x

Anna Ahnlund: “Jag fick en törst efter att skapa mitt eget språk”

Anna Ahnlund: “Jag fick en törst efter att skapa mitt eget språk”

Anna Ahnlund pratar om Lena Philipsson, det kalla lagergolvet och låtsassvenska – resan som har tagit henne fram till det senaste projektet, Dina Ögon.

Upptäckten av vibrato

– Egentligen kan jag säga att den riktiga resan började på en SL-buss runt 2010. Jag fick en tydlig törst efter att skapa mitt eget språk. Inget jag skulle varken vilja eller kunna jämföra med nåt av Tolkiens språk eller dylikt. Snarare som min egen tolkning av svenska som förstaspråk. Fast jag tror i och för sig att resan började när jag upptäckte vibratot. Till Lena Philipssons kanske inte as-kända skiva My Name från 1989; att hon liksom gungade med rösten. Även om jag har sjungit framför spegeln har jag aldrig drömt om att bli artist. Jag kände väl att jag varken gillade det jag såg, eller tyckte det var särskilt övertygande. Däremot har jag alltid velat skapa nånting helt nytt.

Den sexsträngade djävulen

– Jag hade en period i gymnasiet när jag började kriga mot guran. Den vann dock. Jag förstod inte hur vettiga människor kunde spela ett vanligt F eller minst av allt ett barréackord. Jag har ett starkt minne av hur jag sitter med en Cat Stevens-låt, en krumbuktande handled och ett obotligt självömkande. Jag var nog vid närmare  eftertanke inte av det mest tätväxta virket på den tiden. Jag minns ett matteprov där  jag satt och filosoferade över en av uppgifterna i provet, helt omedveten om tiden,  och kom på mig själv när det var fem minuter kvar med större delen av provet olöst,  varpå jag började hulka och hyperventilera och störde hela klassen. En något  skamfylld återblick … Det krävdes några säsonger av lagerarbete i plus två grader celsius för att få lite perspektiv på smärta i händer, fingrar och handleder innan jag tog mig an den sexsträngade djävulen igen. Lagergolvet var i sin enformighet en total energiinjektion för ältande tankar över olycklig kärlek men även grogrund för kreativitet och uthållighet. Min musik formades. Blev album, EP:s. Materia. En väv av sång och gitarr. 

Experiment med Ljudinspelaren

– Jag växte upp på ett ställe där det mer eller mindre regelbundet hoppades och sovs på höskulle eller gicks vilse i skogen. I högstadiet brukade jag sjunga in melodier i ”Ljudinspelaren” på vår PC. Öppnade sen ytterligare en ”Ljudinspelaren” där jag sjöng en stämma till den befintliga sången, öppnade en till, och en till och så vidare tills det blev så många stämmor jag ville ha. Av nån outgrundlig anledning skämdes jag fruktansvärt över denna verksamhet, så när någon kom hem avslutade jag genast. Jag tror att det hade nåt att göra med ett uttalande som en av mina högstadiekompisar sa när jag berättade att jag brukade sjunga med min bror. ”Sjunger du med din bror? Är inte det lite konstigt?” (Hon kunde säga så om lite olika saker, vid oväntade tillfällen, vilket ledde till en brännande hetta i ansiktet). I gymnasiet gick jag Konst & Form. Musik var inte nåt jag tänkte hålla på med. Det  var ett annat syskon i familjen som hade fått musikstämpeln. Jag var bild- och formpersonen. Jag trånade visserligen ideligen efter musiklinjens åtaganden. Det var dock inget jag tog itu med förrän efter gymnasiet. Gav mig in i jazzens värld efter 20. Improvisationens. Fick ambitionen att knäcka koden till total frihet över vilka slumpmässigt utkastade ackord som helst. Time Remembered, Bill Evans. Sjunga bastoner, terser, arpeggion. 

Toplinern

– Jag har tidigare suttit och hållit/slitit i samma penna som andra bandmedlemmar hållit i, där den snabbaste och starkaste vinner, om än med några kompromisser i komposition och text. Langar in mig själv i co-write-mode igen, men nu tar jag snarare emot en kreativ stafettpenna. Samarbete utan kompromisser. Laddar upp filer med honung från Daniel, ackorden, rytmen. Melodierna ska karvas ut, skulpteras, grävas fram. Ibland finns de där långt inne, ibland ska de svetsas fast utifrån. De flätas samman med texterna som växer fram. Det är det första jag skriver efter att ha levererat unge på SÖS i 24h. Kan jag ens längre? Min röst känns reducerad. Fingertopparna lena som bebishud. Jag är numer en skrivande vårdnadshavare. Bör det märkas? Ska jag ta bättre hand om melodierna jag släpper ifrån mig? Ska de få landa mjukt eller ska jag gå på det  spontana, som känns kul, spännande? Det blev det senare. Som vanligt. Jag kör låtsassvenska på Undantag som efter några vändor formas till begriplighet. 

Dina Ögon

– Bandet är gamlingar i gemet. Inget konstigt. Vi gör vår grej. Limmar ihop det, knorrar lite, intar en öl på distans. Nån tycker det är viktigt med snygga skor, en annan gillar bensin och läder. Alltså inte nitat svart läder och avgaser, utan mjukt ljust läder med blommig träig doft, och bensin i snygg flaska. Utan doft. Fattaruväl din jävla silltjötare. De är på det viset, att även deras musikaliska grodor har nåt fint över sig. Det kommer liksom inga runkiga licks, bara nyfikna infall. Jag lägger in en bit av mig själv i gott sällskap, mina reflektioner och tankar. Min strävan och nyfikenhet. Texterna är till alla människor i alla tider. Till dina ögon. Till oss alla, vi som är ett med varandra. Till de som aldrig tar ansvar och till de som gör det för mycket.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA