x

Dave Gahan: “Jag stal från några av de största”

Dave Gahan: “Jag stal från några av de största”

Tillsammans med en musikförsamling som inte är Depeche Mode kan Dave Gahan ta ut svängarna och känna sig mer berättigad som sångare och konstutövare. GAFFA pratar med en ikon som råkade hamna i Johnny Cashs fotspår.

Få suktar så innerligt efter nästa album från sitt favoritband som alla devotees därute. Denna tålamodsprövande väntan som skapar förhoppningar vid minsta livstecken bara för att övergå i besvikelse när det visar sig vara falska rykten.

Men det rör på sig i Depeche Mode-familjen, åtminstone lite. Dave Gahan har i väntan på nya låtar från hovkompositör Gore sysselsatt sig med att spela in nytt material på eget håll med sin andra vapendragare; Rich Machin i Soulsavers. Eller nytt och nytt, det där är ju en definitionsfråga. På Imposter gör Gahan och bandet sina versioner av hans favoritlåtar, en bred palett som sträcker sig från Charlie Chaplin och Neil Young över PJ Harvey och Cat Power till Soulsavers-kopplade Mark Lanegan och australiensiske kultfiguren Rowland S. Howard.

Ett album som släpps bara ett par månader efter att Gahan bidragit med en tolkning av Nothing Else Matters till mastodonthyllningen The Metallica Blacklist.

Så 2021 handlar mycket om covers för din del, inte sant?

– Så kan man uttrycka det. Men visst, jag tolkar andras låtar även om det ändå inte är ovanligt för min del. Samtidigt ser jag det inte så, utan snarare som ett komplett verk som känns rätt naturligt. Inte minst efter att vi väl hade valt låtar och än viktigare, bestämt ordningen de hamnade i på albumet. Det här är tredje skivan jag gör med Rich Machin och musikerkollektivet Soulsavers men det var första gången vi alla befann oss i studion tillsammans, innan pandemin. Vi flög till Los Angeles allihop och åkte till Malibu och Rick Rubins studio Shangri-La. När vårt förra album Angels & Ghosts släpptes spelade vi tillsammans på scen och i studion, men vi spelade inte in i samma rum samtidigt. Så var det däremot nu, det var på riktigt. Ambitionen var att göra vad som kunde vara en soloskiva med Dave Gahan, men ändå tidlöst, något man kunde ha lyssnat på 20 år bakåt eller framåt i tiden eller idag. Vet du, jag tycker verkligen att vi åstadkom det, särskilt i framförandet. Vi hade roligt, vi spelade in en låt om dagen och de här tolv spåren var frukten av det.

HELIG STUDIOMARK

Märkligt nog associerade jag till American Recordings innan jag fick veta att de varit i Rick Rubins studio Shangri-La. Inbillning eller ej, men det var något med själva soundet – mörkret, sida vid sida med värmen – som förde tankarna till Johnny Cash, även om mannen i svart själv, mig veterligen, aldrig spelade in där.

– Jag hade hört talas om Shangri-La men aldrig arbetat där. Martijn Le Noble, Soulsavers basist, hade spelat in där med Porno For Pyros för många år sedan och inte direkt haft goda erfarenheter, men det var av helt andra skäl, haha! Vi pratade om och skrattade åt det under inspelningarna, men för Soulsavers var det perfekt. Att gå in där första gången gav en viss känsla, kanske tack vare alla musiker som arbetat där. Rick har iordningställt det för att passa band som spelar live tillsammans, vilket vi redan gjort ett par år med varandra, så den kemin fanns. Vi hade stället för oss själva. Halva bandet bodde i studion och vi hyrde ett hus uppe i sluttningen där mina körsångare Janet, Tjae och Wendi bodde. Själv bodde jag på ett hotell en liten bit bort vid Carbon Beach så att jag kunde köra fram och tillbaka. Under första veckan blev det uppenbart att vi knöts samman som band, som om samspelet varat i åratal. Vi hade sex-sju låtar då och det var som att de utgjorde en liten berättelse.

Nu blir det nästan lite löjligt att prata om begränsningar när det handlar om Depeche Mode, men när du spelar med den här församlingen musiker, är det något med dem som du känner att du inte får ut i Depeche?

– Kanske. Det är i alla fall verkligen annorlunda. Måhända känner jag mig mindre pressad. Dessutom känner jag mig mer berättigad som sångare och konstutövare. Jag har min plats och det uppskattas av musikerna, jag förväntas leda styrkorna, haha! Något jag också levde upp till, jag hade jobbat med låtarna bra många månader innan vi gick in i studion och visste vad jag ville göra; att förkroppsliga de här låtarna på ett trovärdigt sätt. Inte bara ett gäng ihopskrapade covers.

Du menar att allt hängde samman?

– Exakt. Jag visste det innan vi gick in i studion, även om alla andra inte nödvändigtvis gjorde det. När vi väl började sätta låtarna en efter en stod det klart att jag var sångaren i allt detta. Lite som Johnny Cash som du nämnde, som sjöng en samling låtar, somliga han inte ens var bekant med överhuvudtaget …

Exempelvis Personal Jesus?

– Ja! Jag tror inte att han hade hört den överhuvudtaget förrän Rick tog den till honom och sade “här är en låt jag tycker att du borde sjunga”. Samma med Hurt, antagligen. Kanske hade han hört dem, vad vet jag. Men för några av låtarna på Imposter utgick jag från samma mall. Att det otvetydigt är Johnny Cash, men att låtarna är både samtida och ibland gamla på samma gång och ändå låter som en sammanhängande skiva.

Titeln, då? Imposter, det låter i första hand som en referens till att du framför andras verk, men finns det en ytterligare innebörd?

– Visst är det den uppenbara betydelsen, men för mig handlade det mer om ironin i att känna mig mer komfortabel med att tolka andras låtar än mina egna.

Varför inte göra en skiva med egenskrivet material?

– För att jag inte kände mig inspirerad nog att göra det just i det här projektet. Jag hade en del låtar och idéer, några av dem överblivna efter Angels & Ghosts, men jag kände inte att de var färdiga nog för Soulsavers. Låtarna på Imposter var förstås färdigskrivna men hade inte tolkats av en specifik röst. Jag stal från några av de största, men jag ville göra det på Dave Gahan-sättet.

Du har ju varit med om ett otal covers genom åren där andra tolkat era låtar i Depeche Mode. Om man jämför hur du själv mottagit de versionerna, hur har det påverkat ditt förhållningssätt gentemot låtarna på Imposter?

– Det där är alltid knepigt. Johnny Cashs versioner av Personal Jesus och Hurt, till exempel, de var klart och tydligt hans egna. Och det var den nivån jag ville upp till. Ibland tycker jag att coverversioner alltför mycket strävar efter att apa efter originalet.

Gahan nämner hur han blev tillfrågad om att göra en låt till Metallicas 30-årsjubileum för The Black Album och inte hade insett att det redan fanns hundratals Metallica-tolkningar.

– Det första jag tänkte var “hmm, hur ska jag få detta att bli något det inte är”, så jag frågade Metallica om jag kunde få höra James röst utan effekter i det ursprungliga inspelningsspåret, vilket jag fick. De skickade mig hela stommen till låten i olika spår, så jag kunde lyssna enbart på James. Jag ville inte härma honom, men hörde låten och stämningen i sångtexten och tänkte ut hur jag skulle kunna göra den på ett mer filmiskt sätt, så att det blev en hyllning till den. För Nothing Else Matters är verkligen en bra låt. Och precis så gjorde jag med låtarna på Imposter, även om de spelades in tidigare än den och de hade sitt ursprung på helt olika håll. En cover måste inte nödvändigtvis vara olik originalet, men den måste vara ens egen. Som sångare – och jag har sjungit Martins låtar i många år – tog det mig lång tid att komma underfund med hur jag skulle tolka dem själfullt i min egen anda hellre än hans; hans stämningar, fraseringar och sångstil som hördes på de demos han gav mig. Det tog säkert tio år innan jag hittade min egen röst. Därför känner jag mig mer självsäker i det här idag och kände aldrig att jag sjöng någon annans låtar, utan snarare bekväm i att leva mig in i dem. Inget nytt, egentligen, haha! Ironiskt nog känns Imposter närmare mig än något annat någonsin.

Du nämnde att du sjungit andras låtar i alla år och det får mig att tänka på en gammal kassett jag har med en liveupptagning från Composition Of Sound-tiden, det måste ha varit tidigt 1980 någon gång. Där gör ni en version av 60-talshitten I Like It av Gerry & The Pacemakers. Så det var covers som gällde redan då, alltså?

– Ja, haha! Menar du att du har den? I början när vi spelade på pubar och barer hemma i England sa ägaren ofta: “Okej, ni får framföra ett par av era egna låtar men då måste ni även göra sånt som folk känner igen”. Så vi gjorde uppspeedade versioner av hits, som just I Like It och även Bryan Ferrys The Price Of Love som också var en äldre låt av Everly Brothers. Det var så allt började och kanske är det även så det slutar, haha!

Det hoppas jag verkligen inte! Men ni gjorde I Like It till er egen, helt klart.

– Fast du vet, på den tiden gällde det att avklara gigget så fort det bara gick utan att träffas av något föremål som kastades mot oss för att sedan komma av den lilla scenen och ta en pint i baren!

Intressant nog var det ju faktiskt en cover som 1980 fick dig att bli medlem i Depeche från allra första början, en cover som ni dessutom gjorde under senaste turnén, eller hur?

– Det stämmer. Martin hjälpte vid tiden ett annat band som jag har för mig hette French Look – hemskt namn – han spelade keyboards med dem samtidigt som han var med i Composition Of Sound. Båda bandens replokaler låg vägg i vägg. Min vän Paul Redmond försökte lansera mig som deras sångare men de hade redan Robert Marlow som spelade både gitarr, keyboards och sjöng. Paul puffade ändå för mig och att jag verkligen kunde sjunga, så de gav mig en chans. Vi jammade och kom in på en version av “Heroes” där jag och ett par killar till turades om att stå vid mikrofonen. Vad jag förstår hörde Vince det i grannlokalen, så han letade på något sätt upp mig en vecka senare – det här var när det inte fanns mobiltelefoner – och frågade om det var jag som sjöng. Jag svarade ja och han frågade om jag ville bli medlem i hans band som på den tiden hette Composition Of Sound, förskräckligt namn även det. Inte för att Depeche Mode var så mycket bättre …

Men det funkade.

– Det gjorde ju det. Hur som haver blev jag medlem där och då och det genom att sjunga någon annans låt, precis som nu.

Härligt för övrigt att höra dig nämna ett gammalt Basildon-namn som Robert Marlow, han gjorde ju ett par fina singlar 1983 som Vince Clarke producerade.

– Just precis! Jag hoppas han mår bra, jag har inte träffat honom på många, många år.

När vi rundat av går jag ner i källaren och gräver efter den där mytomspunna Composition Of Sound-kassetten jag inhandlade via någon obskyr postorderfirma i Småland när jag gick i högstadiet. Efter en halvtimmes ihärdigt letande konstaterar jag med en suck att den förmodligen åkt i samband med någon flytt. Oh well. Jag intalar mig i ren tröst att ljudkvaliteten ändå lät för jävlig. Inte för det hade avskräckt en äkta devotee, men tanken lindrar åtminstone.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA