x

KLASSIKERN: När Depeche Mode bejakade ljuset istället för mörkret

KLASSIKERN: När Depeche Mode bejakade ljuset istället för mörkret

Depeche Modes debutalbum Speak & Spell firar 40 år i år. Det enda där Vince Clarke var huvudsaklig låtskrivare innan han gick vidare för att bilda akter som Yazoo och sedermera Erasure. GAFFAs Jim Knutsson dansar in på diskoteket 1981 till syntpoppen som bejakade ljuset istället för mörkret.

Efter en trevande och blippande start väcks dansgolvet snabbt till liv över melodiösa upptempolåtar som inledande singeln New Life. Den blev ett genombrott i hemlandet Storbritannien och det är tydligt att Vince Clarkes låtskrivande var något helt annat än övergången till den mörka sidan när Martin Gore tog över på efterföljande album. 



Titlar som I Sometimes Wish I Was Dead står i kontrast till den lekfulla och livfulla musiken. Det är simpelt och naivt men inte korkat, utan snarare genialt i sin enkelhet. Depeche Mode har kontrollen över oss när vi svänger loss på dansgolvet som deras marionettdockor. De lägger i högsta växeln direkt och det är beundransvärt både att höra hur färdiga de var som band redan på debuten, samtidigt som de senare skulle visa att de även hade en oändlig utveckling framför sig med.

Den stiliga frontmannen Dave Gahan var vid denna tidpunkt mer löjligt charmerande än någon som begärde respekt. Och tekniken och mänskligheten lever i harmoni med varandra.

Det är först i Photographic som man kan skönja ett mörker, när de bokstavligt talat tar med oss in i fotografens mörkrum. "I take pictures, photographic pictures" är kanske inte lyrik som kommer att vinna Nobelpriset i litteratur, men den kusliga atmosfären gottgör bristen på intellekt. 



De är här nästan mer besläktade med Kraftwerk än sina egna efterföljande skivor, även om de så klart har sitt eget distinkta sound som särskiljer dem. Och hade inte glädje varit så förbannat tabu inom musik så hade ett mästerverk som avslutande ikoniska hitsingeln Just Can't Get Enough fått mycket mer kredd för sin lekfulla enkelhet.

En lika enkel som genial syntpopslinga lockar fram en till dansgolvet, medan de upprepar att de inte kan få nog. Detta skulle bli något av det sista Vince Clarke skrev för bandet innan han tänkte att bandmedlemmar kunde ersättas av maskiner. Det blev deras första enorma hit och även om den nuförtiden absolut inte passar in bland deras andra mörka och mer genomarbetade verk i setlisten live, går det inte att förneka dess storhet och plats i musikhistorien. Less is more ibland.



Den föregås på albumet av den mest underskattade och läskigt vackra Any Second Now (Voices) som gör sig lika bra i den instrumentala versionen utan Martin Gores sång. Den blir då till en futuristisk resa genom rymden.



Bandets allra första singel någonsin, Dreaming Of Me, kom med först som ett bonusspår på CD-utgåvan av albumet, på grund av att den inte gjorde så mycket väsen från sig på topplistorna när den föregick skivan. Men den hade passat in perfekt för ännu en gång besjungs film, dans och ljus som blinkar av och på. Ett tema som går som en röd tråd genom skivan.

Har du någonsin drömt om ett Depeche Mode utan alla lager av mognad, djup och erfarenhet så uppfylls den här på ett positivt sätt. Eller vad sägs om avslutande och upprepande textrader som "Ooh, la, la, la", ord som Ulf Lundell hade gjort till sina egna bara två år tidigare i (Oh La La) Jag Vill Ha Dej.



JOHAN BILLING: "SOM FUTURIST HAR JAG SVÅRT FÖR NOSTALGI"

gallery_large
(Foto: Allan Bank)

Johan Billing, även känd som artisten Diskodiktator, driver skivbolaget Electric Fantastic Sound och var tidigare medlem i syntpopbandet S.P.O.C.K. Hans kärlek till Depeche Mode fick mig att ställa frågan vad det är som gör deras debutalbum så bra?

– Under 80-talet snappade jag upp så mycket jag kunde så länge det lät, såg ut eller verkade "syntigt". När jag hittade albumet Speak & Spell i en skivback i den lokala skivaffären behövde jag inte ens provlyssna innan jag köpte den – bara att det fanns en låt som hette Big Muff med räckte för mig. Som futurist har jag svårt för nostalgi men tycker absolut att skivan håller ännu. Jag tycker fortfarande att Depeche Mode gör intressanta plattor och ser inte heller något motsatsförhållande i att digga både Nodisco från debuten och Where's The Revolution från deras senaste album Spirit. Hade däremot Depeche Mode 40 år senare låtit likadant hade det inte varit lika spännande att vända tillbaka till debuten.

LISTA: Depeche Modes tio bästa låtar


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA