x

Självkärleken och kedjeeffekten – intervju med Lizzo

Självkärleken och kedjeeffekten – intervju med Lizzo

Ibland dyker de upp – givna tonsättare som ringar in tiden vi lever i. För GAFFAs Johanna Eriksson berättar Lizzo om musik som en form av aktivism, om man verkligen måste älska sig själv och om att inte ha legat med Drake. Än.

Varje decennium har sin artist. Trots spridda musikaliska och politiska strömningar tenderar nyanser suddas ut ju längre tiden går. Mycket hände såklart under 60-talet, Vietnam-kriget och Bob Dylans stora break, ändå dundrar hjärnan instinktivt igång Here Comes The Sun så fort någon nämner årtiondet av flower power. 80-talet var ekonomisk tillväxt, sockervadd och rymdraketer till tonerna av Madonna och Prince. En film om det ironiska 90-talet hade säkert gjorts med Nirvana eller Oasis som bakgrundsmusik.

Svårare är det när man är i det. Vem kommer bli den självklara rösten för tiden vi lever i nu? Eller ännu svårare, morgondagens? Det är lite som den svindlande tanken i att det – förhoppningsvis – kommer en helt ny människoart efter oss. Efter homo sapiens kommer något annat. Och att allt nyanserande och komplexa vi en gång var kommer kokas ner till en enda allmängiltig endimensionell bild av någon som inte ens var där.

Det finns däremot anledningar att tro att 20-talets stora gigant kommer heta Lizzo. Den amerikanska rap- och R&B-stjärnan som gör låtar om att ta plats, älska med andra och sig själv. Alltid på hennes villkor. Hon har med sin musik utmanat den vita och smala poppen som så länge dominerat topplistorna. Men som, och det är här det blir nytt, gör det med ett skratt.

Individualismens tidevarv snurrar på. Det blir vi inte av med. Men kanske lämnar vi det allvarliga 10-talet, präglat av woke-rörelser, terrordåd och klimatkriser, för ännu ett glatt 20-tal. Post pandemi och hungriga på kul igen.

DEL AV DEN NYA ERAN

Jag träffar Lizzo på länk. Hon befinner sig på andra sidan Atlanten och jag är precis uppe i att räkna ut vad klockan är hos henne medan samtalet kopplas upp. Hon svarar precis så som man tänker sig att en tjej från USA skulle svara.

– Oh my god, you look so pretty.

Själv är hon stajlad till tänderna. Hon har på sig en tajt orange klänning, håret i en halvuppsättning och sminket är bländande. Naglarna dansar, nästan rasslar, när hon vinkar mot webbkameran. De är sex centimeter långa. Minst. I bokhyllan bakom henne står alla tre Grammys uppradade. Och alla MTV Music Awards, och Billboard-statyetter, och Brit Awards, och iHeartRadio-pokaler.

Det där är en bokhylla man inte skojar bort.

– Jag är inte blyg, de är mina älsklingar. Det är också perfekt att se dem så här nu när jag gör alla intervjuer och möten hemifrån. När jag känner mig trött slänger jag bara ett öga på min lilla ruta och känner mmmmhm.

När Lizzo förra året vann sina Grammys för årets soloframträdande, årets urbana album och bästa traditionella R&B beskrev The New York Times Lizzo som en ny form av artist. Tillsammans med Billie Eilish, Megan Thee Stallion och Tyler, The Creator är de gänget som sparkar ut det gamla och kommer in med det nya.

Hur känns det att vara en del av en ny era?

– Det är såklart svårt att ta in. Jag är nog fortfarande i processen att etablera mig i rollen som en global artist. Även om jag varit en artist för mig själv hela mitt liv, och producerat musik som en soloartist sedan 2012, så är hela den här globala grejen ganska ny för mig. Men jag tror att många missar att jag faktiskt hållit på så länge som jag har gjort.

Från början kom hon att göra kärlekslåtar till sig själv. På den tiden, för runt tio år sedan, handlade ju de flesta hitsen om olycklig kärlek.

– Jag tror inte ens vi var medvetna om det då. Varje låt handlade om typ samma saker. ”Du gör mig till en bättre person, men när jag är ensam hatar jag mig själv”. Det var liksom standard då. Inget fel med det förvisso, jag älskar den musiken. Men jag är här för att erbjuda balans. Och det var ju ingen direkt som skrev några kärlekslåtar till mig, så jag tog tag i det på egen hand.

”PRINCE VAR MIN MENTOR”

Lizzo heter egentligen Melissa Viviane Jefferson. Hon är 33 år och har rötter i både Detroit och Houston. Hon är uppväxt med gospel och flöjt som sina huvudsakliga musikaliska verktyg. Hiphop var något som introducerades senare av hennes vänner i skolan.

– Mina vänner visade mig Lauryn Hill, Missy Elliot och Beyoncé. Sen var jag fast. Jag freestajlade alltid på bussen till skolan och var högljudd i kafeterian. Men efter skolan gick jag duktigt på mina flöjtlektioner och älskade klassisk musik. På söndagarna var det gospel i kyrkan som gällde. Jag tror det har varit bra för mig att ha haft så pass bred musikalisk spelplan som jag haft. Det hörs nog i låtarna jag gör idag.

Efter college flyttade Lizzo till Minnesota för en nystart. Där soffsurfade hon hos vänner medan hon försökte reda ut vad hon egentligen ville göra med sitt liv. Även om musiken alltid varit huvudmålet hade hon också tankar på annat håll.

– Jag hade en idé om att bli Minneapolis bästa matkritiker. Åka runt och testa restauranger och ge betyg. Då tänkte jag att Instagram var en bra plattform för det. Det är därför mitt namn där fortfarande är LizzoBeEating. Jag har inte orkat ändra det.

Lizzo hann skriva tre matrecensioner innan musikkarriären tog fart på riktigt. Via hobbybandet The Chalice – ett slags Destiny’s Child-projekt som då inte hade något namn – fick hon möjlighet att träffa en av stadens största stoltheter, Prince. Bandnamnet kom de på senare tillsammans i studion. Prince var Charlie, tjejerna änglarna.

Hur var det att arbeta med Prince?

– Jag hade ju bara bott i Minnesota i ett år innan vi träffades, så plötsligt kastades jag in i händelsernas centrum. Det var mycket att ta in. Vi hängde mycket i hans studio och spelade in låtar medan han lyssnade och kom med instick. Han blev som en mentor för mig, och jag tycker än idag att det var så himla fint att han alltid stöttade och coachade stadens nya artister. Höll Minnesotas musikscen vid liv.

MUSIK SOM EN FORM AV AKTIVISM

Ända sedan det stora genombrottet med låten Truth Hurts 2019 har kritiker och fans ständigt satt Lizzos musik i ett större sammanhang. Kopplat den till medborgarrättsrörelsen, feminism och kroppspositivism. Fenomenet Lizzo har liksom alltid kommit först, musiken sen. Något som hon själv menar har tagit tid att landa i.

– Jag ser musik som en form av aktivism. Eller, det kan vara det. Det kan vara högljutt och stolt. Det kan röra människor, dels emotionellt men också fysiskt röra människor framåt. Det har ju alltid varit en självklar del av nästan alla rörelser i historien. Från upplysningen till James Brown till Kendrick Lamar.

Vad vill du säga med din musik?

– Helt ärligt vet jag inte. Alltså, jag skapar inte musik för att göra politiska poänger. Jag tror det händer retroaktivt. Dels för att det kommer från just min mun. Oavsett vad jag skulle säga är min röst är så pass djupt rotad i en politisk kontext på grund av vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag är en svart kvinna – om du vill kategorisera mig på de sätt vi kategoriserar människor och svarta kvinnor – som växte upp i Detroit och Houston, och jag hade inte privilegiet av en högre klass. På det viset är väl min musik politisk. Det står liksom bortom mig. När jag till exempel sjunger låtar som My Skin kan det föra människors tankar till Black Lives Matter. Även om alla som lyssnar inte stöttar den rörelsen så har jag i alla fall fått dem att tänka på det. Eller så lyssnar de inte ens på texten, men sjunger ändå med på något dansgolv. Lite som när man ger barn medicin i hallonkräm. När jag insåg det, att jag har den makten, blev jag mer inspirerad att skapa peppande musik som kanske också kan göra världen till en lite bättre plats.

ALLA RYKTEN ÄR SANNA

Trots den stora framgången har det varit relativt tyst från Lizzo de senaste åren. Hon har förvisso frekvent dykt upp på scener, tidningsomslag och i intervjusoffor, men ny musik har vi inte fått sedan det kritikerrosade albumet Cuz I Love You för snart tre år sedan.

Fram tills nu. I somras släppte hon singeln Rumors tillsammans med artistkollegan Cardi B. Snabbt seglade låten upp på topplistor världen över och i samband med låtsläppet publicerades även en musikvideo där Lizzo och Cardi B, stajlade som grekiska gudinnor, både dementerar och bekräftar rykten som florerat kring båda två. Genomgående med en varierande form av sarkasm.

Hur kom det sig att ni gjorde låten ihop?

– Jag och Cardi B har känt varandra länge. Vi träffades under inspelningen av Hustlers för några år sedan och har sedan dess pratat om att göra en låt tillsammans. Nu blev det äntligen av och jag är så himla stolt över den. Det är den mest spelade raplåten i USA just nu och nummer fyra på Billboard, vilket är helt sinnessjukt.

I Rumors lägger Cardi B sig platt inför beryktade skönhetsingrepp och pengarna hon tjänade som strippa på Sue’s, medan Lizzo förklarar att hon inte bryr sig om de gånger hon blivit stämd för låtstölder och att hon inte har legat med Drake, följt av ett litet ”än”.

Har du hört något från Drake?

– Jag vet att han hört låten. Jag menar, jag tror han har koll på den mest spelade raplåten i landet. Haha, skämt åsido. Jag har dock hört från honom, men det håller jag för mig själv. Han ligger där i mina DM:s.

”JAG GILLAR DEFINITIVT INTE MIG SJÄLV VARJE DAG”

Att vakna upp på morgonen med vetskapen om att någon någonstans förmodligen hör din röst just nu måste göra något med en. Veta att någon tittar på ditt ansikte. Studerar din kropp eller läser något du sagt. Inte för att jag skulle veta, men det borde skaka om en i grunden. Och vi har ju sett det förut. Artister som gått från artist till världsartist och därmed förlorat fotfästet eller viljan att skapa något nytt. Medan det för andra varit exakt det man längtat efter hela livet.

För vem gör du allt detta?

– Jag gör det för mig själv. Min musik är för mig och för att jag ska må bättre. Framför allt ska det få mig att skratta. Också för att göra mitt tolvåriga jag stolt och imponerad. När jag lyssnade på musik som ung tänkte jag alltid ”Wow, hur gör de det där?”. Den tolvåringen är fortfarande med mig i studion idag, gapar åt mig själv. Men i och med den globala räckvidd som jag har idag kommer också ett ansvar. Jag tycker att jag har ett ansvar att skapa musik som kan hjälpa andra människor. Men jag har också insett att man inte kan hjälpa andra innan man hjälpt sig själv först. Det är liksom det som är min musik i ett nötskal.

Även om Lizzos signum är självklar varm självkärlek är det tydligt att hennes väg dit är precis lika anmärkningsvärd som framgången i sig.

Hur älskar man sig själv?

– Du vet hur man gör. Titta på dig. Du vaknade upp imorse och satte på dig mascara, valde den där söta toppen och lockade håret. Det handlar liksom om att se det vackra i sig själv och vårda det, om du förstår vad jag menar. Om du såg potentialen i att göra ditt yttre vackrare idag, så borde du också kunna se potentialen i att göra hjärtat lite vackrare också. Jag tror det handlar om små saker som det. Vi har liksom verktygen till att älska oss själva, men tyvärr på grund av media har dessa verktyg fått en annan innebörd och säger därför åt oss att vi inte är tillräckliga som vi är.

Men måste man älska sig själv då?

– Inte varje dag. Jag gillar definitivt inte mig själv varje dag. Men jag tror att man måste göra en egen resa i att tycka om sig själv som man är, speciellt när så många av oss har blivit lärda precis tvärtom. När jag var på botten i min egna resa var det viktigaste att fortsätta framåt, oavsett hur illa det var. För det har verkligen inte alltid varit vackert. Men även om jag inte älskar mig själv hela tiden så försöker jag i alla fall.

Lizzo har varit allvarlig i några minuter. Nu backar hon från skärmen, låter blicken vandra runt i rummet, fnittrar medan ett parallellt universum blottläggs för hennes inre.

– Och ja, vad hade hänt om jag inte försökt? Då hade jag säkert varit kvar i Minnesota och fortsatt med min matkarriär på Instagram. Sovit i en bil. Ätit corndogs för mina tre sorgliga följare. Det hade ingen av oss mått bra av.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA