x

KLASSIKERN: När en bisexuell rockstjärna från yttre rymden tog över vår planet

KLASSIKERN: När en bisexuell rockstjärna från yttre rymden tog över vår planet

"News had just come over, we had five years left to cry in." Så sjöng David Bowie i det inledande spåret Five Years på det ikoniska albumet från 1972 som ofta förkortas Ziggy Stardust, och det är just fem år sedan han själv gick bort medan fans grät när de hörde den tragiska nyheten. GAFFAs Jim Knutsson återvänder därför till den legendariska skivan som skulle rädda världen från sitt öde.

Låt oss färdas tillbaka i tiden till början av 70-talet när rymdskeppet öppnade sina portar och släppte lös rockstjärnan Ziggy Stardust som David Bowies alter ego på skivan The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars. Det femte studioalbumet av den brittiska musiklegenden bjöd på en rockopera i form av ett konceptalbum där utomjordingen Ziggy hade blivit skickad till vår planet som en glamrockande räddare i nöden innan den stundande apokalypsen. 

Med influenser som Lou Reed från The Velvet Underground, Iggy Pop (notera likheten med namnet Ziggy) och T. Rex så gick texterna in på så skilda ämnen som droger och politik, medan stjärnstatusen för David Bowie skulle höjas till den grad att han blev större än sina förebilder efter att skivan hade utsetts till ett mästerverk. Men vid tiden den gavs ut så hade han nyligen släppt föregående album Hunky Dory som hade hyllats av kritikerna men där skivförsäljningen hade uteblivit, så det var viktigt att hitta ett vinnande koncept och Bowie visste exakt vad han var ute efter. Även om det också fanns utrymme för impulsiva drag som att skrota en Chuck Berry-cover i sista stund för att istället inkludera skivans stora hitsingel Starman. En hoppfull låt där den trallvänliga refrängen har en doft av Over The Rainbow från den klassiska filmen Trollkarlen Från Oz från 1939.



Bandets androgyna utseende i åtsittande färgglada utstyrslar och lika färgglatt smink med tillhörande högklackade stövlar gjorde att de såg ut att precis ha landat från Mars, vilket tilltalade fansen men inte de mest konservativa. Bowie hade blivit inspirerad av sitt möte med den brittiska sångaren Vince Taylor som efter ett sammanbrott trodde att han var en blandning av en gud och en utomjording, och vi vet ju alla att en messias från yttre rymden inte bär jeans och T-shirt.

"People stared at the make up on his face, laughed at his long black hair, his animal grace", som texten går i melankoliska och pianobaserade Lady Stardust som påminner om Elton Johns bästa stunder. Frågan är bara om en ska idolisera en man som Vince Taylor som har tappat det helt efter för mycket drogmissbruk eller använda honom som ett skräckexempel, Bowie gjorde både och.



Albumet inleds med i ingressen nämnda Five Years som sakta och minimalistiskt lunkar igång med ett trumkomp som fungerar som skivans hjärta och puls och som ökar i volym till pianot och Bowies oroande ord tar vid, om att Jorden bara har fem år kvar av sin livstid. Paniken utbryter till en försiktig och sparsam ljudbild som eskalerar och slutar i skrik och kaos. En perfekt introduktion som krattar manegen för att räddaren Ziggy Stardust ska kunna komma att äntra scenen, och albumet såg in i framtiden där jordens undergång aldrig har diskuterats lika flitigt som nu.



Ziggy ser all slags olika typer av kärlek mellan människor över en jazzig och akustisk poplåt som exploderar ut i elektrifierande refränger och ett saxofonsolo och bestämmer sig för att vår planet är värd att rädda. Därefter smäller bandet av en glamrockdänga i form av Moonage Daydream, en tidigare floppande singel från ett sidoprojekt Bowie hade med det kortlivade bandet Arnold Corns där låten gjordes om för att passa tematiken på konceptalbumet. Den gick från att glömmas bort i en dammig skivhylla till att bli en av Bowies mest ihågkomna låtar, där gitarristen Mick Ronsons hårda riff och gitarrsolo lät lika brutalt som när en alligator sliter sönder sitt offer i sina glupska käftar. 

Hang On To Yourself var ännu en floppande singel med sidoprojektet Arnold Corns som skulle få nytt liv på detta storslagna album, en låt så energisk och upprorisk att basisten Glen Matlock från punkbandet Sex Pistols skulle komma att hävda att den var en av inspirationskällorna till deras hit God Save The Queen som släpptes fem år senare. 

Att brittiska Bowie ville tilltala en amerikansk publik var tydligt med alla amerikanska slangutryck och en cover på Ron Davies It Ain't Easy som fick plats på skivan trots att den inte passade in i science fiction-temat. Bowie visste var den största marknaden fanns och hans alter ego Ziggy ville ju trots allt förvandlas till en superstjärna för att kunna rädda världen. Vilket blir extra tydligt i den högenergiska Star som var en låt Bowie först gav bort till ett annat okänt band innan han kom på bättre tankar och spelade in den själv som en kuliss för Ziggys funderingar kring att mutera sig själv och bli en rockstjärna. 

Sedan står han då där som en fulländad rockstjärna som skrämmer föräldrarna i den egentitulerade låten Ziggy Stardust samtidigt som han vinner alla ungdomars hjärtan, medan gitarristen Mick Ronson från det fiktiva kompbandet The Spiders Of Mars förför med oförglömliga riff. Men som det då också brukar bli så tröttnade kompbandet på honom eftersom Ziggy stal allt rampljus och han blev ett offer för sin egen framgång. 

Risken var stor att David Bowie inte skulle kunna skaka av sig den fiktiva karaktären som växte och blev större än sitt riktiga jag och han utförde därför ett självmord i tecknet av rock 'n' roll, där han dödade karaktären Ziggy som bara blev till stjärnstoft. Därefter återskapade Bowie sig själv som karaktären Alladin Sane på nästa skiva när det var dags att erövra USA på riktigt, och detta var bara början av en lång karriär. Där Bowie hela tiden skulle utforska nya karaktärer och musikstilar innan han själv skulle hamna där han alltid hörde hemma, på stjärnhimlen där han vakar över oss fans som fortfarande håller världstjärnans musik vid liv.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA