x

Årets bästa utländska album 2021

Årets bästa utländska album 2021

I år presenterar vi årets bästa album i två listor: en där vi samlar svenska släpp och en där vi samlar utländska. Innan vi drar igång listan vill vi ge lite shine till följande skivor som var ytterst nära att hamna i topp 20:

Pearl Charles – Magic Mirror, Danny L Harle – Harlecore, Dry Cleaning – New Long Leg, Black Midi – Cavalcade, Tyler, The Creator – Call Me If You Get Lost, Porches – All Day Gentle Hold, Palmistry – Wyrdo, Olivia Rodrigo – Sour, Squid – Bright Green Field, Mastodon – Hushed And Grim.

  1. Amyl And The Sniffers – Comfort To Me

Har du sedan tidigare stiftat bekantskap med hockeyfrillorna från Melbourne kommer du upptäcka att allt är sig så gott som likt. Inledningen med Guided By Angels, Freaks To The Front, Choices, Security och Hertz är en sexstjärnig pubpunk-smocka och givetvis går det inte att hålla upp en sån energi hela vägen ut även om albumet landar på smakfulla 34 minuter. Men i det stora hela går det inte att bli besviken på uppföljaren till det självbetitlade albumet från 2019. (DH)

  1. Leprous – Aphelion

"Vi får spela på samma festivaler som Alestorm (...) vi hade kunnat vara förband till Radiohead", säger sångaren Einar Solberg i Leprous, med ursprung i Notodden i Norge. Gruppen brukar vara klurig både att placera och greppa, men på Aphelion är varenda stund omedelbar. Filmatisera skivan och du får ett gripande drama som utspelar sig baklänges med Mika i huvudrollen och Olof Dreijer i The Knife som paranoid android. (JR)

  1. Vreid – Wild North West

Vrede i väst växer till vinnande koncept när norrmännen i Vreid släpper nytt album. Utöver black metal-rötterna hörs bland annat inspiration av 70-talsrock som Pink Floyd och 80-talsmetal, exempelvis Alice Cooper. Albumet är excellent genomarbetat, musikaliskt är bandet som alltid på topp och helheten blir storslagen på många plan. Det händer inte ofta men utan att tveka ger jag högsta betyg till Vreid och albumet Wild North West. (AS)

  1. Spirit Of The Beehive – Entertainment, Death

Det nyskapande kaoset av den fragmentariska musiken kastar lyssnaren åt alla håll från början till slut. Att lyssna är som att hjärnan har hamnat i kemisk obalans och man känner sig desorienterad samtidigt som man njuter av varje stund, som ett rus som kan leda till överdos. Det finns inte nog med tempon att vältra sig i där de skriker och vrålar i ena stunden för att bjuda på en lugnande tablett i nästa, och allt däremellan. (JK)

  1. Kanye West – Donda

Varje Kanye West-skiva är ett nytt universum. Den här gången ligger fokus på rapparens bortgångna mor Donda West och i 27 spår dras vi mellan nästan industriell och minimalistisk monotoni, samtidens trap och utdragna orgelpassager från dåtidens kyrkupplevelser. Som lyssnare är man på sin vakt exakt hela tiden. Skivan gästas dessutom av bland andra KayCyy, Vory och Roddy Ricch som alla kommer med gudomliga gåvor till den nyfödde Ye och hans fans. (DH)

  1. Cassandra Jenkins – An Overview On Phenomenal Nature

Hon har agerat kompmusiker åt hyllade namn som Eleanor Friedberger, Craig Finn, Lola Kirke och Purple Mountains men det är under eget namn som Cassandra Jenkins får ut allt man som musikälskare eftersöker. Hennes mjuka stämma till mässande indiefolk är en vagga att hålla vid liv. Det får gärna puttra på in i evigheten som i inledande Michelangelo, det får gärna vara lika stillsamt som scenen omslaget visar upp, ty tryggheten skiner alltid igenom. (DH)

  1. Little Simz – Sometimes I Might Be Introvert

Sometimes I Might Be Introvert är ironiskt nog inte i närheten av introvert när det kommer till produktionen. Det här är så maximalistiskt som det kan bli när samtidens hiphop hellre jobbar med få detaljer i trap- och UK drill-land. I Simbis värld är det här förmodligen Little Simz mästerverk. Den tar i från tårna och bygger upp stora körer och instrumentala kaskader till skits. Och visst sväljer man rubbet. (DH)

  1. Arab Strap – As Days Get Dark

47 år gammal börjar Aidan Moffat likna sig själv vid en zombie där hår och tänder faller av, men det är i så fall en lika livfull zombie som dansarna i Michael Jacksons musikvideo till Thriller – pausen har gjort dem gott. Den släpigt uttråkade pratsången om åldrande utgör nämligen en perfekt kontrast till de ungdomligt nonchalanta och naiva melodier och dansanta beats som multiinstrumentalisten Malcom Middleton står för. (JK)

  1. Lana Del Rey – Blue Banisters

Detta ska vara ett nytt kapitel i Lanas karriär men enbart i detaljerna, för annars är det mesta sig likt, i bilden som målas upp och hängs upp på väggen för världen att skåda. Lana är inte rädd för att sjunga om sin ansträngda relation till föräldrarna under uppväxten. Trots den glamorösa ljudbilden är det John Deere-traktorer, en öl i handen, en smärta i själen och lantlig miljö som besjungs ihop med systerskap. (JK)

  1. Sault – Nine

Det anonyma och mystiska brittiska neo-soul-kollektivet tar oss dessa tillgängliga dagar igenom en profetia som går från smärta till hopp. Den fortsatta uppmaningen är frihet, där framför allt de svartas rättigheter världen över prioriteras. Nine blir således återigen en platta som från första till sista spår känns blytung av etniska och moraliska dilemman att ta ställning till i vår dekadenta tid. (AT)

  1. El Michels Affair – Yeti Season

Förmodligen nåt av det mest unika du kan få till dig i musikväg från 2021. Det är filmisk soul, lo-fi och turntablism-vibbar. Som ett mixtape där personen bakom hämtat inspiration från gamla Bollywood-filmer men placerat musiken i en samtida kontext. Med Yeti Season behöver du kort och gott inte leta dig fram till guldvinylerna som dammar någonstans i någon skivaffärs hörn. Här får du allt serverat med ett klick i streamingappen. (DH)

  1. Low – Hey What

För de allra flesta är nog musiken olyssningsbar. Mängder av distortion, påträngande missljud och trasiga takter är inte alltid lätt att tampas med. Och det ska erkännas att ett tränat öra troligen har enklare att komma underfund med den finess som trots allt genomsyrar Hey What. För nog tusan är det genialt att lyckas manipulera popmusik så till den grad att den ändå blir njutbar, om än bara för en liten skara? (KH)

  1. Lil Nas X – Montero

2021 var synonymt med Lil Nas X. Var det inte avklädda musikvideor med twerk i fängelseduschen så var det outfiten på Metgalan som väl närmast kan beskrivas som en guldrobotbabushka i tre lager. Nas lämnade ingen oberörd, och det gällde också debutskivan Montero. En löjligt hittig och lekfull mix av hiphop, poppig soul och hårdrocksgitarrer som skulle gjort Eddie Vedder stolt. Ett glittrigt långfinger åt alla trötta bakåtsträvare. (AF)

  1. Gojira – Fortitude

Bröderna Duplantiers musik är sprungen ur en barndom tätt inpå moder jords underverk. Fortitudes centrala tema är människans skövling av regnskogen, och kvartetten tar sig an det genom att måla bilder av bortglömda, liansnärjda tempel djupt in i djungeln, ännu vaktade av jättelika statyer av krokodilgudar med tre huvuden och juvelprydda sablar. Fortitude har nästan bara fullträffar – fransmän är bäst när det gäller. (JR)

  1. Girl In Red – If I Could Make It Go Quiet

Girl In Reds debutalbum tar bland annat upp svårigheterna med att få förhållanden att fungera och tvångstankar och inre demoner som inte är lätta att jaga bort. Ibland ökar farten, som i Avril Lavigne-kaxiga You Stupid Bitch, medan man kan skönja Amy Winehouses skugga i Body And Mind, och höra tydliga Lily Allen-vibbar i Hornylovesickmess. Oftast tänker jag dock på Billie Eilish, i och med att Girl In Red låter så uppriktig i sina ärliga och närvarande texter. (JH)

  1. Dave Gahan & Soulsavers – Imposter

På coveralbumet tolkar Depeche Mode-frontaren låtar av Mark Lanegan, Gene Clark, PJ Harvey, Bob Dylan med flera. Här står han på egna, ibland rockigt bredbenta, ben med ena foten i 60-talet. Allt som oftast blir det vackert och känslosamt när Dave gör låtarna till sina egna vid pianot. Och många överraskningar bland låtvalen, som Charlie Chaplins Smile, ser till att det blir ett mästerverk, istället för ett karaokealbum. (JK)

  1. Arlo Parks – Collapsed In Sunbeams

Det unika med den här skivan är inte bara hur väl produktionen flyter genom hela kroppen. Arlo Parks är en poet och stunderna när hon tar en paus från att använda sin ljuvliga sångstämma så flödar orden likt vatten i spoken word. Ljudbilden rör sig fritt mellan olika musikgenrer. En viss inspiration hämtas från jazzen, men mycket annat är också klassisk rock, triphop och en udda, men ack så naturlig, blandning av King Krule, Sufjan Stevens och Blood Orange. (SL)

  1. Israel Nash – Topaz 

Israel Nashs sjätte album har en fluffigt lyxig produktion, svulstig på ett organiskt och luftigt sätt. Musiken är nära besläktad med tillbakalutad västkustrock som Albert Hammond och tidiga Hall & Oates. De musikaliska referenserna pekar tillbaka mot det tidiga 1970-talets country och folkrock, medan texterna delvis behandlar dagens splittrade USA där landsbygden i söder brottas med stora ekonomiska problem och hur det påverkar deras syn på omvärlden. (AF)

  1. Vilde Tuv – Melting Songs

Bergenfödda norskan och enkvinnasorkestern Vilde Tuv smälter ihop instrumental musik av lika delar framtidsvision som ursprungsnatur. På Melting Songs har poetiska Vilde tappat bort sina ord och tonsätter istället sina känslor med en trollbindande flöjt över ett euforiskt elektroniskt daggdroppande ljudlandskap. Detta är avslappningsmusik där en finner nyandlig ro genom att sitta naken på mossan med en laptop i knäet för att bli ett med naturen. (JK)

  1. Nick Cave – Carnage

När Nick Cave tillsammans med sin trogne vapendragare Warren Ellis inte filar på ännu ett mästerverk tillsammans med The Bad Seeds, har dessa två karlar de senaste 16 åren musikaliskt främst lagt krutet på att komponera filmmusik tillsammans. Något som tycks ha utvecklat en ömsesidig förståelse kring skapandet som gör att musiken nu märkbart genom karantän-pushade Carnage lever i en perfekt symbios med Caves väl utvalda vokabulär och fraseringar.

Det känns till och med nästan lite märkligt hur instrumenteringen rör sig med texterna och sången. Hur det ena lyfter det andra och fungerar mer som en konversation, där två olika element förhöjer en mening och förståelse genom att höja varandras innebörd.  

Jag vill därmed hävda att tack vare denna fantastiska samexistens mellan musik och text så blir Carnage något rent av magiskt som får helheten att kännas både luftigt porös och kompakt tung på samma gång. För lyssnaren lyckas Cave kanske mer än någonsin på något vis balansera den där känslan av att här finns för mycket känslor att förnimma och för många metaforer samt poetiska fraser att analysera, med känslan av att varenda ton och varenda fras samtidigt känns så otroligt lättillgänglig och lättförståelig. (AT)

TOPP 20 + DE TIO BUBBLARNA HITTAS I DEN HÄR SPELLISTAN! (Sault-skivan fanns bara ute på streamingsidor i 99 dagar så saknas dessvärre här)

LÄS OCKSÅ: Årets bästa svenska album 2021

Framröstat av: Ernst Adamsson Borg, Daniel Andersson, Jonathan Eklund, Johanna Eriksson, Anders Fridh, Kristofer Hadodo, Janne Hallman, Daniel Horn, Johan Jacobsson Franzén, Jim Knutsson, Ieva Kisieliute, Veronica Larsen, Simon Lundberg, Tilda Norrlin, Jesper Robild, Amelie Schenström, Jonathan Sindihebura, Mathias Skeppstedt, Andreas Trella.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA