x

Robert Plant & Alison Krauss: “Vi måste berätta historien på ett nytt sätt”

Robert Plant & Alison Krauss: “Vi måste berätta historien på ett nytt sätt”

(Översättning: Alex Pettersson)

14 år efter det gemensamma hit-albumet Raising Sand är Robert Plant och Alison Krauss tillbaka som samarbetspartners. GAFFA har pratat med de två legendarerna om hur de hittade tillbaka till varandra och om en låt som var extra viktig.

Firma Plant/Krauss kokade tillsammans ihop succéalbumet Raising Sand 2007 – inklusive hitten Please Lead The Letter – som ledde till intensivt turnerande och en skörd på inte mindre än fem Grammisar. Efter de gick skilda vägar skulle det dröja nästan 15 år innan Krauss och Plant slutligen blev aktuella med uppföljaren Raise The Roof.

Men låt oss backa bandet till hur detta succésamarbete egentligen föddes. Efter att ha träffats på en hyllningskonsert till blueslegenden Huddie "Leadbelly" Ledbetter ringde helt enkelt Plant upp Krauss. Men vad fick egentligen Led Zeppelin-legendaren att lyfta luren och ringa den 23 år yngre Krauss?

– Det fanns många anledningar till det här. För det första för att Alison är den hon är. Hon är charmig och otroligt begåvad och var väldigt uppmuntrande och humoristisk, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att hylla den store Huddie Ledbetter trots vissa utmaningar, minns Plant och fortsätter:

– Vi repeterade och genomförde konserten med några riktigt starka namn som Harry Belafonte, Odetta och Clarence "Gatemouth" Brown. Vi njöt av det och redan efter detta kunde det ha tagit slut. Vi har båda gjort fristående samarbeten med andra men jag kände att vi skulle försöka träffas och se vad vi kunde göra tillsammans.

Men vilken typ av dynamik kan man förvänta sig mellan två så väsensskilda sångare? Krauss beskriver det som väldigt lätt och lugnt och backas av Plant.

– Det finns mycket empati. Och jag tror att vi båda är byggda så att vi vill omfamna de saker som vi tycker är bra och värda att driva. Vi vill båda se saker utvecklas, lära oss nya saker och ge den andra utrymme att uttrycka sig. Och så har vi kul tillsammans. Precis innan du ringde satt vi och skrattade tillsammans. Av situationen, av oss själva.

NYA FÅROR

Direkt efter släppet av Raising Sand pratades det redan om nytt album men istället tog det alltså nästan 15 år.

Robert: – Vi behövde var och en plöja av våra nya fåror så att vi en dag kunde se sorgset tillbaka och hoppas på att få göra något tillsammans igen. Och så blev det. Vi har haft kontakt genom åren, men man ska inte sätta båten i sjön förrän man är redo. Stjärnorna måste stå rätt. Det är därför det har tagit så lång tid. Men nu är vi här och jag tycker att det är ett bra ställe att vara på.

Alison Krauss berättar i sin tur om hur Calexico-låten Quattro (World Drifts In) på allvar bekräftade att det var en bra idé att återuppta samarbetet. 

Alison: – Jag minns exakt var jag var när jag hörde den där Calexico-låten. Jag körde bil och tänkte att det hade kanske låtit grymt om vi spelade in den tillsammans. Jag har alltid tänkt att vi borde göra en skiva till, men när vi pratade om en uppföljare till Raising Sand hade vi precis varit på turné i nästan tre år. Vi gick direkt in i studion efter Grammy-galan (i februari 2009, reds. anm.). För mig har det aldrig handlat om huruvida jag ville göra en ny skiva med Robert eller inte. Men det var först när jag hörde Calexico-låten som jag visste att vi var redo. 

Robert: – Ja, den låten var nyckeln. Det var hors d’oeuvren; ett nutida musikstycke där vi kunde höra hur musikerna kunde få det att tala på ett nytt sätt.

T-BONE BURNETT – MEDLARE OCH PROTAGONIST

Att göra exakt samma sak igen kändes aldrig aktuellt för någon i superduon.

Alison: – Du känner inte för att gå in och göra en upprepning av det du gjorde förra gången. Du är inte samma person som du var för 15 år sedan. En platta är alltid en ögonblicksbild av vem du är vid varje given tidpunkt. Och när man lyssnar på en gammal inspelning kommer man direkt tillbaka.

Det nya albumet består av ett eklektiskt urval av låtar – från brittiska folknamn som Mary Briggs och Bert Jansch till The Everly Brothers och Merle Haggard. Men hur väljs egentligen låtarna ut?

Alison: – Vi förenas av sånger. På Raising Sand kom T-Bone Burnett (producent, reds. anm.) med de första låtarna och han sa att det egentligen inte spelade någon roll vem som sjöng lead. När du väl hittar en du älskar kommer de andra låtarna att hitta dig. Det fanns inga större meningsskiljaktigheter eller diskussioner om det – det är några enkla beslut. 

Robert: – T-Bone Burnett är både en medlare och protagonist. Hans personlighet tillåter honom att verkligen skapa energi, entusiasm och riktning. Hans medvetande arbetar ständigt; mycket av tiden funderar han tyst på nästa steg i processen. Vi hittar material och sedan måste vi berätta historien på ett nytt sätt. Som regel utspelar det sig på plats, i studion och det är väldigt sällan det rör sig åt helt fel håll. Mycket ofta slår vi direkt in i ett spår. Det finns verkligen mycket groove på den här skivan. Så materialet är en sak, hur man berättar historien är en annan.

Inte minst för Robert Plant var Raising Sand lite av en vändpunkt och början på ett nytt musikaliskt territorium som han sedan dess har utforskat både med Band Of Joy och The Sensational Space Shifters.

Robert: – Jag gick med i Yardbirds som 19-åring och skrev mycket som ung. Men jag hittade aldrig riktigt “Fennario”, som Dylan sjunger. Jag kom aldrig till kärnan. Dylan lutade sig mycket åt gammal engelsk folkmusik, men han var en viktig dörröppnare tillsammans med några av de andra killarna som spelade på kaféerna i New York (tidigt 60-tal, reds. anm.). “Spider” John Koerner, till exempel. Långsamt blev jag utsatt för mer och mer, Pete Seegers radio- och TV-program och Bonnie Dobson. Plötsligt var Sonny Terry & Brownie McGee inte bara de två killarna som spelade på de amerikanska folkbluesfestivalerna. När jag först klev av tåget fick jag mycket input från alla håll. Plötsligt kunde jag stanna på platser i mer än några dagar och fly radion som gjorde mig galen med ett formspråk som jag redan kände var uttömt. När jag träffade Alison och attraherades av henne som artist och berättare kunde jag, med hennes hjälp, äntligen sparka in dörren. Och när vi först slog upp dörrarna till studion var vi igång. Jag tog med låtar från jukeboxen, T-Bone och Alison tog med låtar från 1800-talets vagnståg över prärien. Det var jättebra, jag lärde mig verkligen något. Jag gick helt enkelt av hästen och började gå.

SKILDA VÄRLDAR

För Alison Krauss – som för övrigt aldrig hade varit ett Led Zeppelin-fan när hon träffade Robert Plant – blev mötet med den självlärda rocksångaren en ögonöppnare.

Alison: – En helt annan värld! Och ett helt nytt sätt för mig att sjunga. Robert sjunger alltid direkt från höften och därför fungerar det så bra. När han uppträder live kan han förändra saker i stunden beroende på situation och humör. Och är det någon som ändrar lite gitarrspel i studion så svarar han prompt och sjunger sin roll lite annorlunda. Jag växte upp med ett mycket stoiskt och avslappnat sätt att sjunga vilket är raka motsatsen till Roberts synsätt. När jag var i studion med mitt band använde vi till och med studiotekniken för att "förstora" inslaget av något bestämt – jag sjöng till exempel en passage otaliga gånger, varefter vi valde ut den vi tyckte var bäst. Roberts tillvägagångssätt är att lägga sången i en tagning för att fånga ögonblicket. Det blev ett uppvaknande sångmässigt. Vikten av ögonblicket, snarare än försöket att skapa något du kan vara bekväm med eftersom ingenting sticker ut. I mitt huvud handlade det om perfektion, som om perfektion i sig fångade ett riktigt ögonblick. När jag slutade turnera med Robert efter Raising Sand sa min basist: "Du har blivit en bättre sångare efter att ha jobbat med honom."

Att sångarna kommer från fullständigt olika bakgrunder blir allt mer uppenbart. Perfektion har aldrig varit det samma som en lyckad sånginsats i fallet Robert Plant och den nu 73-årige rocklegendaren fortsätter drömma tillbaka till tiden med Led Zeppelin.

Robert: – Alison är en utmärkt solosångerska, men hennes grej har varit att skapa ett varmt, livmoderliknande utrymme där skönheten nästan har varit tårdrypande. Jag hade en powertrio i ryggen, så för mig handlade det om att falla in och hänga med i rytmen. Jag använde nonsens som ett sångverktyg och jag älskade det. Jag skrev också texterna så att jag verkligen kunde ge mig själv fritt spelrum. Om du lyssnar på Physical Graffiti finns det ibland vokaler som är helt falska, vilket kvittade så länge prestationen var bra. Det var många saker som stod på spel i själva vokalen, inklusive självbelåten humor. Ofta fick leadgitarren vara på samma spår som min sång, så jag var tvungen att se till att den var färdig innan Jimmy (Page, reds. anm.) klev in med sin Telecaster. Så jag kommer från ett annat ställe än Alison och jag gillar att ta risker. Vi utvecklade en personlighet som duo, vilket inte var en självklarhet. Det kunde lika gärna ha slutat som något stelt och tråkigt.

TEXAS KONTRA WALES

Den här gången har mycket brittisk smugit sig in låtlistan och därför är det passande att fråga Robert Plant hur britterna själva – och specifikt walesarna – har påverkat hans arbete. Den starka kopplingen till naturen är en annan viktig inspirationskälla.

Robert: – Det sträcker sig ända tillbaka till 1970 och Led Zeppelin III, That's The Way och liknande. Jag tror att det handlar om ett personlighetsdrag hos mig att jag går vilse i saker. Jag känner också en koppling till Texas landsbygd även om jag vet att det inte är mitt land – det tillhör inte européer. Det är ett vackert landskap, befolkat av generationer av människor som har försvunnit idag. Medan det walesiska landskapet, kelternas konfrontation med de invaderande sachsarna resonerar hos mig på ett annat sätt. Den resonansen finns fortfarande kvar, och jag har alltid försökt låta den komma till uttryck i mitt låtskrivande. Jag var tvungen att bli rocksångare eftersom jag ville från skolan, från universitetet. Sedan dess har jag skrivit mer och varit med människor som har gjort mig mer upplyst. Allt är en del av samma cocktail, det är en aperitif innan den stora turnén, som väntar längre fram på vägen.

DET VÄRLDSLIGA SPRÅKET

År 2022 kommer det att vara ett halvt sekel sedan Plant första gången besökte Marocko. Sedan dess har han återvänt till det nordafrikanska landet vid otaliga tillfällen och har i allmänhet varit en flitig resenär – både geografiskt och musikaliskt. Men varför har det egentligen varit avgörande att fortsätta röra på sig, bokstavligen såväl som bildligt?

Robert: – Jag tror att Alison och jag delar tanken att rörelse och upplevelser tillför något till vår essens som människor och musiker. Det tar tre timmar att flyga till Marrakech där jag bor. Från där vi sitter kan du flyga ner till Blanco, Texas på tre timmar och fortsätta ner till den mexikanska gränsen – eller flyga över till västkusten, ut till Stilla Havet. 

Alison: – Ja. Det är fascinerande varje gång man sjunger med någon; musiken i en viss region eller region, de olika dialekterna. Sättet du talar, spelar och sjunger representerar en hel berättelse om ett levt liv. Skillnaden mellan norra och södra Louisiana, som var och en är väldigt distinkta i storlek, det slutar aldrig att vara fascinerande.

Robert: – Fransmännen, som bodde på nordöstra kusten och drevs söderut ner till Louisiana av engelsmännen. Hela den kreolska och cajunkulturen, patois-dialekten, fiolen och dragspelet, det är fantastiskt. För att inte tala om amerikansk litteratur och hur den bottnar i själva platserna. Men ja, Marocko är magnifikt. Jag har aldrig lärt mig språket ordentligt men jag talar utmärkt franska och lite maghrebi-arabiska. Och jag har ett sinne för humor, vilket hjälper mycket när man går utanför allfartsvägarna där nere. Du ska aldrig visa tecken på förvirring utan bara köra på. Och musiken finns alltid där, non-stop, runt dig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA