUN: phase one, 2015)

Sångerskan Rosie Gaines som medverkade på Diamonds And Pearls 1991 hade fått ett löfte av Prince om att han skulle producera ett soloalbum åt henne på Paisley Park. Löftet infriades aldrig och efter ett par års ställningskrig tilläts Gaines söka sig till andra etiketter. Dessförinnan lade hon sång på den här låten, ett röstspår som dock ströks till förmån för Marvin Gayes dotter Nona innan inspelningarna helt hamnade i byrålådan. Två decennier senare dammades den av till Princes näst sista album, blott dryga halvåret innan han dog. Neo-soulen som hade sina glansdagar under 90- och 00-talet hade honom att tacka för mycket, inte minst alla smöriga, trånande ballader. Mitt i medelåldern släppte deras mentor emellertid den här magnifika midtempolåten med luftigt stopp-start-arrangemang, samplade fingerknäpp och allt. Hade 1000 X’s & O’s gjorts av Jaheim eller Anthony Hamilton hade den framhållits som en av deras största låtar. 

Look At Me, Look At U (från HITnRUN: phase two, 2015)

Hela sex singlar släpptes från Prince sista album i livet, men inte den här. Som potentiell hit betraktat kan det ha varit en rimlig bedömning, men vilken jävla låt. I någon annans händer hade texten framstått som föga mer än en samling simpelt och hastigt nedkladdade raggningsrepliker, men här namedroppas Stevie Wonder, Ray Charles och egyptiska respektive kartagiska drottningar som vore det de naturligaste metaforerna i världen. Jazzig och smooth soul á la Roy Ayers, Leroy Hutson eller Donny Hathaway byggd kring en Fender Rhodes tagen direkt från en mörk nattklubb där röken ligger tät över små runda bord med överfulla askfat. Honungslena unisona sångstämmor med oktavavstånd, flöjter och saxofoner. Hur många har inte byggt en karriär på det här soundet? Hos en sådan som Prince hamnade sånt här i skuggan av den oöverträffat långa rad med ännu större verk som levererats av en artist vars begåvning vi kanske aldrig får uppleva mer i resten av våra liv.

Spotifylista med alla låtar:

LISTA: ABBA:s bästa låtar – som du sällan hör


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA