x

"Bandet föll i bitar" – intervju med A Place To Bury Strangers

"Bandet föll i bitar" – intervju med A Place To Bury Strangers

A Place to Bury Strangers gick in i pandemin som ett band men kom ut som ett helt annat. Mathias Skeppstedt pratar med oljudsmästarna om en förgiftad tid, en arg EP och en ceremoniell fortsättning.

Plötsligt hände det. Dion Lunadon som varit med i A Place To Bury Strangers sen 2011 lämnade bandet tillsammans med trummisen Lia Simone Braswell. Oliver Ackerman, mannen bakom A Place To Bury Strangers, bildade det egna skivbolaget Dedstrange och presenterade tidigare i år en helt ny sättning där noiserockbandet Ceremony (John Fedowitz på bas och Sandra Fedowitz på trummor) från Virginia var de nya medlemmarna. 

Om jag har fattat det hela rätt är det bara du Oliver som ligger bakom den nya Hologram-EP:n?

OA: – Ja, det är jag ensam. Eller John spelar och programmerar trummor på End Of The Night. Karantän verkar vara det enda liv jag har, haha. Låtarna spelades in för ett och ett halvt år sen. Bandet föll i bitar, jag fick covid och vaknade supertidigt på mornarna så jag skrev och spelade in massor av låtar, och vi beslutade oss för att ge ut ett gäng.

När får vi höra den nya sättningen på skiva?

OA: – Jag vet inte. Vi har spelat in grejer, vi får se vad som händer. Förhoppningsvis snart, en del av grejerna vi har gjort är så jävla bra och så otroligt coola att vi kanske inte kan vänta. Det kanske till och med är med på nästa grej som vi gör.

Vad hände med den förra sättningen? Dion Lunadon var den medlem som stannat längst med nio år.

OA: – Det var riktigt intensivt. Vi fick en affärsmanager till bandet och de ville att vi skulle ha bandkontrakt att arbeta med. Så vi försökte att introducera det och då blev det ganska förgiftat med vad alla ville ha. Det blev också uppenbart att alla tre skulle tjäna en ynka bit mindre pengar jämfört med vad alla redan tjänade och de andra två ville inte göra det. De trodde att jag utnyttjade dem och det blev en väldigt förbittrad grej. Det var jättetråkigt, jag och Dion var jättenära vänner och det var verkligen förkrossande. Förhoppningsvis kommer såren att läka och kanske kan vi bli vänner igen i framtiden.

Jag tycker det känns i början på Hologram, första halvan är så arg.

OA: – Absolut! Det finns mycket ilska där. Det var verkligen förödande för mig, mitt huvud kändes helt upp och ner. Dion sa hemska saker till mig, och jag kände mig utsatt, det var ganska traumatiskt. Vi skrev en ny APTBS-platta tillsammans just när allt plötsligt sket sig. Det var en konstig period där vi skrev ihop som ett band och sen rätt var det var satt jag helt själv och skrev och hade inget band längre. Jag har alltid känt att man skriver det bästa låtarna om man håller sig till sanningen och äkta känslor som händer i ditt liv, så det är säkert de människorna med de värsta liven som skriver det bästa låtarna, haha.

Vad känner ni Sandra och John att ni kan bidra med till A Place To Bury Strangers?

SF: – Jag tror i allmänhet att alla band som får nya medlemmar får en helt ny dynamik eftersom varje medlem kommer med något nytt. Om man jämför med tidigare trummisar i bandet så är det mer förenklat. Absolut råare och mer rakt på sak.

OA: – För mig så är de investerade i och förstår vad musiken i bandet handlar om. John och jag växte upp tillsammans, upptäckte musik tillsammans och bildade våra första band tillsammans. Jag har alltid befunnit mig i en bubbla där jag utforskat den här galna oljudsmusiken, och ofta har andra medlemmar i bandet inte riktigt förstått det. Utan det har mer varit att vi har kombinerat olika sorters musik för att få det att fungera, medan John och Sandra förstår och älskar rötterna till den här musiken; rundgång, oljud, förstörelse och omfamnar den ljudväggen. Det är riktigt coolt.

JF: – Oliver är en så mycket bättre musiker än vad jag är så det är en del grejer jag måste kämpa med. Ibland tänker man: “Vem skriver en basgång så här? Det hade jag aldrig gjort.” Haha. Så det är en kul utmaning.

APTBS är kända för att turnera nonstop. Hur påverkar det ett band när det inte kan spela live alls?

OA: – Jag försöker att njuta av vad som än händer och försöker alltid utnyttja alla situationer till det bästa så jag passade på att skriva och spela in massor av musik. Göra andra projekt jag aldrig haft tid med. Det suger såklart att inte träffa folk och att inte spela live, men du vet, det finns värre problem i världen så jag är okej med det. Det finns människor som har riktiga problem. Jag har mastrat mycket plattor, jag har gjort reklammusik, jag bygger gitarrpedaler så jag har klarat mig men jag är säker på att många andra inte har haft det lika bra. Vad gäller bandet så har vi inte tjänat några pengar alls under pandemin. Artister har inte fått någon hjälp alls.

Hur närmar ni er liveupplevelsen med den nya sättningen?

OA: – APTBS har alltid skrivit låtlistan när vi kommer till spelstället, på så sätt blir den alltid annorlunda. Men vi har repat in många låtar som ingen har hört förut och låtar som APTBS inte spelat på mycket länge. Vi har repat in 60 låtar. Så du vet, en del låtar spelar alla bättre, eller vissa låtar klickar på ett nytt bättre sätt, så det är jättespännande. På varje rep testar vi en ny dum idé sen karvar man bort tills bara de bra blir kvar. Vi försöker alltid att kasta in en skiftnyckel i maskineriet för att se vad som händer.

Varför bildade ni skivbolaget Dedstrange?

OA: – När kontraktet gick ut med vårt senaste bolag, Dead Oceans, funderade vi på om vi skulle leta nytt bolag eller starta något eget, och det var samtidigt som pandemin slog till så vi kände det fanns tid att göra alla de sakerna vi ville göra. Tanken har alltid funnits att det vore coolt att ha ett bolag där man kunde släppa precis vad som helst, att släppa galna eller vansinniga skivor som ingen sansad person skulle trycka. Det var idén men sen när vi väl kom igång så fanns alla de här otroliga banden som vi kände att vi borde släppa musik med. Vi har mycket kunskap efter att ha legat på många bolag och vi ville hjälpa till och dela den kunskapen med nya band.

Men sen har ni köerna på vinylfabrikerna?

JF: – Ja det är jättesvårt att få ut skivor nu. Det går väldigt trögt.

OA: – Vi planerar just nu för augusti nästa år, vilket är helt vansinnigt och väldigt konstigt. Och det var en av grejerna som vi verkligen ville med ett eget bolag: att kunna ha en galen idé, spela in den, pressa några plattor och släppa dem en månad senare. Det finns inget som helst hopp om att det kommer att hända nu. Istället för att släppa mer musik så släpper man mindre, men jag tror att det kommer att ändras och då kan vi ge ut vad vi vill, när vi vill.

Kommer Ceremony att släppa något på det nya bolaget?

JF: – Oliver har pratat lite med oss om det. Precis som anledningen till att Oliver startade bolaget för att få frihet vill vi ha total frihet men vi har inte riktigt pratat om det än med Oliver, haha. Frihet för bandet att kunna göra precis vad det vill utan några frågor. Så vi har lite kvar att prata om.

OA: – Jag skulle älska att ha Ceremony på bolaget men det är upp till dem, de har alltid gjort allting själva så jag kan förstå tjusningen med det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA