x

KLASSIKERN: När indiekungen utropade drottningens död

KLASSIKERN: När indiekungen utropade drottningens död

Det brittiska indiepopbandet The Smiths var inte rädda för att ta upp ämnen som stack som en nagel i ögat på folk, dock ofta med en underliggande mörk humor signerad ikoniska Morrissey och med fjäderlätta, intensiva och briljanta gitarrslingor signerade Johnny Marr. Redan 1985 så utropade Morrissey kontroversiellt men också högst sanningsenligt att Meat Is Murder innan han gick vidare till att lägga Storbritanniens heligaste huvud i giljotinen året därpå, nämligen drottningen. GAFFAs Jim Knutsson uppmärksammar det nu 35 år gamla mästerverket från 1986.

På sitt tredje album, The Queen Is Dead, nådde The Smiths höjdpunkten av sin karriär när en av de bästa skivorna i musikhistorien skapades. Här ska en inte heller glömma de som stod i skuggan av Morrisseys och Marrs stjärnglans, nämligen rytmsektionen av basisten Andy Rourke och trummisen Mike Joyce

Det inledande titelspåret hade Marr jobbat på sedan tonåren och hittade hem i Morrisseys kontroversiella men samtidigt humoristiska text. Introt samplar den populära sentimentala brittiska krigssången Take Me Back To Dear Old Blighty från första världskriget innan ett intensivt puktrummande ändrar tonen drastiskt till något mer olycksbådande. Vilket till slut mynnar ut i en mörk poplåt som är lika skarp som kantig när Morrissey tar itu med Storbritanniens kungliga historia med flertalet krig. Han skräder inte orden när han blandar uppriktiga "her very Lowness with her head in a sling, I'm truely sorry but it sounds like a wonderful thing" med mer komiskt bjudsamma repliken "she said: 'eh, I know and you cannot sing!', I said: 'that's nothing, you should hear me play piano!'". Efter att på kort tid ha riktat kängor mot allt från köttindustrin till kungahuset till kyrkan så satt Morrissey nu på en ensam gren som han gärna sågade av självmant. Samtidigt som de våghalsiga tilltagen så klart även hyllades av en fanskara som också såg igenom förljugenheten i samhället med honom och gjorde Morrissey till en ikon för motståndsrörelsen.



Kändisskapet var ett faktum för frontfiguren som dock ibland hade känt sig mer tillfredsställd av att göra julkort med psykiskt sjuka än att alltid stå längst fram i rampljuset som skivbolagchefens marionettdocka. Geoff Travis som var högsta hönset på Rough Trade Records fick sig också en känga i studsiga poplåten Frankly Mr Shankly då bandet knappt tjänade några pengar på grund av ett dåligt skivkontrakt. Bandet kände sig lurade på sina storverk. 

Samtidigt som Morrissey anonymiserade Geoff i låten genom att kalla honom Mr Shankly så lämnade han en tydlig och briljant komisk markör till den han åsyftade i raderna “I didn’t realise you wrote poetry, I didn’t realize you wrote such bloody awful poetry” då Geoff hade visat sitt försök till att skriva i diktform för Morrissey för att få hans åsikt. Och skulle Geoff ändå inte förstå budskapet så avslutades låten för säkerhetsskull med ett vädjande "now give us money". 

Den stegrande balladen I Know It's Over lunkar till en början fram i ett behagligt tempo medan Morrissey visar hur en mästerlig poet arbetar, där toppen av briljans nås i dessa ifrågsasättande och konkluderande rader:

"If you're so funny
Then why are you on your own tonight?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight?
I know...
'Cause tonight is just like any other night
That's why you're on your own tonight"



Den ofta mörka atmosfären tilltalade oss ensamma fans som aldrig hade haft någon som Morrissey som en ledstjärna i mardrömmen vi kallade våra liv, medan gitarristen Marr var inspirerad av punkiga rockband som The Stooges vilket han dock kanaliserade genom ofta ljusa fjäderlätta unika poppärlor där influensen inte gick att känna igen. Medan Morrissey ledde oss genom den poetiska kyrkogården i Manchester så målade Marr upp solskenet över den med sina energiska och upplyftande gitarrslingor. Den ljuvliga och passionerade indiepopmusiken var masken som tillät Morrissey att våga säga den hemska sanningen. Ord som var så briljanta att en viss Håkan Hellström skulle låna och plagiera dem trots Morrisseys skämtsamma uppmaning om att inte göra så, samtidigt som han själv reciterade allt från Shakespeare till någon förvirrad prostituerad från 1804. Kritikerna hade nämligen kritiserat Morrissey för plagiat medan han höll med sin förebild, den irländska poeten Oscar Wilde, om att "talent borrows, genius steals".

Morrisseys stora trut ger honom problem än idag där han numera stämplas som rasist efter uttalande om migrationen i Storbritannien som han inte längre känner sig hemma i och därmed vägrar bo i. Redan 1986 så sjöng han om Frankrikes krigiska nationalhelgon Jeanne d'Arc som brändes på bål "för att ha sagt fel saker", och han kunde känna igen sig i henne när han körade för sig själv i Big Mouth Strikes Again med uppspeedad röst. 



Han har varit en ständig nagel i ögat på folk samtidigt som han har förtrollat med älskvärd smäktande popmusik som i singeln The Boy With The Thorn In His Side, som gav utstötta en nationalsång med sina lätta och lediga gitarrslingor och frågande text. Inte konstigt att Morrissey själv har utnämnt den till sin favoritlåt i början av 2000-talet.

"And when you want to live, 
How do you start? 
Where do you go? 
Who do you need to know?"



Tramsiga Vicar In A Tutu med sin studsiga basgång är ingen låt som kommer att förändra världen men lättar upp stämningen för några minuter om en kyrkoherde i ballerinakjol, vilket visar på deras variation när de följer upp den med en av de bästa låtarna någonsin där Morrissey trånar efter något som gör livet värt att leva. There Is A Light That Never Goes Out tar musikalisk inspiration från The Velvet Undergrounds There She Goes Again och ger den en 80-talskostym om ungdomens glädje, sorg och kärlekstörst. Den härligt juvenila känslan av att allt är svart eller vitt och på liv eller död tar sig form under bilresan som utgör låtens färd, och en vill att den aldrig ska ta slut när den sakta tonas ut.

"And if a double-decker bus crashes into us
To die by your side is such a heavenly way to die"



Avslutande och inte alltför djupsinnigt konstaterande Some Girls Are Bigger Than Others tonas snabbt upp för att sedan försvinna lika fort igen för att till slut komma tillbaka igen. Som för att omedvetet symbolisera hur Morrisseys brevinkast öppnades och stängdes när Marr lämnade av demokassetten med musiken sommaren året innan. Så att Morrissey kunde skriva ner tankarna till den där han låg på kudden på sin säng i sovrummet och funderade på kvinnors olika former.

Till Morrisseys stora förtret så lever den brittiska drottningen Elizabeth II fortfarande då hon överlevde sin make prins Philip som avled tidigare i år, men desto mer levande och vitalare är fortfarande botemedlet mot det förljugna kungahuset i skepnaden av The Queen Is Dead.

Marcus Birro: "Jag hade knappt hånglat med en flicka men visste ju där och då att jag skulle bli olycklig av det"

gallery_large

(Foto: Rickard L. Eriksson / Libris)

En annan som inte räds att trampa upp sin egen väg är författaren och poeten Marcus Birro som inte har gjort någon hemlighet av att ha blivit frälst av indieikonerna i The Smiths under 80- och 90-talets uppväxt i Göteborg. Jag bad därför honom att berätta vad The Queen Is Dead har betytt för honom.

– Allt var bara Imperiet under de där åren. Den välsignat skuggiga gläntan goth låg ännu några år framåt. Jag hade kvar att upptäcka The Sisters Of Mercy och The Mission. Jag hade fullt upp med att följa Imperiet.

Tillsammans med sin äldre bror, manusförfattaren Peter Birro, hade han även det kortlivade och kultförklarade punkbandet med det geniala namnet The Christer Petterssons.

– Min sex år äldre brorsa hade börjat tjata hål i huvudet på mig om The Smiths och på den här tiden fick man högtidligt lämna över skivan man ville lyssna på i butik till en man med orimligt hög status som stod bakom en disk och som lade skivan på skivspelaren och så drog man på sig hörlurarna och så fick man lyssna på skivan man kanske skulle köpa. Jag lade The Queen Is Dead framför killen och han log bara. Han sade inget, bara log. 

Marcus skrev i tonåren tunga skilsmässodramer redan innan han ens lärt sig att kyssas, på samma sätt som Morrissey sjunger som om han har bråttom in i alla rum samtidigt i introlåten på The Queen Is Dead.

– Det var inte Imperiet men det var sagolikt bra. Jag stod där och blev blek och förälskad. Det är genialt att lägga I Know Its Over och Never Had No One efter varandra. Jag hade knappt hånglat med en flicka men visste ju där och då att jag skulle bli olycklig av det. När There Is A Light That Never Goes Out kom grät jag som det barn jag var.

Marcus avslutar:

– The Smiths är den sista vännen i den sista gränden och The Queen Is Dead är en stjärnbild på himlen. Man kan alltid, oavsett ålder eller hur man mår, ställa sig på balkongen och titta upp mot himlen och upptäcka den. Precis när man behöver den som mest.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA