x

Från Ingmar Bergman till Evil Dead – intervju med Sufjan Stevens & Angelo De Augustine

Från Ingmar Bergman till Evil Dead – intervju med Sufjan Stevens & Angelo De Augustine

Två hyllade singer-songwriters som gjorda för varandra gör gemensam sak. Tommy Juto pratar med Sufjan Stevens och Angelo De Augustine om ett utdraget filmmaraton som blev till ett album och om Ingmar Bergman-trauman.

Bara för att du toppar laget med spjutspetsar är det ingen garanti för given succé. Så bara för att två singer-songwriter-fantomer som Angelo De Augustine och Sufjan Stevens gjort ett album tillsammans behöver det inte nödvändigtvis innebära att resultatet låter dubbelt så bra. Men A Beginner’s Mind har alla möjligheter att hitta hem hos lyssnarna, om inte annat tack vare sin intresseväckande tillkomst. Det skrevs nämligen i en lånad stuga uppe i Catskillbergen och med låtar löst baserade på de filmer duon såg om kvällarna; allt från Keanu Reeves 90-talssnutrulle Point Break och Jodie Fosters obehagliga seriemördarjakt När Lammen Tystnar till Wim Wenders eftertänksamma Himmel Över Berlin och klassiska John Carpenter-rysaren The Thing.

Sufjan: – Vi kände inte varandra väl innan. Men vi blev riktigt goda vänner, inte sant Angelo? Vi träffades av en slump när han befann sig i New York efter att han gjort färdigt ett album som han spelade upp för mig. Jag beundrade hans låtskrivande, han tar det på allvar men inte överdrivet. Jag respekterar även sättet att arbeta, vilket jag tror är ömsesidigt och utgjorde en grund för vårt samarbete.

Angelo: – Vi trivdes med att arbeta tillsammans i New York. Så vi bestämde oss för att skriva en låt ihop för att se hur det gick, sedan bokade vi in oss i vår vän Bryces stuga uppe i Catskills. Första låten vi skrev var Reach Out och när den var klar ville vi skriva fler, så vi blev kvar en månad där uppe och såg en film varje kväll. Från början var det inte tänkt så, vi skulle egentligen bara se om samarbetet fungerade, men när vi märkte att delar av filmerna smög sig in i låtarna bestämde vi oss för att ta vara på det och skriva en låt om varje film dagen därpå.

Spännvidden bland filmgenrerna var stor, men fanns det även filmer ni ville göra låtar av men inte lyckades?

A: – Inga vi skrotade direkt, men där fanns däremot några vi inte hann med. Jag minns att vi fastnade för Evil Dead-trilogin, haha!

Låter som en lämplig plats att se dem …

A: – Jag vet! Stället såg ut precis som i filmen, så det var extra läskigt att se dem där, haha! Sedan var vi inne på att göra något med Basic Instinct, den där tjejen hugger en ishacka i killens öga, men de förblev önskedrömmar.

Den här Bryce som ni lånade stugan av, det råkar händelsevis inte vara Bryce Dessner i The National?

A: – Jo, det stämmer, det är han. Sufjan har en privat inspelningsstudio där mycket av albumet spelades in som ligger bara en bit upp längs vägen från Bryces stuga, så det var smidigt att bo där och enkelt kunna promenera emellan.

Det låter som rena musikerkolonin där uppe?

A: – Det sägs att många håller till där, men när jag har varit där har det bara varit Sufjan, jag och en gång Bryce.

Att samarbetet mellan de båda musikerna skulle fungera var långt ifrån något som togs för givet. Stevens konstaterar att han själv gjort en rad projekt med andra artister, men aldrig med någon utpräglad singer-songwriter som han själv.

S: – Att jobba gemensamt med melodier och sångtexter är nytt för mig, men det var faktiskt riktigt roligt att dela ansvaret. Vi tänkte ofta likadant och engagerade oss i projektet lika mycket båda två vad gäller kvalitet och innehåll. När någon utmanar en blir det spännande eftersom du förväntas steppa upp. Vi arbetar båda annars på egen hand och det är ju smidigt på sitt sätt, men Angelo sade ifrån de gånger en av mina idéer inte landade rätt och vice versa. Där uppstår magin i gemensamt skapande.

Du nämner det här med att ni normalt sett skriver på egen hand, dessutom innehåller era texter en hel del personligt. Gjorde filmtemat det rent av lättare för er att samarbeta än det hade varit om ni försökt skriva om “det vanliga”?

S: – Säkerligen. Det du säger är en väldigt bra insikt, jag tror ingen har beskrivit det för oss på det sättet förut. Att det blev just film var nog mest en slump, men antagligen öppnade det möjligheten att distansera oss känslomässigt på det personliga planet för att återknyta på ett nytt sätt. Det har jag aldrig egentligen tänkt på. Angelos ursprungliga låtar var väldigt personliga men det här projektet blev något annat. Självklart handlar inte låtarna om filmer utan om oss, filmerna fungerade bara som språngbrädor.

Gjorde det även så att det blev förutsättningslöst, utan press på att leverera?

A: – Ja, vi gick in i det här med inställningen att bara se vad det kunde bli och inte med en plan på att spela in skiva med förutbestämt tema. Allt växte fram längs vägen. När låtarna har en viss sårbarhet måste du ha ett öppet sinne. Det här var mitt första samarbete och man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig, men det underlättar när man redan känner varandra.

S: – Det grundas i ömsesidig respekt. Konst är en sårbar och stökig process, så det krävs ett visst mått av tillit till varandra vilket vi båda hade. Det är inte givet att det ska fungera. Ingen av oss är karriärslystna artister som bjuder ut sig till försäljning, vi vill bara ha ett kvalitetstänk och göra ett så ordentligt jobb som möjligt. Insatserna är väldigt låga när man utbyter idéer och försöker förstå såväl varandra som sig själv. Jag vet inte om era läsare är så intresserade av den processen, haha, men i alla fall … Varenda jävla ord gicks igenom flertalet gånger. Vi var så kräsna med allt från innehåll till rim men från olika perspektiv.

Göra låtar av filmer är väl en sak, men om man vänder på det borde det rimligen finnas låtar man kan göra film av. Eller? Stevens smakar lite på frågan innan han säger:

S: – Jag skulle nog vilja säga att alla mina låtar är filmer i miniatyr med tanke på hur mycket krut jag lagt på berättelser, karaktärer och miljöer. Det är därför musik är så djupt kraftfull och meningsfull, för att det på vissa sätt är en filmisk och uppslukande upplevelse. Men jag stör mig på berättande låtar som försöker vara filmer. Som Eleanor Rigby med The Beatles. Allvarligt, det är en jättebra låt, men vad handlar den om? Vem är “Eleanor Rigby”? Vem är “Fader MacKenzie”? Men kanske borde den ha varit en film och rent av varit bättre som film än låt. Å andra sidan ville nog Paul McCartney att alla hans låtar skulle vara filmer och därför är han också specialist på det formatet. Har du tänkt på det här, Angelo?

A: – Nej, för jag fick inte lyssna på skivor när jag var barn så jag har inte särskilt mycket att komma med …

De Augustines mamma, som motsägelsefullt nog är sångerska, ville inte att annan musik skulle röra till det för henne när hon koncentrerade sig på sina uppdrag och förbjöd helt enkelt sonen att spela skivor. Blotta tanken på en sådan uppväxt kan göra en bitter och sorgsen, men De Augustine säger det mer som ett konstaterande än något annat och brister istället ut i ett uppgivet skratt när Stevens hjärna maler vidare:

S: – Prince! Seriöst, låt oss komma på en låt med Prince! Jag är ett stort fan, många av hans låtar är miniatyrfilmer.

A: – Jag kan inga Prince-låtar heller, skrattar De Augustine med en samtidig suck. Men alla låtar är ju egentligen filmer, för allt spelas upp i ens huvud oavsett vem du är som lyssnar.

S: – Prince gjorde ju dessutom filmer. Dels Purple Rain och dels Under The Cherry Moon med Parade som soundtrack. Så han tog det verkligen till en ny nivå. Även hans musikvideor var filmiska. Michael Jackson var kungen av de filmiska musikvideorna.

Hur var det förresten med Ingmar Bergman-filmer då, ni såg inga sådana?

S: – Gud, vi har sett dem alla! Min styvmor var ett stort Ingmar Bergman-fan så hon tvingade oss barn att se dem.

A: – Ja, min mamma tvingade mig alltid att se Fanny Och Alexander varje år … 

S: – Japp, Fanny Och Alexander, alltid vid jul! Och inte den nedkortade, utan alltid fyratimmars-versionen!

A: – Det var jag också tvungen att göra.

S: – intensiv och laddad film! Ingmar Bergman är på en helt egen nivå, jag har ett hat-kärlek-förhållande till honom men måste censurera mig själv med tanke på att du är svensk … Men jag kör en Volvo XC40, om det får dig att må bättre, haha!

Äh, det där säger du bara ...

A: – Hahaha! Jodå, han kör faktiskt Volvo, jag har åkt i den.

Eftersom samtalet tillfälligt ballar ur lite här bemödar jag mig inte att återge en räcka skojfriska replikskiften om fantastiska svensktillverkade ansiktsmasker, svenska flaggor inne i Volvo-bilarna i USA och Stevens snabba gliringar när han får höra att undertecknad inte råkar köra det svenska bilmärket … Till slut börjar vi i alla fall resonera lite kring musikens utveckling med TikTok och annat. En tystnad uppstår några sekunder medan alla tänker så det knakar innan Stevens bryter den:

S: – Vad tyst det blev … Men tystnad tror jag skulle kunna revolutionera musiken. Total tystnad. Döden … Nej, men skämt åsido, vi tillbringar så mycket tid omgivna av ljud och jag uppskattar verkligen tystnaden sedan jag flyttat ut på landet. Jag lyssnar konstant på ingenting och jag känner det påtagligt, för när du sedan sätter igång med musik igen gör du det med eftertryck.

Stevens funderar vidare kring hur laptops och sovrumsmusiker – han själv inget undantag – skapat större möjligheter för fler att göra musik och nämner Billie Eilish och Finneas som exempel. Själv driver han sedan länge egna skivbolaget Asthmatic Kitty och jag måste bara ställa den eviga frågan – behövs verkligen ditt eget och andra skivbolag idag?

S: – Det tror jag inte de gör, nej. Faktum är att vi dragit ner ordentligt på antalet artister, antagligen frukten av hur branschen ser ut idag. Artister behöver oss inte. Jag själv behöver det dock med tanke på att jag har koll på det affärsmässiga genom skivbolaget eftersom jag äger det och det är en nödvändig del av min karriär. Tack vare att jag inte har särskilt höga fasta kostnader behöver jag inte sälja miljoner skivor utan kan göra kreativa upptäcktsfärder. De flesta av våra artister, som Angelo, Denison Witmer och några till, klarar sig själva när det gäller musik, formgivning och allt och det är vad vi som skivbolag eftersträvar så att vi bara behöver stötta dem när det behövs. Full kontroll över sitt skapande. Så egentligen behöver de oss inte.

Som avslutning kan skivbolagsmogul Stevens inte låta bli att skicka en gliring till “sin” artist De Augustine:

S: – Men vet du vad Angelo, ta den där checken på en miljon dollar som Sony kommer med! Å andra sidan äger de dig och du äger ingenting …

Där stänger vi branschpanelen för den här gången och konstaterar att det bästa nog är att låta de båda herrarna stanna kvar på Stevens lilla independentbolag. Risken är annars överhängande att vi aldrig mer får anledning att sitta och gissa hejvilt på filmtitlar när vi hör ett nytt album.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA