x

Cat Power: ”Jag ville hoppa ut genom fönstret”

Cat Power: ”Jag ville hoppa ut genom fönstret”

Bortom Cat Powers mjuka ljudbilder har ett stormigt liv passerat. Med GAFFAs Johanna Eriksson berättar indieikonen om tiden som liten musiker i den stora världen, om att vilja slå journalister i ansiktet och om att stötta Magdalena Andersson.

Dagens indiescen utan Cat Power hade givetvis varit en indiescen. Men den hade inte varit densamma. Den 49-åriga amerikanskan Chan Marshall, som hon egentligen heter, var en del av New Yorks experimentella rockvåg under 90-talet och har banat väg för likasinnade artister som Mitski, Angel Olsen och Phoebe Bridgers.

Trots en tydlig one of a kind-profil återkommer hon ständigt till att tolka låtar av andra artister. Coveralbum blir ofta roligare för artisterna än för lyssnarna. Men Cat Power har under hela sin karriär gjort coverversioner som varit lika personliga som hennes egna inspelningar. Hon dissekerar låtarna. Sliter sönder dem och hittar deras innersta kärna.

På nya albumet Covers förvandlas Frank Oceans Bad Religion till en sång om hennes eget liv, Chan hjärtekrossad i en taxibil någonstans på Manhattan, snarare än Frank i New Orleans. Hon gör också underverk med Iggy Pops Endless Sea och Dead Man’s Bones Pa Pa Power.

Hela albumet låter som organisk Memphissoul som liftat till New York och blivit lite lagom dammig på vägen. Allt omkomponerat av bara henne.

Vad är det med covers som du dras till?

– Låtar som blir covers, oavsett vilken tidsera eller genre de kommer ifrån, är en del av mänskligheten. Varje gitarrkille som skaffar sin första gitarr lär ju sig Stairway To Heaven. Det handlar inte om att jag dras till covers, det gör vi alla. Vi älskar musik och delar det även om vi aldrig träffat varandra.

Sen är det väldigt skönt att ibland få stå bortom låtarna, menar hon. 

– Även om jag skriver under på alla ord som Iggy Pop sjunger i Endless Sea, så är det inte skrivet av mig och då behöver jag inte stå till svars för texten. Jag minns när jag släppte What Would The Community Think och en journalist frågade mig om plattan var tillägnad mitt ex. Jag ville slå honom i ansiktet. Jag kommer aldrig tillåta mig själv bli så liten, att ett helt album ska vara tillägnat en kille liksom. Nu slipper jag sådana frågor om mitt liv.

Iggy Pops snedsteg får stå för honom.

– Men verkligen. Eller, inte offentligt. I konsten ska allt få vädras. Där ska alla känslor och berättelser få plats. Men de faktiska personerna i historierna är ju egentligen ointressanta.

Chan är inte rädd för att tolka de stora elefanterna. Genom åren har hon gjort om låtar av giganter som Nick Cave, The Rolling Stones och Johnny Cash. Finns det då en rädsla att inte ge låtarna rättvisa?

– Nej, jag har aldrig känt så. För det första vet jag aldrig innan att jag kommer göra en cover på en specifik låt. Det liksom bara händer. Ofta sker det när vi spelar live och vi får feeling. Åh, lägg på lite bas. Testa en annan frekvens på mikrofonen. Så sker det bara. Det hade nog varit omöjligt att ens ta sig an någon annans låt med intentionen att försöka ge den rättvisa eller göra den bättre.

ATT BESTÄMMA SIG FÖR ÖPPENHETEN

Det finns däremot en låt på den nya skivan som är hennes egen. Det blir nästan meta, att skriva om en egenkomponerad låt från förr. Hate som släpptes för 15 år sedan heter på det nya albumet Unhate. Den 34-åriga Chans uppgivna ord har skrivits om och blivit äldre och visare. Istället för ”I hate myself and I want to die” sjunger hon nu ”We all have bad days”.

Varför skrev du om texten?

– Jag var gravid med mitt första barn och skulle spela den live. Det kändes helt fel. Här står jag med ett liv växande i mig och sjunger om självmord liksom. Vissa låtar har sin tid och de orden låg inte längre i min mun. Men jag tycker låten är för bra för att begravas, så jag bestämde mig för att skriva om texten till något som är mer applicerbart på mitt liv idag.

Oavsett om Chan velat dö eller berätta för världen att bättre dagar kommer har hon konsekvent inte hejdat sig från att dela med sig av det i både låttexter och intervjuer.

Var kommer öppenheten ifrån?

– Jag minns när jag precis gjort min tredje platta och jag flög till Paris för att göra min första intervju. Jag hade aldrig gjort något sådant förut och jag var torterad av tanken på att det här var mitt liv nu. Ovissheten i hur allt kommer bli. Och du vet, att vara i en främmande stad och inte känna någon. Jag hade ingen mentor och visste inte hur detta skulle gå till.

Som försvarsmekanism gömde hon sig på sitt hotellrum. 

– Den första journalisten kom in och jag sa att jag inte mådde bra. “Jag vill inte göra det här. Förlåt.” Men de kom in och undrade varför. Vadå varför? Jag mår inte bra och ville hoppa ut genom fönstret precis innan ni kom in. Så jag berättade det och tjejen som skulle intervjua mig satte sig ner på knä och började gråta. Jag fattade ingenting. Hon berättade att hon försökt ta livet av sig som 17-åring och hade precis kommit ur en behandling, och att den här intervjun var det som fått henne att känna att hon hade en uppgift. På den dagen svor jag att göra varje intervju jag blir tillfrågad och säga exakt så som jag känner.

”INDIE ÄR ETT VYKORT FRÅN NÅGON ANNANSTANS”

Chan Marshall är uppväxt i ett musikerhem. Med en pappa som bluesmusiker och en styvpappa med en enorm skivsamling av soul och klassisk rock väcktes intresset för musik tidigt. Som tioåring skrev hon sin första låt och har sedan dess inte slutat.

Vad är det du söker när du gör musik?

– Alltså, jag tänker att musik – indie framför allt – är som ett vykort från någon annanstans. Ett uttryck för något som klådar och kliar på dig som måste förlösas. Det är lite samma känsla som när man var barn och såg ett otroligt klätterkompatibelt träd. Jag måste upp dit. Eller när man lär sig göra något nytt, typ crème brulée, och verkligen får till det. Det pirret söker jag i musiken, att vara fast i ett kreativt sinnestillstånd.

30 år av det sökande pirret och som verksam artist har också inneburit många lärdomar. Inte bara om musikindustrin.

Vad bär du med dig under dessa år?

– Lita inte på någon, men lita alltid på din magkänsla. Skaffa en advokat. Och sen en till som har koll på den första. Skriv aldrig på ett kontrakt utan att noga undersöka det. Sådan skit. Och säg nej. Det är ju en så himla kvinnlig grej, det där att vilja vara andra människor till lags och vilja ställa upp fast man egentligen kanske inte orkar. Men jag har blivit bättre på det. Jag tror också att människor blivit mer medvetna och klimatet för kvinnor, både i musikbranschen och världen i stort, blir ju sakta men säkert bättre. Så jag har hopp. Jag läste förresten att Sverige fått sin första kvinnliga statsminister nyligen? Sådant gör mig så jävla glad.

Heja Magdalena.

– Heja.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA