x

LISTA: Queens bästa låtar – som du sällan hör

LISTA: Queens bästa låtar – som du sällan hör

Det är idag, 24 november 2021, 30 år sedan det kapade mikrofonstativets bästa vän och min stora idol, Freddie Mercury, gick ur tiden. En ikon som rycktes ifrån oss allt för tidigt men som aldrig upphörde att imponera, provocera och fascinera omvärlden – något som gör honom minst lika aktuell än idag.

Under sina 45 år bland oss dödliga efterlämnade den Zanzibar-födde Farrokh Bulsara (som han egentligen hette), tillsammans med sitt eminenta band Queen, en låtskatt som nästan tycks ändlös.

Jag har därför tagit på mig att lista de tio låtar som får lite för lite kärlek. För att underlätta mitt jobb något satte jag vissa begränsningar för mig själv: alla låtar på listan framförs av Queen, alltså inga solo-alster, och samtliga låtar utkom också under 1970-talet. Anledningen till detta är att jag anser att detta var årtiondet då Mercury visade prov på samtliga av sina talanger: komposition, musicerande och såklart den legendariska rösten. 

För vissa kanske det låter lite banalt, att lista Queenlåtar som får för lite kärlek, de är kanske bland de fem största och mest älskade banden som någonsin existerat och ja det är förmodligen sant och flera av låtarna som återfinns på listan har någon miljon lyssningar, men det handlar om att sätta det i någon typ av kontext. Jag tycker mig ofta märka att det inte är alla som har koll på precis hur breda bandet faktiskt var i sin output. 

Så låt oss nu dyka semi-djupt in i världen som Brian May, Roger Taylor, John Deacon och framförallt Freddie Mercury öppnade upp för oss. 

Lazing On A Sunday Afternoon och Seaside Rendezvous (från A Night At The Opera, 1975)

Okej, första stoppet på listan och jag har redan stött på patrull. Eftersom att dessa låtar delar så många karakteristiska drag så får de dela plats på listan, detta mest för att jag ska slippa upprepa mig. Låtarna är som sentimentala kärleksbrev till 1920-talets aristokrati, det är lite som att kastas in i en P.G Woodehouse-novel där excessen hos den brittiska överklassen skildras som något självklart. Mercury sjunger i det första exemplet om hur han är en “vanlig kille” från London men att han på fredagar åker över till Frankrike och målar på Louvren, paradoxalt va. 

Hur som helst är de båda styckena väldigt teatraliska och texterna fungerar egentligen bara som ett deskriptivt berättarverktyg, det är inte mycket att hämta mellan raderna. Men det bekymmerslösa liv som skildras på raderna gör det närmast omöjligt att inte rycka på mungiporna, 10/10 dandys.

My Melancholy Blues (från News Of The World, 1977)

Också detta är lite av en udda fågel i Queen-sammanhang, titeln förklarar ganska bra vad Mercury vill ha sagt, om jag tolkat det rätt det vill säga. Trots sin soliga uppenbarelse plågades sångaren i perioder av sin publika image, något han tycks sätta ord på i detta sånär klanderfria och nakna slutspår från det ganska bombastiska News Of The World

“I'm causing a mild sensation

With this new occupation

I'm in the news

I'm just getting used to my new exposure

Come into my enclosure

And meet my melancholy blues” 

Det hade räckt med en instrumental version av låten för att förklara titeln, en melankolisk blues, men tillsammans med texten återskapar Freddie sin sorg även hos lyssnaren. Ackompanjerat av Brian Mays melodiösa gitarrer och resterande medlemmars blyga komp cementerar sig låten som en riktigt murrig höstfavorit. 9/10 dåligt ljussatta pianobarer. 

Dreamers Ball (från Jazz, 1978)

Vi fortsätter på temat blues men i en gladare tappning. Dreamers Ball skrevs av Brian May och sägs vara en hyllning till bandets stora idol Elvis Presley, som dog ett år innan Jazz nådde skivbutikerna. Inga supertydliga referenser går väl att hitta i låtens text men stilistiskt är Dreamers Ball en klart mer amerikansk låt än vad man kom att vänta sig av 70-talets Queen. Ska man belysa något med låten är det solklart Mays gitarrer som här lyckas göra det omöjliga och stjäl fokus från Mercury, bara det meriterar en plats på listan. 7/10 döda rockkungar. 

March Of The Black Queen (från Queen II, 1974)

Här någonstans på listan bör man börja känna igen sig igen, March Of The Black Queen är ett klassiskt Queen-epos och kan ses som det första utkastet till de massiva opera-rocklåtarna som kom att följa. Låten består av en rad olika beståndsdelar och instanser och visar för första gången hur kompetenta Queen var rent musikaliskt. Freddie hävdade att han började skriva låten långt innan han gick med i bandet och att den tog flera år att färdigställa. De andra medlemmarna vittnar också om att det ska ha varit en bland de mest tidskrävande låtarna att spela in. 

Låten är en mäkta imponerande bedrift, särskilt med tanke på vilka begränsade resurser bandet hade i detta tidiga stadie av sin karriär. Den är emellertid lite spretig och på sina håll kanske något överambitiös och bör nog främst uppskattas för vad den gav upphov till, mest anmärkningsvärt såklart, Bohemian Rhapsody. 7/10 blivande bohemer. 

In The Lap Of The Gods… Revisited (från Sheer Heart Attack, 1974)

På tal om låtar som gett upphov till större och kändare verk. In The Lap Of The Gods… Revisited från bandets tredje fullängdare är förmodligen den första låten bandet skrev som inte hade passat helt fel på en SHL-match. Det var längesedan jag gick på en hockeymatch nu men mitt minne är att We Will Rock You och We Are The Champions krämades ut ur det skräniga PA:t oftare än det slogs ut tänder, alltså typ hela tiden. Kanske har de hittat nya rockplattityder att öka ölförsäljningen med nu, om inte så ger jag er denna. 

In The Lap Of The Gods… Revisited är en bra mycket bättre låt än de ovan nämnda och det är lite av ett mysterium att den inte blivit större. Bandet avslutade nämligen alla sina konserter med låten under ett antal år och den var då lite av en publikfavorit, mycket tack vare allsångsmomentet som upptar låtens andra hälft. 9/10 utslagna tänder.

The Millionaire Waltz (från A Day At The Races, 1976)

Min personliga favoritlåt med Queen är The Millionaire Waltz. Ännu en grandios historia med liknande koncept till March Of The Black Queen och Bohemian Rhapsody. Den faller lite mellan dessa exempel vad det gäller den kommersiella gångbarheten, den är lättare att ta till sig än den tidigare men kanske lite mer komplicerad och svårare att ta till sig än den senare. 

Musikaliskt sett har Queen aldrig varit vassare, det är en odyssé av olika stilar som binds ihop och skapar något verkligt unikt. Här finner du finlir och flärd likväl som hårdare rockpartier som jag tycker låter före sin tid. Vad som gör The Millionaire Waltz till den bästa Queenlåten är däremot de individuella prestationerna, Freddies piano, Brians gitarrer, Rogers omisstagbara falsettsång bakom trummorna och sist men inte minst den timida och försiktiga John Deacons mästerliga basgångar. Detta är verkligen inget mindre än ett mästerverk.  10/10 blyga basister. 

You Take My Breath Away (från A Day At The Races, 1976)

Freddies paradnummer, titeln beskriver det som händer lyssnare första gången de hör låten, en riktig tour de force. Faktum är att ingen av de övriga medlemmarna hörs på inspelningen, en drös av perfekt utförda dubbningar och stämmor ackompanjerat av ett sparsmakat piano gjorde att Freddie uträttade stordåd allena. Finns inte mycket mer att säga. 9/10 förgyllda stämband.

It’s Late (från News Of The World, 1977)

Enligt siffror på Spotify är detta den kändaste av låtarna på listan, föga förvånande vill jag säga. Den har allt som en Queenklassiker från sena 70-talet bör ha, ett klassiskt introriff, lite smöriga textrader om olycklig kärlek, massa dubbade körer, allsångsvänliga passager och en Freddie Mercury i sitt absoluta esse. Trots dessa kvaliteter så får den inte alls lika mycket uppmärksamhet som samtida och ofta svagare låtar i samma stuk, vilket sannolikt beror på att när låten släpptes som singel så halverades den nästan i speltid, oturligt. 

Det är först här jag tycker man kan säga att Mercury tar plats som den bästa rockvokalisten på planeten. Även om jag tycker att kvaliteten på låtarna gick sakta utför runt denna tid så går det inte att betvivla faktumet att Queen härmed inledde en ny era för rockband. Gillar man gitarrsolon så lär man också hitta en ny favorit här, det är den klart mest oväntade delen i denna ganska konventionella och formelstyrda låt. 7/10 begynnande mustacher.

Keep Yourself Alive (från Queen, 1973)

Keep Yourself Alive var låten där allt startade och det känns därför naturligt och värdigt att avsluta med den. Det är ingen okänd låt direkt, bandet spelade den flitigt live långt in på 1980-talet, men “streaminggenerationen” verkar inte ha tagit emot denna rockklassiker med samma entusiasm som de gjort med till exempel Don’t Stop Me Now eller I Want It All

Jag har alltid haft en stor plats i mitt hjärta för Keep Yourself Alive, inte minst för de många liveversioner som finns att tillgå, jag rekommenderar nästan att söka upp någon av dessa om du vill lyssna på låten. Ljudet på Queens debutplatta lämnar mycket att önska när det gäller tryck och fyllighet i ljudbilden, något som skadar en låt som i mångt och mycket går ut på en kaxig attityd och riffrika gitarrer. Med det sagt så är det ett fenomenalt öppningsspår som banade vägen för ett av världshistoriens allra största och inflytelserika grupper och i det avseendet behöver denna låt visas enormt mycket mer kärlek. 8/10 Freddies.

Alla låtar i en Spotify-lista? Det hittar du här:

Har du någon Queen-låt som förtjänar lite mer uppmärksamhet? Kommentera här nedanför!

LÄS OCKSÅ: 11-åriga Nandi Bushell i trumduell med Queens Roger Taylor


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA