x

Linus Gxrdfeldt: "Det är ormbunkarna som för talan i den här låten"

Linus Gxrdfeldt: "Det är ormbunkarna som för talan i den här låten"

Poeten Linus Gxrdfeldt, som tidigare publicerat fyra uppmärksammade diktböcker på Albert Bonniers Förlag, tröttnade på att skriva på svenska och släppte 16 april sin debutskiva Animal Tongue, med texter på engelska. En skiva som är producerad av Mattias Alkberg. Med vår temaartikel LÅT FÖR LÅT bad vi honom guida oss genom hela skivan. Lyssna på albumet samtidigt som du läser på om låtarna:

Viper Grass

– Ett relativt konstigt sätt att inleda skivan på kanske, men jag gillar att texten börjar med ”Come on, friends …”, att det finns nåt inbjudande. Överlag är det ju ganska skeva saker som försiggår i låten – huggormar som rör sig genom gräset, det finns ett spindelnätsmörker och en skelettpilbåge och så vidare. Låten är också ganska kort, men det hinner hända en massa saker: den andra versen byter skepnad mitt i och blir väldigt intensiv, och outrot skiftar från fyrtakt till sextakt, dessutom med Mattias Alkberg på kör. 

Cricket Beach

– Skivans poppigaste spår, vi jobbade en hel del med att arra gitarrerna där, och försöka få till nåt slags dynamik. Texten är ganska mörk, och kretsar kring olika slags sammanbrott, men det vägs upp av att själva musiken går i dur. I outrot gästspelar Martin ”Konie” Ehrencrona på saxofon, och Matti körar.

On What Matters

– En av de första låtarna som skrevs till skivan. Liksom flera av de övriga spåren på skivan lade vi den live på första eller andra tagningen i studion. Att det överhuvudtaget var möjligt beror ju främst på mitt band: Anton Broberg på bas, Jesper Åsberg på gitarr och Mats Johansson på trummor – barndomsvänner, multiinstrumentalister och musikrävar. Trixade en hel del i replokalen med att hitta rätt tempo. Eftersom vi alla är gamla punkare så blir det lätt att vi spelar allting för snabbt. Producent Alkberg hjälpte oss att dra ner tempot, vilket var bra!

Into The Woods

– Låten har drag av en saga, enligt den klassiska sagoformen, med en person som ger sig av hemifrån och ger sig ut på äventyr och sedan kommer hem, delvis förändrad. Tänker att flera av spåren på skivan kretsar kring just förändring och förvandling. Det är något som brukar återkomma i mitt skrivande. Samt människans sammanblandning med den omgivande materien, och upplösningen av olika gränser – som gränserna mellan oss människodjur och de övriga djuren. 

The Fern Story

– Apropå flytande gränser så är det ormbunkarna som för talan i den här låten, och som sjunger ”we will outlive you all”. Ormbunkarna har ju funnits med sedan dinosaurietiden och kommer med största sannolikhet att överleva även oss människor. De är gamla i gemet och har sett grejer: ”We saw the world as it swirled”.

Picking Scabs

– Här fixade Konie en hel del i mixen, rent ljudmässigt, som jag tycker lyfte låten. Tycker den till slut fick ett gött skitigt ljud. Det är ju en ganska renodlad rocklåt. Vid nåt tillfälle i studion kliade sig Matti i huvudet och sa: ”Det låter lite som om Neil Young försöker spela Kiss.” Haha! Det är mycket sångtext – om märkliga hästar, om människans utveckling, om skam, om Ikaros, om pommes frites och så vidare. Sådana grejer. ”Shame on you, shame on me, shame on all.”

Blame The Birds

– Den här meckade vi en hel del med i replokalen med bandet, lade till ett konstigt triolparti, en halvtonshöjning mitt i, skumma gitarrslingor. Dessutom spelar vi ganska mycket fel också, vilket känns härligt. Texten handlar om en person som blir irriterad på alla fåglar som fladdrar omkring och som sedan försöker lösa ”problemet” på ett högst tvivelaktigt sätt – genom att smörja in parkeringsautomater med honung för att locka till sig fåglarna och fånga dem ... Jag tänker att det är nåt slags bild över människans destruktiva förhållande till de andra djuren, fast på nåt slags komiskt absurt sätt. Människans drift att hela tiden dominera sin omgivning.  

Wolf Coat 

– Tänker att det är en nattradiolåt. Som spelas samtidigt som man åker bil ensam på natten långt uppe i norra Sverige. Texten tar sin utgångspunkt i en försvunnen vargpäls som tillhört min mammas morfar som var från Tornedalen. Den handlar väl om saker som tid och avstånd och rottrådar bakåt. Låten avslutas också med ett, i mitt tycke, väldigt fint gitarrsolo av Jesper Åsberg. 

Human Material

– En lugn låt som avslutning på skivan, med bas, trummor, piano, saxofon och sång. ”Made of hydrogen and oxygen and carbon, and nitrogen and some kind of glue” – det är ju ganska magiskt att vi består av de där grundläggande beståndsdelarna precis som allt annat levande, och att vi finns här ett tag tillsammans och sedan försvinner. Haha, det där lät kanske deppigt, men det är det inte, det är hoppingivande! I slutet efter några sekunder kan man avlägset höra Mattis röst, och jag vill tänka att det han säger är ”Du är bäst!”, men det kan också vara ”Nu är det fest!”, eller nåt med ordet ”häst”.

LÄS OCKSÅ: GAFFA-Priset 2021 – och vinnarna är ...


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA