x

Jackson Browne: "Laurel Canyon var inte en idyll där folk bara satt och stirrade på blommor och rökte på"

Jackson Browne: "Laurel Canyon var inte en idyll där folk bara satt och stirrade på blommor och rökte på"

Precis innan jag ringer upp har Jackson Browne stått och snackat med inga mindre än sina gamla vapendragare Russ Kunkel och Lee Sklar som för tillfället är och spelar in i hans studio. Egentligen borde det inte vara någon överraskning. Brownes fem decennier långa karriär är en enda lång lista över storheter han antingen jobbat eller festat loss med. Medan vi pratar nämner han exempelvis en konversation han hade med Don Henley från Eagles, lite i förbigående så där, som om det vore vardag vilket det förstås är för honom och på senare år har han etablerat samarbeten med den nya generationen låtskrivare, som Jenny Lewis och Phoebe Bridgers.

Tidigare i år blev Brownes klassiska album Late For The Sky från 1974 invald i National Recording Registry vars syfte är att bevara ljudinspelningar “av kulturell, historisk och estetisk betydelse”. Dessutom är Browne aktuell med sitt 15:e soloalbum Downhill From Everywhere och det är en pigg 72-åring jag pratar med som är väl medveten om att hälsan inte är någon garanti i den åldern. Inte minst som han åkte på covid-19 förra året.

Själv klarade jag mig hyggligt, som om jag hade åkt på influensa, berättar han. Det gällde bara att ha koll hela tiden på egen hand eftersom man inte kunde gå till doktorn eller umgås med andra. Den ende jag kunde tillbringa tid med var min son eftersom jag redan hade smittat honom innan jag insåg att jag hade det. Han mådde lite sämre än jag så jag hjälpte honom med mathandling. Men vi får vara glada att vi klarade oss förhållandevis bra, flera av mina vänner var nära att stryka med.

När John Prine gick bort var det många som blev mer oroliga eftersom det plötsligt var en person de kände till som hade drabbats. Vad kände du?

Hans bortgång kändes ordentligt, han var en skatt. Redan innan hade han haft sin beskärda del av hälsoproblem, så antagligen var han mer sårbar än andra. Men alla har någon i sin omgivning som de vill skydda och det vi fick veta var att äldre ligger mer i riskzonen än yngre. Faktum är att min läkare direkt sa till mig att det låg en 24-åring på intensiven på Santa Monica Hospital. Även Adam Schlesinger från Fountains Of Wayne som skrev That Thing You Do! för Tom Hanks-filmen var yngre. Adam Schlesinger, vilken fantastisk musiker.

Ja, pandemin har onekligen präglat tillvaron för oss alla och många har haft det extra tufft.

Det har varit en prövning, inte bara för människorna utan för hela den så kallade demokratin i vårt land. Än idag finns det delstatsguvernörer som går emot de vetenskapliga råden. Men det är inget nytt, det har de gjort vare sig det gäller global uppvärmning, användande av bekämpningsmedel eller plasttillverkning. Världen hotas på grund av hagalna politiker som delar säng med affärsintressen. Pengar korrumperar och där är demokratin extra sårbar.

Om du blickar tillbaka på Laurel Canyon-tiden och jämför med idag, ser du samma typ av bekymmer, exempelvis Vietnamkriget?

Visst oroade vi oss över Vietnamkriget på den tiden, vi var mitt uppe i det. Dessutom pågick medborgarrättsrörelsen, plus att miljörörelsen satte igång. Folk blev medvetna om föroreningarna i luft och vattendrag. Åtminstone tänkte jag själv mycket på det, jag minns att jag läste en bok av Dr. Paul Erlich som handlade om hur ett flertal katastrofer, däribland en pandemi samt ökad militarisering, tillsammans orsakar jordens undergång. Allt det fanns högt upp i folks medvetanden på sextiotalet. Laurel Canyon var inte en idyll där folk bara satt och stirrade på blommor och rökte på …

Nej, men det är ju lite det som har blivit mytbilden, inte sant?

Det är det förenklade sättet att se det. Laurel Canyon har målats upp som en idyllisk och drömlik plats och den delen är också sann, folk försökte föreställa sig en värld utan krig och utan rasism där alla kunde känna sig trygga och vara vänliga mot varandra. Det hänger ihop med Woodstock-eran och fredsdemonstrationen när en blomma stacks in i en soldats gevärspipa. Det var en reaktion mot militariseringen som pågick då och pågår än idag. Så man får inte inbilla sig att Laurel Canyon var en fantasivärld dit folk flydde. Visst, alla som tar droger gör det såklart för att fly undan. Man tänder på för att ta en paus och somliga tar till och med en permanent semester från verkligheten, haha! Men ärligt talat är det mer oroväckande hur de konservativa i USA är permanent frånkopplade från den. Bara häromdagen sa den förre konservativa presidentkandidaten Rick Santorum “Vi skapade det här landet ur ingenting”. Va’?? Påstår du att det inte fanns något ursprungsfolk? Snubben låtsas alltså att slaveriet eller folkmordet på urbefolkningen inte ägt rum! De där människorna är helt verklighetsfrånvända och då tar de inte ens hjälp av droger, de lever bara i sin egen värld ...

Nya albumet Downhill From Everywhere, då. Det följer Jackson Browne-traditionen med välskrivna låtar som på lite typiskt manér växlar mellan både politik och kärlek?

– Ja, där finns ett par sånger om kärlek också. En annan sak värd att notera är att alla låtar är förlagda i nuet och inte i dåtid. När det gäller politik så är allt så himla politiskt just nu. Nästan så att man behöver ta en paus från allt som pågår i världen, men det går inte, så som det ser ut.

Det måste ha kliat i dina fingrar att skriva om hur de sista åren sett ut …

– Visst finns det saker som angår oss alla och som vi måste tala om, men jag försöker att inte göra det så mycket. Hellre försöker jag skriva om lösningar. Om kärnkraft och om grupper som vill förbättra klimatet och skapa ett mer hållbart samhälle. Sådant tenderar att leta sig in i sångerna. Rent generellt är det svårt att skriva om det eftersom en låt inte är tillräckligt lång för att man ska kunna gå in i detalj, som i en bok eller en film. Däremot kan en låt referera till något vi alla tänker på. På det sättet kan den vara kraftfull.

Browne är pratsam och spinner ofta iväg på sidospår. Ibland så att varken han eller jag nästan inte hittar tillbaka till ursprungsfrågan, men inte så att det på något sätt stör. Ivrig att berätta om sina nya låtar spiller han ingen tid på att invänta frågor.

– Några av låtarna är resultatet av att jag fördjupat mig i ett ämne. Låten The Dreamer påbörjades för många år sedan men den ledde ingen vart. Musiken och temat fanns och det embryot visade sig passa Eugene Rodriguez när vi provade den under en session med David Hidalgo. Eugene har ett kulturellt center för barn och ungdomar där de får lära sig sånger, dans och instrument från deras föräldrars hemland Mexiko. Själv såg jag framför mig alla konflikter och stridigheter utmed gränsen där medborgargarden patrullerar. När han hörde låten såg han det med perspektivet från någon som kommer till USA för att skapa sig ett liv, Lucina, som kom hit som tolvårig flicka med sin pappa. Egentligen är det ju så vi alla hamnade här! Vi diskuterade mycket skillnaderna mellan amerikansk och mexikansk livsåskådning. Så låten är en unik hybrid av våra respektive sätt att se på världen.

Browne menar att det delvis är attityden i USA som förändrats snarare än folks förflyttning över landsgränserna, framför allt vad gäller mexikanska medborgare.

– Mexikaner har åkt fram och tillbaka i alla tider som säsongsarbetare. Vår regering har till och med tagit hit dem eftersom vi behöver arbetskraft i samband med skörd, det går inte att komma runt! Men nu har det införts visumkrav och annat som gjort det svårare att resa in och ut än förr när det var mer naturligt. Missunnsamma jävla medborgargarden som säger att det är olagligt. Migrationens mekanismer måste tas i beaktande, många familjer riskerar sina liv för att fly dåliga levnadsförhållanden på grund av politik som vi har tvingat på dem.

Av en händelse råkar det vara Bob Dylans 80-årsdag idag när vi gör intervjun. Dylan är fortfarande aktiv och du själv har varit aktiv i 50 år, ännu utan planer på att dra dig tillbaka. När du själv var runt 20 år, lyssnade du på musik från generationen motsvarande din egen idag?

– Ja, definitivt. Alla mina hjältar var gamlingar; Johnny Mercer, Henry Mancini, Mississippi John Hurt, Lightnin’ Hopkins, Mose Allison, Django Reinhardt. Även andra som är närmare min egen ålder, som Willie Nelson, har haft levande karriärer sent i livet eftersom deras verk är av stort värde för alla generationer. Samtidigt som jag lyssnar på popradio lyssnar jag på uråldrig musik.

Tror du att …

– Och Mavis Staples! Holy shit, Mavis Staples! Jag blev kär i henne när hon var så himla ung. Då är hon ändå inte så mycket äldre än mig och jag har lyssnat på Staple Singers så länge. Pops Staples var hela tiden en äldre människa. Men fortsätt, du skulle fråga något ...

Tror du att din generations musik har förmågan att väcka intresse från dagens ungdomar på samma sätt som dina hjältar gjorde hos dig?

– Visst, om den bara når fram till dem. Det är ju inte som att jag är en del av folkrocktrend eller så, men … Americana är en benämning på det vi pratar om, musik som bygger på låtskrivande och traditionell folkmusik. Många människor har på senare tid upptäckt country, och då menar jag inte countrypop, utan djupare country, allt från stora stjärnor som Johnny Cash till rootsmusiker som Ralph Stanley.

Jag tänker också på att du själv har samarbetat med Phoebe Bridgers.

– Ah, ja, hon är unik i sig själv. I mina ögon är hon en strålande ung låtskrivare, en av de bästa i sin generation. Inåtvänd och textinriktad som blottlägger en hel del om livet. Om man tar hennes låt Kyoto som jag hade den stora äran att bli inbjuden av henne att sjunga på. Innan jag lade någon större uppmärksamhet på den antog jag att den handlade om en pojkvän som hon försökte hålla kontakten med under en av sina turnéer, men i själva verket handlar den om hennes far. Om hur han försöker bibehålla kontakten med henne. Så mycket mer än det. Jag vill inte tala för henne, men den handlar lika mycket om mitt liv som om hennes. Jag har barn som jag vill bibehålla kontakten med.

Känner du att det finns många områden i livet som överbryggar era respektive generationer?

– Världen vi befinner oss i lägger en sådan enorm börda på unga människors axlar. Ta till exempel Greta Thunberg, ungdomarna som överlevde skolskjutningen i Parkland i Florida eller de anhöriga till alla svarta som blivit mördade av polisen. Det sätt på vilket de kastats in i aktivism är inget man tar lättvindigt på. Det handlar om överlevnad och att försöka reparera och hela vårt samhälle. De här sakerna förenar oss, men det innebär också ett stort ansvar och en förpliktelse att lyssna på vad de har att säga.

Ur ett kreativt perspektiv, har du reflekterat över de yngres tillvägagångssätt jämfört med ditt eget?

– Om du ser en Janelle Monae-video, eller Phoebes video till I Know The End, så är de så välgjorda. Väldigt tankfulla artister och det finns många fler där ute. I min ålder är det svårt att hålla koll på vem som gör vad, mer än någonsin måste man försöka vara uppmärksam. Alla utvecklar sina egna sätt att släppa musik, göra den populär eller få genomslag. Det är ständig utveckling. För mig är det fortfarande att skriva låtar, släppa skiva och åka ut på turné som gäller, men pandemin, sociala medier och annat har fått mig att börja fundera över vilka sätt man kan göra det på. 

Har du dragit några särskilda slutsatser?

– Folk behöver sitta ned och lyssna ordentligt på en låt. Jag har insett att jag oftare lyssnar på musik när jag kör bil än när jag är hemma. Nuförtiden hör jag mycket musik på Youtube. Faktum är att jag grunnar över vad jag ska göra med mina CD. Du kan ju knappt ens köpa en CD-spelare längre, i affären vet de knappt vad det är! Haha! Och här sitter jag och blänger på ask efter ask med CD. Det tar emot att packa ned dem i kartonger, det är lite som att begrava dem. Men det finns en gräns för hur många skivor du kan ha framme … Självklart lyssnar jag på album, men allt oftare blir det enskilda låtar, inte minst de som är kopplade till något visuellt. Jag har ambitionen att göra fler videos själv, särskilt efter Let The Rhythm Lead, rootsalbumet jag spelade in på Haiti med Jenny Lewis och en rad lokala och internationella musiker där alla låtar utom två hittills har fått sin egen video.

Apropå det här med att ge ut musik i sin egen takt beklagade sig din gamla boss Joe Smith på Elektra Records i slutet av 70-talet över din, i hans tycke, långsamma produktivitet. Han sade “Jackson Browne släpper bara ett album varje gång Halleys komet flyger förbi” …

– Hahaha!

Lite hårt uttryckt av honom kan jag tycka, under 70-talet släppte du ju ändå en ny skiva nästan årligen.

– Mellan min första och andra gick det väl ungefär ett och ett halvt år, sedan blev det två år och därefter tre … Nu är det sex år, så det har dragit ut mer och mer. Men det är sant, han sa faktiskt att “Halleys komet kommer oftare än Jackson Browne kommer med en ny skiva”! Han var en färgstark herre och vad kunde jag göra annat än att rycka på axlarna, skratta och erkänna att han hade rätt, haha! Men det har aldrig handlat om det kommersiella för mig. Naturligtvis vill jag att folk ska höra skivan och på det sättet att många köper den. Länge sålde varje nytt album dubbelt så mycket som den innan, men efter ett tag blev trenden den motsatta. Numera är det allt svårare att mäta, dessutom.

När vi ska avsluta vårt rätt långa samtal inser Browne att han aldrig berättade om de nya låtarna mer än om The Dreamer. Själv hade jag ett helt knippe med ämnen som aldrig hann tas upp. Sidospåren fintade bort oss, vilket inte är så konstigt när en pratglad legendar står i fokus, men vi tycks båda komfortabla med allt som avhandlats när vi lägger på.

Och nya albumet Downhill From Everywhere är ute sedan i fredags. Nu återstår bara att se vad som kommer härnäst, Halleys komet eller nästa Jackson Browne-album.

Lyssna på det färska albumet nu:

Tommy Juto har samlat Jackson Brownes 30 viktigaste låtar:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA