x

Kat von D: “Det handlar om att avsluta kapitel”

Kat von D: “Det handlar om att avsluta kapitel”

Hon är inte längre en tatuerare, en författare, en reality-stjärna, en konstnär eller en affärskvinna i första hand. Nu är hon Kat von D, musikern. Gabriella Bergström pratar med en öppen bok till artist om att gå in i en ny epok och om svensk magi.

Många känner igen henne som den kvinnliga tatueraren i TV-programmen Miami Ink och LA Ink som sändes i Sverige på 00-talet. Men sedan dess har Kat von D skrivit tre böcker, startat ett framgångsrikt sminkmärke, öppnat ett konstgalleri och släppt klädkollektioner. Listan är egentligen inte slut där, för när Kat von D får en idé ser hon till att slutföra den. Och idéer har hon gott om.

– Det finns så mycket saker jag vill göra innan jag dör att jag kommer dö medan jag försöker att göra dem. Men det är det som är det härliga, för jag är aldrig uttråkad. Jag har mängder av idéer och mycket jag är passionerad över.

Det räcker med att snudda vid ett ämne innan Kat exalterat vandrar vidare till nästa: gammal arkitektur, hur hon nyligen köpt ett hus i Indiana från 1870 och hur hon vill skriva böcker om ämnet.

– Husen är ju så vackra. Jag tror att jag hittar skönhet i det mesta här i världen, och därför är det så lätt att fortsätta vara inspirerad.

SYNTHWAVE FÖRE BLACK METAL

27 augusti i år släpper Kat von D sitt första album, Love Made Me Do It. Det består av tolv låtar med poppigt gung, sensuella röstpartier och mörka texter. Och syntar.

– Jag tror att många förväntade sig ett mycket hårdare sound, men jag är en romantiker i själen och jag älskar synthwave och analoga syntar. Typ som Depeche Mode och The Cure. Jag känner mer för det soundet än för black metal, även om jag älskar black metal. Dessutom har jag inte rösten för det, säger hon och skrattar. 

Så Depeche Mode och The Cure har varit inspirationskällor till musiken?

– Egentligen inte. När vi gör musik använder vi oss inte av referenser. Vi kommer från så olika musikbakgrunder så jag tror att vi bara skapar det vi tycker låter bra. Soundet har blivit rätt annorlunda, det är svårt att sätta en genre på det.

När Kat säger ”vi” syftar hon på sig själv och sina bandmedlemmar. Även om hon är ansiktet utåt för albumet understryker hon att de andra är lika involverade och att albumet aldrig hade kunnat bli bra utan dem. Sammi Doll, en av syntspelarna, var den första personen Kat började jobba med. De träffade varandra när hon åkte på turné med bandet IAMX, där också Sammi Doll medverkade för att spela live-synt.

– Vi bara klickade. Jag spelade upp demon för min låt Exorcism och hon älskade den och sa att om jag någonsin behöver en syntspelare så ställer hon upp.   

Kat träffade trummisen Dave Parely och bandets andra syntspelare Gregg Foreman via sin man. Dave, för att han också spelar i band med hennes man, och Gregg genom gemensamma vänner till paret. Till bandet hör också Brynn Route, en akrobatisk scendansare. Enligt Kat har Brynn en lika viktig del som alla andra, då hon tycker att livemusik alltid ska framföras med en visuell upplevelse. Hon himlar med ögonen när hon berättar hur trött hon är på alla spelningar där någon kille bara går fram till en mick och sjunger.

– Jag hatar när jag går på konserter och ser det. Jag vill se ett framträdande, så för min musik vill jag berätta albumets historia lika mycket genom det visuella som genom musiken.

MISSIONÄRER I MEXIKO

Musik har alltid varit en stor del av Kats liv. 1982 föddes hon i Mexiko där hennes föräldrar var missionärer i kyrkan. När hon var fem år gammal fick hon, tillsammans med sina syskon, lära sig spela klassisk musik på piano av sin mormor. 

– Min bror och syster har slutat spela nu, men jag spelar fortfarande två timmar varje dag.

När hon fyllde sex flyttade familjen till USA. Där levde de simpelt utan mer ägodelar än vad som var nödvändigt. Istället för att titta på TV samlades de minst en gång i veckan och spelade musik tillsammans, och för det är Kat tacksam. Hon beskriver sin familj som cool och hade inte önskat att den var annorlunda. Ändå började känslan av att inte passa in gnaga i tonåren. Då fanns musiken där för henne.

– Jag var en outsider inom min egen familj. Men när jag upptäckte punkrock insåg jag att det fanns fler människor som jag, och det är det som är så mäktigt med musik. Folk känner sig mindre ensamma i sina känslor. Till mina föräldrars förfäran började jag uttrycka mig genom mitt utseende och de hatade det. Jag rakade huvudet, klippte en tuppkam och började tatuera mig. De blev livrädda.

Och det skulle ta ett tag innan de förstod att utsidan inte är en exakt representation av insidan. 

– Men på den tiden fanns inga TV-program om tatueringar. Det var inte lika vanligt att folk, allra minst kvinnor, jobbade som tatuerare, så jag tycker att de hade rätt att vara rädda. Men när producenter såg min talang och jag började på den där TV-serien tror jag att mångas perspektiv på tatueringar förändrades. Inklusive mina föräldrars.

“JAG HAR ALDRIG FÖRSTÅTT DEN DÄR DESPERATIONEN”

Med TV-serien kom berömmelse, något som Kat påstår att hon aldrig brytt sig om. Hon har alltid sett till att omge sig med bra människor och lever efter mottot att hellre ha några nära få än många ytliga vänner. Enligt henne är det så hon kunnat hålla båda fötterna på jorden istället för att bli en i massan som desperat söker rampljuset. 

– Jag har aldrig förstått den där desperationen. Det kommer ju både gott och ont ur att vara känd, exempelvis får du kritik för allt du gör. Jag antar aldrig att någon ska tycka om mig, för jag har alltid varit så obskyr. Tycker du om mig är det kul, om inte så bryr jag mig inte. Samma sak gäller min musik, den är inte för alla och jag försöker inte tillfredsställa världen. Jag försöker bara få ut något jag tycker om. 

Så det är viktigt att alltid ha ett djupare syfte med musiken?

– Ja. Det måste vara äkta för att man ska känna något, dessutom tror jag att den blir mer tidlös då. Nu för tiden är allt så lättillgängligt och tillfälligt. Det är som att folk fokuserar mer på att bygga en persona än musiken, varför kan man inte bara göra båda? För mig kommer musiken alltid vara viktigast.  

FÄRDIGSKRIVET FÖR TIO ÅR SEDAN

Naturligt kan man då undra varför Kat inte gjort musik tidigare. Flera gånger nämner hon att av alla hennes passioner är och har musiken alltid varit den största. Hon berättar att det är musiken som inspirerat och format alla hennes tidigare projekt och hon önskar att ett skivsläpp hade varit aktuellt tidigare i livet. Men faktum är att alla låtar på Love Made Me Do It var färdigskrivna för redan tio år sedan. Hon skrev dem vid sidan av allt annat, och med andra projekt redan i rullning kunde hon inte pausa för att spela in låtarna. Det var delvis därför som hon förra året beslutade sig för att sälja sitt sminkmärke, KVD Beauty. Äntligen fanns tid över för att sätta ihop ett band. 

I samma veva kom pandemin, så Kat och resten av bandet satte sig själva i karantän i hennes hus. De trodde att det skulle handla om några veckor, men i slutändan blev det ett par månader. Där kunde de jobba med musiken konstant och visualisera och sätta ihop hur liveframträdandena skulle bli. Bandet blev närmare än någonsin. De blev en familj.

Utöver bandet har Kat dessutom andra tunga namn i artilleriet. Dave Grohl från Nirvana och Foo Fighters, skivbolagsgrundaren och rockikonen Linda Perry, Peter Murphy från Bauhaus och Danny Lohner från Nine Inch Nails har alla medverkat på debutalbumet.   

– När man bor i Los Angeles är man omgiven av så många kreativa, talangfulla människor och jag är lyckligt lottad som har så många otroliga vänner. Så fort jag bestämde mig för att börja göra musik ville alla vara en del av det. 

Dessutom finns Sverige med på ett hörn. Innan Kat började med sin egen musik spelade hon in en duett med det finska bandet The 69 Eyes. De träffades i Sverige med låtskrivarna Sandra Bjurman och Stefan Öhrn som snabbt fattade tycke för Kat. När hon senare berättade för dem att hon jobbade på ett album flög de över till Los Angeles och skrev I Am Nothing ihop med Kat, vilket blev albumets sjunde låt och andra singel.

– Jag hoppas att jag får träffa dem när jag kommer till Sverige för jag tycker att det är en så speciell låt. Den har den där svenska magin strösslad över sig.

KENT OCH SCARFARNA

Kat ler ödmjukt när hon pratar om de stora namnen. Med hjälp från sådana proffs kan hon inte komma på något som har gått fel eller varit svårt med inspelningen av albumet. Det enda jobbiga skulle i så fall vara att ha behövt ställa in förra höstens turné. Men även det rycker hon på axlarna åt. Däremot har hon satt en press på sig själv att leva upp till sina egna förväntningar. Hon blir bedrövad av tanken att behöva gå upp på en scen och använda autotune, eller på annat sätt göra konserterna mindre autentiska. Som med alla andra projekt hon gett sig in på har det varit extremt viktigt för henne att lära sig från grunden och att bemästra de eftersträvade egenskaperna. I det här fallet: att sjunga.

– Visst sjöng jag i kyrkokörer när jag var yngre, men jag var inte en riktig sångerska. Därför tog jag sånglektioner i två år, sex dagar i veckan. Jag har lärt mig att sjunga och hur jag ska bibehålla styrkan i rösten genom en hel turné. 

Återigen tar hon upp att hon tycker att folk nu för tiden släpper musik för enkelt. Många bryr sig inte tillräckligt mycket. 

– De gör det av fel anledningar och jag hatar det. Jag vill ha kvar någon typ av integritet även efter att folk ser mig live. Om det inte låter bra, hur ska någon kunna känna något? Så är det i alla fall för mig, och jag tycker det är intressant, för ett av mina favoritband är Kent. Jag lyssnade på dem i åratal innan jag ens visste hur de såg ut. Ska jag vara ärlig? Jag trodde att tjejen på omslaget av Hagnesta Hill var sångaren.

Hon skrattar, men säger att hon idag har full koll på hur Jocke Berg ser ut. Efter att hon varit ett fan länge blev de introducerade till varandra för några år sedan. Jocke Berg föreslog då att Kat skulle måla en design som Kent skulle ha på scarfarna de höll på att tillverka. Hon berättar att de fortsatte ha kontakt efter mötet och senare var Jocke också nöjd med hennes design. Men vad som hände sedan vet hon inte.

– Jag har alltid undrat vad som hände med scarfarna, jag vill ju ha en! Jag har fortfarande kvar originalverket. Hur som helst så skulle jag älska att skriva musik med dem. Det är ett av mina favoritband genom alla tider.

SOM EN ÖPPEN BOK

Utöver de redan släppta singlarna Exorcism och I Am Nothing vill Kat släppa två singlar innan albumet kommer i augusti. Hon är också igång med att spela in musikvideor. När albumet är ute har bandet sin första spelning på skivans releasefest för att senare i september följas upp av några spelningar i Kalifornien och Arizona. Och i maj nästa år är det slutligen dags för den stora turnén som Kat väntat länge på. Då ger sig bandet ut i större delen av Europa. 

– Jag längtar ihjäl mig. Äntligen får jag komma tillbaka till alla städer jag älskar och förhoppningsvis träffa de fans jag mött när jag varit på bokturnéer och sådant. Jag tror att det blir två eller tre spelningar i Sverige!

Det hade inte varit konstigt om Kat mitt i all längtan också kände en viss nervositet. Att släppa musik är ju nytt för henne, och dessutom känslomässigt blottande, men det bekymrar henne inte alls. Tvärtom skojar hon om att hon är som en öppen bok, så länge det är på hennes premisser. Dessutom är låtarna skrivna för så länge sedan att hon har hunnit få distans till texterna, som till stor del handlar om krossad kärlek. Idag är Kat lyckligt gift och har ett barn. Låtarna blir istället monument av tidigare känslor, tidigare upplevelser och ett tidigare liv. 

– Jag och min man brukar skoja om att låtarna handlar om min katt. Då passar de in rätt bra på mitt nuvarande liv. 

Men Kat hoppas att folk kommer tilltalas av musiken, för Love Made Me Do It är långt ifrån ett engångsprojekt. Tvärtom, så kommer hon att lägga allt sitt krut på förändra allmänhetens bild av henne. Hon är inte längre en tatuerare, en författare, en reality-stjärna, en konstnär eller en affärskvinna i första hand. Hon är Kat von D, musikern. Och redan nu finns låtar till ett andra album.

– Jag vet att det kommer ta tid, så har det varit när jag gått från att göra TV till att göra smink också. Det är okej. Det handlar om att avsluta kapitel. Jag tatuerar fortfarande, jag har min egen studio och kommer tatuera till jag dör, men min huvudsakliga passion är och har alltid varit musik. Så vi får se hur det går.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA