x

Merit Hemmingson: "Mitt liv har varit en berg- och dalbana"

Merit Hemmingson: "Mitt liv har varit en berg- och dalbana"

Ett galet liv men Merit Hemmingson vill inte skriva en bok om det. Med ny kreativitet och nytt blod i form av eminenta gäster släpper hon nu en omtolkning av en 50 år gammal klassiker.

Merit Hemmingson är något av ett unikum. Inte nog med att hon i början av 70-talet revolutionerade en musikalisk genre – hon är dessutom 81 år gammal och aktuell med en ny, briljant platta. Vilka andra artister kan ståta med ett liknande CV? Pharoah Sanders, Elza Soares, Archie Shepp, Henri Salvador, Leonard Cohen och ..? Kommer du på några fler?

– Mitt liv har varit en berg- och dalbana, berättar Merit på Zoom från hemmet på Gotland. 

– Jag har varit frilans hela mitt liv. Eller: Ett år, när jag födde barn, så jobbade jag på ett skivbolag. Så jag gillar inte helger, jag. Då är alla lediga och då får man inte tag i någon. Jag känner mig lite utanför samhället på det sättet.

Vid Storsjöns sydvästra strand – tvärs över vattnet från Frösön, typ – ligger den lilla bondbyn Gärdsta. Här växte Merit upp. I fyraårsåldern fick hon ett dragspel, i sjuårsåldern upptäckte hon pianot.

– Min pappa spelade fiol, han spelade romska låtar, tangor och operetter, som jag hatar. Mina syskon och jag kompade och spelade med honom.

När Merit gick på Wargentinskolan i Östersund blev hon ”helt uppslukad” av jazz. ”Jag satt och skrev titlar på jazzlåtar i skolböckerna och drömde bara om att spela, spela”, berättade hon i radioprogrammet Sommar i P1 (27/7, -21). Tillsammans med skolkamraterna Lena Hansson (kontrabas) – sedermera känd skådespelerska, sångerska och revyartist – och Laila Olsén (trummor) bildade hon en jazztrio som enligt bloggen Nöjesvirveln framförde ”svåra jazzlåtar och latinamerikanska rytmer”. Ungefär samtidigt blev hon också värvad till en av den jämtländske saxofonisten Lars Hörnfeldts första grupper.

– Jag vet inte hur jazzen kom in i mitt liv, säger hon.

– Det bara blev.

UTBRÄND OCH BRÖT MED JAZZEN

Sommaren 1960 flyttade Merit till Stockholm. Hon hyrde in sig hos en arkitekt, men hennes egentliga hem var Nalen. Kväll efter kväll besökte hon detta nöjespalats – hon lyssnade andäktigt när träblåsaren/kapellmästaren Arne ”Dompan” Domnérus orkester bjöd upp till dans, hon deltog i tävlingen Ungdom Med Ton (och vann), hon diggade när det var jam … Och fredagen den 15 februari 1963 uppträdde hon där med sin kvintett Merit H. And Her Girl Stars.

Fröet till Merit H. And Her Girl Stars såddes när en agent gav Merit i uppdrag att sätta ihop ett band ”med svarta jazzmusiker” för en svensk folkparksturné. ”Men varför inte tjejer i sådana fall?”, tyckte Merit och bordade ett plan till USA. Efter ett par månader av intensivt A&R:ande/detektivarbete i New York – samt åtskilliga aftnar på heta jazzklubbar som Village Vanguard och Birdland – återvände sålunda Merit till Sverige i sällskap med saxofonisten Bert Etta ”Lady Bird” Davis, trumpetaren Jean Davis, basisten Eileen Chance och trummisen Bernadine Warren.

Merit H. And Her Girl Stars var ett faktum.

På sidan 16 i jazztidningen OrkesterJournalens marsnummer 1963 sammanfattar Merit de första veckorna med Merit H. And Her Girl Stars: ”Dom här flickorna är så avspända. Hittills har det gått fint.” Denna jovialitet skulle dock inte komma att hålla i sig särskilt länge. Ekonomiskt strul, kulturellt strul, arrangörsstrul och logistiskt strul präglade hela Girl Stars-turnén. När Lady Bird och de andra i Girl Stars åkte tillbaka till USA igen på hösten 1963 var Merit så utbränd att hon uppsökte en läkare och bröt totalt med jazzen. Om man betänker att hon bara ett drygt halvår tidigare jammade med medlemmarna i Miles Davis Sextet (och J. J. Johnson), tog pianolektioner av Lalo Shifrin och Joe Zavinul samt drömde om att studera på den kanadensiske pianisten Oscar Petersons musikhögskola Advanced School of Contemporary Music så förstår man hur hårt den här perioden måste tagit på henne. 

– Ibland kan jag fundera på vad som hänt om Girl Stars-turnén gått bättre och om jag gått på Oscar Petersons skola. Då hade jag kanske blivit kvar i USA?

HUVVA! – SVENSK FOLKMUSIK PÅ BEAT

Under andra hälften av 1960-talet släppte Merit tre småsvängiga easy listening-album: Discotheque Dance A Go Go (1966), Plays (1968) och Merit! (1969). De är knappast några mästerverk, men de är ändå måsten för varje Merit Hemmingson-fan. Vill man höra hur det lät när Merit och hennes nya favoritinstrument Hammondorgeln hittade fram till varandra är det ju de plattorna man ska lyssna på.

Nästa avgörande ögonblick i Merits musikaliska karriär inträffade ”någon gång 69-70”. Textförfattaren/kompositören Bengt Sundström, som då även var inspelningschef på skivbolaget EMI Svenska AB, kallade Merit till ett möte och sa ungefär: ”Vad tror du om att spela in svensk folkmusik i en modernare, poppigare tappning?”. ”Oj, kul idé”, svarade Merit entusiastiskt. Snart hade (en purung) Bengt Palmers anlitats som producent/medarrangör och våren 1971 såg LP:n Huvva! – Svensk Folkmusik På Beat dagens ljus. Succén var omedelbar. En fascinerande, banbrytande och originell undergenre var född. ”Tillsammans med spelmän som Alm Nils Erson, Ole Hjorth, Sven Berger, Georg Wadenius och Slim Borgudd har Merit lagt 'beat' (slag, takt) till en rad pärlor ur svensk folkmusik”, skrev Henrik Salander i Dagens Nyheter (22/4, -71). ”Den effekt som [Merit och Bengt Palmers] åstadkommit är helt märklig. Man hör den gamla musiken på ett nytt sätt. Inget våld har begåtts mot den. Trots de delvis moderna spelsätten vilar en komprimerad stämning av århundraden, vindar och myrar över skivan. Det är lika underligt som underbart.”
Huvva! följdes raskt upp av Trollskog (Mer Svensk Folkmusik På Beat) (1972) och Bergtagen (1973) – två ytterligare lysande plattor. Guldskivor praktiskt taget regnade över Merit. Beppe Wolgers ville samarbeta med henne, Sveriges Television beställde ett TV-filmsoundtrack av henne.

Då …

– … klev jag av hela den här … karusellen, säger Merit.

– Jag var trött. Jag hade jobbat så himla mycket och jag kände att jag inte kunde göra något mer med folkmusiken. Jag ville sluta på topp. Och så fick jag två barn under den här tiden också. Hur gick det till?! Eller, det vet jag ju, men … (skratt) Så därför ville jag bort från Stockholm och ta hand om familjen, liksom. Jag försvann från branschen.

I Dagens Nyheter (30/7, -74) – under rubriken/bildtexten ”Merit Hemmingson drar sig tillbaka” – berättade Merit att hon dessutom tänkte använda sin nyvunna frihet till att ”försöka hitta sin egen musik”.

– Jag provade en massa olika uttryck. Jag jobbade med flamencosångare, ritispelare från Afrika … allt möjligt. Jag sökte och sökte och sökte. Det var spännande.

Det är inte så att du sitter på en massa osläppt material från, säg, 1980-talet som skulle kunna ges ut i dag?

– Jag var i London och spelade in med en nigeriansk flöjtist. En fransman som bodde i Nigeria sponsrade oss. Det skulle man kunnat ge ut, men det materialet finns inte längre för det hade jag bara på en kassett som blev förstörd när det kom in vatten i min källare.

HUVVA! – VAD TIDEN GÅR

De senaste två decennierna har substantivet ”nytändning” och personnamnet ”Merit Hemmingson” varit i princip synonymer. 2005 satte The Ark ihop samlings-CD:n/kärleksbeviset Merit – Queen Of Swedish Hammond Folk Groove (Amigo), som introducerade Merit för en ny, storögd publik. 2009 bosatte sig Merit på Gotland och fick i förlängningen lättare att gå in i ”musikens underbara värld”. 2010 inledde Merit ett samarbete med den gotländske producenten Tobias Fröberg, vilket bland annat resulterat i de lyckade fullängdarna EQ (2011), Hommage Till Jan (2014) och Merit (2016). Och den 19 november i år släpper Merit skivan Huvva! Vad Tiden Går på Sara Parkman & Co:s etikett Supertraditional.

Huvva! Vad Tiden Går består av omtolkade Huvva! – Svensk Folkmusik På Beat-, Trollskog- och Bergtagen-låtar.

– I fjol kom jag på: ”Men gud, det är ju 50 år sedan Huvva! kom ut”. Sedan tänkte jag: ”Undrar hur det skulle låta om jag skulle göra de låtarna idag?”. Jag spelar inte likadant som jag gjorde förr. Jag krånglade gärna till det lite förr, alltså. Jag försöker spela enklare idag, spela lite mer med … finess (skratt).

Merit valde i första hand låtar som hon kände att hon kunde göra något av. 

– Det var en utmaning att omtolka de låtarna, för jag ville att de nya låtarna skulle vara nya och de gamla skulle finnas kvar som de är. Jag ville göra en platta som jag kan vara stolt över.

EMINENTA GÄSTER

Inspelningen av Huvva! Vad Tiden Går ägde rum i Sandkvie Studio i vårvintras. Anton Sundell producerade den och artister som Nina Persson, Emil Svanängen, Martin Hederos, Dan Berglund och nämnda Sara Parkman medverkar på den.

– Allt gick lekande lätt, förutom att inspelningen fick skjutas upp flera gånger på grund av coronan. Men det var en himla tur det också för under tiden kunde jag jobba om alla låtarna från scratch så de blev mycket bättre.

– Det är så kul att jobba med ungt folk, alltså. De har sådan energi och då får jag energi. Och att jobba med ett litet skivbolag som består av entusiaster, det är fantastiskt.

Har du någon gång funderat på att ge ut en självbiografi?

– Nej. Gud, vad skulle jag skriva? Mina syskon och jag har så klent minne. Jag tror vi har något hjärnfel.

Jag tycker ditt liv och konstnärskap är som gjort för en bok.

– Ja, det är fler som sagt det, men … Jag måste fylla hundra först. Så att jag har något att berätta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA