x

SPECIAL: Hur mår egentligen könsrocken?

SPECIAL: Hur mår egentligen könsrocken?

Provokativ musik har funnits så länge musik har funnits. Gränserna har flyttats, men vare sig det handlat om Bellman, The Beatles eller Cannibal Corpse har det alltid funnits någon som har praktiserat lyrik som uppfattats som grov – och någon som förfasat sig över det. Det har blivit dags att bena ut könsrockens historia och hur den numera tas emot.

Fenomenet könsrock är mer eller mindre unikt för Sverige. En skulle kunna säga att all könsrock är provokativ musik men inte vice versa. Vart går då gränsen för vad som ”bara” är provokativt och vad som tillhör det där som kan betraktas som någon sorts svensk tradition?

Mångsysslaren Kalle Lind som bland annat gjort ett avsnitt om könsrock till sin podcast Snedtänkt har hjälpt GAFFA att bena ut könsrocken ur ett historiskt perspektiv. Med utgångspunkten att det är könet, inte rocken, som håller ihop det vi valt att kalla könsrock har vi även intervjuat artister som sysslar med en typ av provokativ musik som tangerar den svenska traditionen. Tillsammans med Björn Olsson som ligger bakom Sveriges enda könsrockklubb har vi också försökt förstå varför människor dras till provokativ musik, vad den kan tillföra och förstöra.

– Man kan väl säga att som genre så är könsrock lite udda eftersom den inte har något musikaliskt gemensamt, säger Kalle Lind. Det är bara det faktum att man använder könsord. Här brukar man räkna in allt från Johnny Bodes Bordellmammans Visor som är gammal 30-talsmusik med tango och wienervals till Mr Cool som är någon sorts lågbudgethiphop. Och allt däremellan. Väldigt mycket hör egentligen till punkscenen, många vill gärna slänga in punkband som kanske använder ovanligt mycket könsord – som The Kristet Utseende. Egentligen är det en hittepå-genre.

Det är lätt att tro att bevekelsegrunderna är de samma. Men vid en närmare titt på olika artister går det att urskilja allt från att känna sig cool genom chockvärdet till ren hobbyverksamhet. Samtidigt är kommersialismen, mer eller mindre krass, en återkommande motivation inom könsrocken.

– Johnny Bode var skolad, han hade en ambition om att det skulle låta musikaliskt bra. Han var också mån om att sälja skivor. Idag är det kanske mer chockeffekten som står i centrum, men den är ju också kommersiell, även om det kanske inte handlar om kommersiell som i att tjäna pengar. Det här drevet som gick kring Mr Cool, där hade vi folk som sade att ”han bara vill tjäna pengar”. Dels kan man fråga sig om inte de flesta människor vill det, och dels – är det här verkligen det bästa sättet att tjäna pengar på? Men det finns exempel på folk som tjänat pengar på att provocera. Bordellmammans Visor sålde i 100 000 exemplar 1968.

Utvisad, steriliserad och sinnessjuk

På 60-talet genomsyrades Sverige av sexualliberalism. Socialdemokraternas och Folkpartiets ungdomsförbund ville slänga ut gammal unken sexualmoral och förbättra sexualundervisningen i skolan. Preventivmedel, fri abort och pornografi är viktiga frågor som var en del av strömningen. Och det är här man ska förstå Johnny Bode.

– Om vi pratar Sverige så är det intressant att börja med honom. På 60-talet är han 50 plus och har under olika omständigheter hamnat i Lund. Han har blivit utvisad ur massor av länder, är steriliserad och förklarad sinnessjuk. I Lund hankar han sig fram och underhåller studenter som tycker det är pikant med den tjocka, konstiga farbrorn som sitter och sjunger Runka Mig Med Vita Handskar På. Porrförlaget Rondo söker upp honom och frågar om han inte kunde spela in ytterligare nio snuskiga sånger så att det blev en LP. Det kunde han. Han är en del av sexualliberalismen och han gör det här för att han vill ha pengar till sprit.

Andra tidiga milstolpar inom könsrocken är egentligen baserade på musik och lyrik som är betydligt äldre. Folklivsforskaren Bengt Af Klintberg och Christina Mattsson, dåvarande chef för P2, hade satt ihop Fula Visboken – en samling med så kallad drängkammarpoesi de funnit i svenskt visarkiv. Trubadurerna Finn Zetterholm och Bengt Sändh spelade in några av de här visorna till sin skiva Folklov som släpptes 1977.

– De här skivorna är subversiva, utmanande av samhällets konventioner, men de låter som gammal musik. Men i ungefär samma veva kommer också punken. Svensk punk är ganska förgrenad. Ebba Grön och KSMB är egentligen en förlängning av proggen, de sjunger Staten Och Kapitalet. Men här frodas också en ”skräckelfaktor” där det flörtades med det förbjudna. Chock är en viktig del av hela punkattityden, du ska chocka farmor och läraren. I ett hörn, en gren av punkrörelsen så kommer Mögel, Vrävarna, Räserbajs och hur många som helst.

Könsrockens kändaste ansikte

Med “the summer of hate” 1977 var punken ett globalt fenomen. Chock och provokativa tendenser genomsyrade en rörelse som hade sina rötter i betongen, förorten och stadsmiljön. Men i Sverige blommade inte bara traditionerna med snuskiga visor vidare i punken. Den nya rörelsens största fiender hade sin egen ikon – en artist som kanske blivit det mest kända ansiktet för svensk provokativ musik och könsrock.

– Eddie Meduza är en typisk snubbe från landet. Det är traktorer, dansbanor och raggare – punkarnas fiender. Han gör musik i någon sorts rockabillytradition men också mycket som låter som dansband. Han är en oerhört trasig, alkoholiserad man som har haft en jävligt svart barndom. Han sitter ute i något skjul och skojar i en bandspelare. Till en början sålde han egengjorda kassetter med roliga låtar och roliga röster, han sätter in små annonser längst bak i herrtidningar. Under sitt riktiga namn Errol Nordstedt skulle han skriva seriös musik, sedan hade han olika alias. Men allt det där rördes ihop och det blev figuren Eddie Meduza, en ständigt packad och grovmunnad figur. Snart insåg han att det var det publiken ville ha. I början av 80-talet var han en av de största i Sverige, men han spelades i princip aldrig på Sveriges Radio.

Det här skojar du inte om

Efter att sex och äckel stått i centrum skruvas könsrocken till med ytterligare några dimensioner. Onkel Kånkel debuterade redan på 80-talet och hade lyssnat både på punk och Eddie Meduza. Men nu skulle det tas ännu längre.

– Nu är det inte bara kön. Onkel Kånkel lyfter också fram cerebral pares, rullstolar, alla former av sexuella variationer, pedofili, knark … allting som är tabu, allting man inte skojar om eller ens knappt pratar om. Redan kånkelbär, det är ju ingenting man pratar om i offentligheten. Men det är också mycket personpåhopp, på både kändisar och Kalle Anka. Där någonstans kan man säga att det skapas en genre med copycats. Vissa är mer punk, vissa är mer rock. 

Mr Cools avancerade skämt

Den svenska tappningen av provokativ musik – hittepå-genren vi alltså väljer att kalla könsrock – har under 90- och 2000-talet spridit sig till flera genrer. En intressant förgrening är hiphopartister som tar det provokativa en bra bit förbi de för genren sedvanliga svordomarna. Mediadrevet mot artisten Mr Cools låt Knulla Barn ligger till skott för en nyfikenhet i att förstå sig på vad det är som lockar såväl artister som fans till de grova texterna.

– Det är inte riktigt mitt gebit, men det finns jättemycket kopplingar mellan hiphop och punk. Man släpper in toalettklottret i musiken. Jag tror att vad Anton Magnusson (Mr Cool), Armann och Simon Gärdenfors har utforskat bland annat med den låten är hur långt man kan gå. Man kan tycka vad man vill om det, men det är oerhört missförstått. När Mr Cool sjunger att han är en cis-king, att han är så jävla stolt över att vara hemma i sitt kön och att tillhöra normen, det är ett ganska avancerat skämt som jättemånga människor missar. Och Knulla Barn, det är ett skämt att någon stolt skulle deklarera något som är det mest tabu som finns i alla kulturer. Jag kan få lite obehagskänslor när jag hör den men jag förstår att det finns inga pedofiler i världen som skulle göra en sådan låt. Man lyfter inte fram det lägsta man har, därför uppstår humorn. Den uppstår alltid någonstans när folk går bortom våra överenskommelser.

När Håkan Florå, som Onkel Kånkel egentligen hette, gick bort 2009 så kom det fram att han var en kyrkovaktmästare som gått runt på sin fritid och hittat på larviga låtar. Och man ska förstå att det här är ett undergrundfenomen, det är människor som gör det här för att skoja och chocka lite, menar Kalle Lind.

– Det handlar inte om att alla ska höra det. Pikant är ett nyckelord. Man satt ju inte och lyssnade på Onkel Kånkel utan man satte på det någon gång och skrattade åt det. Det är så man måste närma sig könsrock om man vill förstå det. Eddie Meduzas fans lyssnade nog mer aktivt men hans texter hade också större variation, de flesta av hans låtar är inte snuskiga utan satiriska på andra sätt.

Endast ett svenskt fenomen?

Den svenska Wikipedia-artikeln om könsrock nämner även internationella band, medan den engelska artikeln menar att könsrock är en svensk genre. Kärnan blir någonstans människors lockelse att bryta tabu.

– Det finns ju liknande band i andra länder, Anal Cunt till exempel. Och provocerande texter finns i alla genrer. Det är därför det inte riktigt går att prata om könsrock som en genre, men det kan vara intressant att göra det just för att ringa in en företeelse. Det tycker jag är mer intressant än själva genren – det som är gemensamt är inte rocken utan könet. Kuken och fittan. Prince sjunger ju också om det egentligen, så det handlar mer om att ta fasta på det förbjudna. Idag är Johnny Bode inte kontroversiell för att han sjunger om onani utan för att han förhärligar prostitution och använder förlegade benämningar på etniciteter. Det var ingen som kunde se det där och då. Det som är mest provocerande med Onkel Kånkel idag är kanske funkofobin. Även om vi förstår att det är på skämt så använder de beteckningar som samtiden har stämplat som sexistiska, homofoba och rasistiska. Det sker skiften i vad som är tabu.

Kalle Lind pratar om att humor i allra högsta grad är en ventil. Vi skrattar åt att människor står och säger sådant man inte får säga. Tabubrott. Att man sätter spotlighten på det mörka hörnet av mänskligheten.

– Vi måste acceptera att vi har goda och onda sidor och det är väl det moralisterna inte kan, de vill inte erkänna de smutsiga sidorna som finns i oss alla.

BJÖRN OLSSON (KLUBB RÖV): "OM NÅGON SKITER ELLER PISSAR PÅ KLUBBEN LÄGGER JAG NER DIREKT"

Är Klubb Röv Sveriges enda könsrockklubb, behövs den egentligen och handlar allt bara om nostalgi? En av grundarna, Björn Olsson, utvecklar.

– Det är vår slogan i alla fall. Idén kommer ifrån när jag stod och drack med Henric De La Cour på hans 40-årsdag, på Bröderna Olssons i Stockholm. Han hade en pin där det stod Klubb Död, och jag sade att nästa år skulle jag starta Klubb Röv där. Jag fick två timmar på en torsdag att köra och det blev en sådan jäkla anstormning, det var flera tusen inne på evenemanget på Facebook.

Varför behövs ni?

– Om jag ska vara riktigt ärlig så kanske det inte behövs en könsrockklubb. Min historia själv är egentligen bara med Eddie Meduza, Onkel Kånkel, Vrävarna och så The Kristet Utseende eftersom vi kommer från samma ställe. Det är så jävla mycket som jag inte har koll på, jag är verkligen ingen allvetare, det är lite bisarrt att jag blir intervjuad. Egentligen är det en nostalgigrej. Det finns en del unga som verkar ha en relation till det men när man spelar upp Onkel Kånkel för en 20-åring så tycker de inte att de är fräckt för de har sett sjukare saker på Youtube.

Varför tror du att Klubb Röv har varit så framgångsrik? Könsrock är ju egentligen … inte särskilt bra musik.

– Du kan inte säga att Bob Dylan och Eddie Meduza är dina största husgudar, könsrock är ju på skoj. Jag tror inte jag hade känt samma sak för det om det inte vore för nostalgin. Nu blir man lite blasé, även om många av de nya banden låter skitgrymt. Jag tror folk lockas av det fåniga och larviga, men många av banden har också varit grymma på att göra melodier och roliga covers. Du måste kolla in Tunnan Och Morotens Runka To The Hills.

Vilka egenskaper krävs för att uppskatta det?

– Vissa skulle väl säga att man ska vara barnslig eller så, jag tyckte det var så kul när Kristofer Lundström i Kobra visade upp sitt signerade ex av Kalle Anka Suger Pung. Det är ju beviset på att vem som helst kan uppskatta det. På något sätt krävs det nog en stark empati, man vet att det är fel att garva åt folk som har en utvecklingsstörning men det är faktiskt humor det handlar om. Det gäller att kunna se skillnaden.

Hur ser du på att folk blir upprörda av könsrockstexter ur ett yttrandefrihetsperspektiv?

– Å ena sidan tycker jag att folk kan få göra låtar om vad fan som helst och det har de alltid gjort, men jag och Matilda – som var med och startade – vi bestämde oss för att inte köra någonting som bara går ut på att vara rasse. För mig handlar det om hyfs, det är ändå 2018. Sedan ska det inte gå ut på att det är häftigt eller coolt, för det är det inte! Det är larv och fånigheter och plumpheter. Men det kan fortfarande vara trevlig stämning. Jag har sagt att om någon skiter eller pissar på klubben så lägger jag ner direkt, så true får man inte vara.

Vad kan det tillföra världen?

– Att folk får garva är alltid bra. Jag tycker att könsrock ska vara roligt. Jag har spelat skivor på så många ställen där folk står upptryckta mot hörnen och ska se coola ut. Om folk vet att det är könsrockkväll så kommer de dit och är jätteglada, det är det jag tycker absolut bäst om, det är det roliga med Klubb Röv. Sedan när man kört non stop könsrock i fyra-fem timmar så blir det en vecka med bara R.E.M. och Dylan.

MARTIN "FÄRSKA PRINZEN" SVENSSON OCH ARMANN HREINSSON (DOM VIKTIGA SKORNA): "VI SER OSS LITE SOM 2000-TALETS BEATLES"

Dom Viktiga Skorna, DVS, består av Martin ”Färska Prinzen” Svensson och Armann Hreinsson. Tillsammans har hiphopduon producerat musik i drygt 15 år parallellt med solokarriärer och andra konstellationer. 2018 startade de musikpodden Music Görnings Podcaster. Varje avsnitt bjuder på en ny låt, ofta baserad på idéer från lyssnare. Duon är också en del av kollektivet Rappare I Samverkan.

Armann: Vi har det tillsammans med rapparna Mr Cool, JNI och Hyper. Vi är även producenter, jag är något mer fokuserad på takt och Prinzen på melodi om man ska generalisera. Han skriver väldigt intelligenta texter och jag korkade. Tillsammans blir vi medelsmarta. Vi ser oss lite som 2000-talets Beatles.

Martin: Armann är Paul McCartney, Hyper är Lennon, JNI är George Harrison (Hindu-perioden), Mr Cool är Ringo och jag själv är Danne Stråhed – den femte beatlen.

Vilka är era musikaliska bakgrunder?

M: Jag köpte en gitarr för ett skolstipendium jag fick tack vare hög närvaro och försökte göra lite popmusik på 90-talet. När jag gjorde britpop var det inte så provokativa texter, som värst kanske jag hotade lyssnaren med att jag skulle dränka dem i mina tårar om de sårade mig. Jag började umgås med Christian (JNI) vid den tiden. Han kunde inte sjunga för fem öre, det lät som valsång. Han testade att rappa lite och det blev ganska bra och roligt så vi formade någon typ av stil utifrån det. De provokativa texterna var inget aktivt val utan det var bara vår interna humor som fick blomma ut. Vi har lätt för att gå in i olika karaktärer på ett trovärdigt sätt, jag tror det är en delikat mix av hög emotionell intelligens och avancerad humor.

A: Jag blev introducerad för Snoop Dogg och Dr Dre när jag var nio-tio. Jag tyckte det var så jävla fett att de sade en massa fula ord. I högstadiet började jag och Hyper skriva raplåtar om att lärarna var dumma i huvudet och att vi misshandlade dem med olika föremål. Sedan började vi spela in låtar som vi lade ut på hiphop-communityn whoa.nu där vi drev med folk som blev skitprovocerade av att vi inte tog kulturen på allvar. Idag är jag över 30 och har inte utvecklats ett skit, jag tycker fortfarande det är fett att säga fula saker.

Vilken är den främsta orsaken till att ni gör sådan här musik idag?

M: Det är ett sätt att kultivera intern humor och umgås för oss främst. Man ska betrakta studion som vår bowlinghall, kloten som våra låtar och käglorna som fansens förväntningar.

A: Ja, det handlar om att underhålla oss själva i första hand. Sedan är vi bara snälla som låter andra få ta del av det.

Ni lägger ner mycket tid på det musikaliska hantverket, skiljer ni er från till exempel könsrockband där?

M: Personer som klumpar ihop Mr Cool eller oss med könsrock är antingen för ignoranta för att förstå skillnaden eller så har de inte hört en låt vi gjort. Hade vi bara haft chockverkan som bevekelsegrund så hade folk tröttnat ganska fort, kuk och fitta-låtar är roliga i fem minuter. Vi vill göra bra låtar som folk kan digga och återkomma till. Jag fäster en otrolig noggrannhet vid själva produktionen och mixningen, DVS är Sveriges i särklass bästa producenter av urban musik.

Vad skiljer er annars från annan provokativ musik?

A: Inget hate mot Onkel Kånkel och Björn Rosenström, men de är mycket mer enfaldiga. Vi är mer insnöade på hantverket, vi gillar att göra feta beats. Dessutom är vår humor mycket mer avancerad och varierad.

Ni tar det inte riktigt så långt som att ni rappar om allt och ni förstår varför ni inte spelas på radio. Kan ni utveckla?

M: Jag hade inte heller spelat mig om jag suttit och valt låtar som skulle rotera på radio. Internet är bra för där kan man själv söka upp den musik man vill lyssna på och låtarna behöver inte stoppas ner i halsen på de som inte gillar det. Yttrandefrihetsargumentet är lamt för den lagen finns bara till för att skydda personer som saknar vett och etikett, jag har aldrig känt att jag behöver dra något sådant kort. Sedan har vi personer med extrema åsikter till höger eller vänster, de behöver bara ett finger och så tar de hela handen för de är helt ihjälsvultna på bra musik som rimmar med deras värderingar. De nappar direkt när man säger något som inte är politiskt korrekt, det gillar vi inte.

Ni struntade i att göra något konkret runt metoo men ville gärna ta ämnet och missuppfatta det. Hur och varför är det så ni gör?

A: Ibland känner man att det blivit för mycket av en vara och då tycker man helt enkelt inte det är roligt att fortsätta på det spåret. Man vill hela tiden överraska. Sen om man skulle märka av en stor svansföring av idioter som tycker att man säger sanningen om ”de dumma kvinnorna”, då får man ge de nollorna en ännu större känga. Helst vill man göra båda sidorna lika ledsna på samma gång. Som i låten Kära Bolcjek, där gör vi narr av en rasse och en invandrare i samma låt och bekräftar folks fördomar om dem båda samtidigt. Då hoppas man att alla som är en del av den polariserade skiten blir ledsna och folk som fattar grejen tycker det är roligt.

Vad krävs för att man ska förstå och gilla er typ av musik?

A: Tänk dig när man spelar FIFA och varje spelare har olika staplar som visar deras kvaliteter som spelare. Våra lyssnare har maxade staplar på allt – IQ, EQ, självinsikt, livsinställning och humor. Den liknelsen har jag snott från Mr Cool.

Och de som inte fattar – hur är de funtade?

M: Mr Cools Knulla Barn är gjord i akt och mening att uppröra och få folk intresserade av albumet. Den låten fyllde ju sitt syfte med råge. Jag tror att det är en ytterst liten superminoritet superförlorare som verkligen inte förstår det roliga i det, men en större andel personer som bara tar tillfället i akt och rasar för att de gagnar deras image, eller hur man ska säga. Som Cissi Wallin, hon är ju säkert en normalintelligent person och jag kan inte tänka mig att hon eller någon annan med ens en halv fot inne i kulturvärlden på riktigt tror att Mr Cool är pedofil. Det är bara ett verktyg de greppar i farten, vrede är det nya svarta.

A: Jag kom fram till att alla drevarna är korkade på olika sätt. Vissa trodde att det var en judekonspiration bakom låten, andra att det var vänsterpropaganda för att normalisera perversioner. Jag tog inte debatten med någon förutom en som min tjej pluggat med som var riktigt upprörd och postade arga inlägg på Facebook. Hon hade pluggat högskola och jag tänkte att då måste hon förstå enkla resonemang. Jag förklarade allting som basic shit, och jag uttryckte mig väldigt ödmjukt och förstående. Men hon upprepade bara mantran som ”det handlar om etik och moral”.

Martin, du sade att du önskade att hälften av era fans var kvinnor, men så är det inte idag.

M: Jag vill inte vara någon killrappare som står och viftar med killflaggan och är någon sorts könskrigare som Lady Dahmer eller Kakan. Vi är universella och andliga väsen som vet att kön är en social konstruktion som gjort att vi får en sned könsfördelning i vår lyssnarskara. Alla artister har det problemet, man får en stämpel och förväntas springa den eller dens ärenden.

LILLA LOVIS: "JAG VILL VARA EN BURK MED GLÄDJE"

Könsrocken utvecklas men sällan vill artister som stämplas vara en del av kulturen. Lilla Lovis skiter i vilket.

– Jag kallar själv inte min musik för könsrock men jag har inte heller några åsikter kring vad folk väljer att kalla den för så kör i vind!

Hur kom du in på provokativa texter och scenuttryck? 

– Lilla Lovis föddes med raden ”jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk” som dök upp i huvudet under en syratripp på Stora Essingen. Mitt arbetsartistnamn var Pull-Jenny, de första MP3-versionerna av låten är taggade med det namnet. Sedan insåg jag att Lilla Lovis var det namn som en porrannons som kapat min Myspace-profilbild döpt mig till. Jag var nog mer inspirerad av konceptet könsrock än någon speciell artist.

Vad skiljer dig från andra artister som gör provokativ musik?

– ”En tjej som sjunger könsrock” var väl den USP som många gav mig i början. Jag tror jag har det gladaste budskapet och framtoningen av alla artister som gör provokativ musik. Jag vill vara en burk med glädje. Att jag har varvat spelningar i Stockholm på Riche, Dramaten och Spy Bar med spelningar på diverse raggarträffar skiljer sig säkert också från en del.

Vilken är Lilla Lovis relation till feminism?

– Jag tycker att jag och feminismen har en bra relation. Den har bokat mig till flera fester och jag har kommit dit och spelat och haft väldigt roligt och känt mig uppskattad.

Hur mycket av dina texter är hämtat från egna erfarenheter? 

– 110 procent! Närå. Ett och annat, men sedan har jag inte låtit sanningen stå i vägen för en bra historia.

Vad är viktigast, texterna eller ”det musikaliska skapandet”?

– Texterna, de bästa låtarna har alltid börjat med en textrad. Samtidigt tycker jag, om jag får tuta i min egen trumpet, att musiken håller mycket väl godkänd kvalitet.

Folk har blivit upprörda av dina texter. Hur ser du på det ur ett yttrandefrihetsperspektiv?

– Har de verkligen det? Jag har ju aldrig mött någon som riktigt kokat av ilska och internet räknas ju inte riktigt, där blir ju folk upprörda över allt som rör sig. Men jag är för yttrandefrihet om det är det du frågar.

Vilket ansvar har du för negativa konsekvenser av din musik – om det finns några sådana?

– Jag försöker sprida lite glädje i en mörk värld och om någon inspireras till att skada andra eller sig själv så får det stå för den. Tokstollar blir inspirerade av allt möjligt. Ska The Beatles på något sätt ställas till svars för allt Charles Manson och hans gäng hittade på bara för att de var inspirerade av dem?

Vad tror du krävs för att man ska gilla – fatta – Lilla Lovis?

– Det har aldrig funnits nån ambition att vara svår så för att fatta, väldigt lite, haha. Kommentarer som ”men hon har ju små pattar själv” under min video Brudar Med Små Pattar Kan Dra Åt Helvete antyder ett komplicerat förhållande till ironi och det verkar stå i vägen för att gilla det jag gör. Sedan gör jag mestadels glad musik så du ska tycka om att vara glad också. 

Hur är könsfördelningen bland dina fans?

– Cirka hälften är unga tjejer och hälften äldre män. Jag har signerat både flickpattar på indieklubbar och raggaren ”Bultens” skinnväst när jag spelade på invigningen av Eddie Meduza-museet i Tidaholm.

Det har inte hörts så mycket från dig på sistone, hur ser framtiden ut?

– Jag lever ett något lugnare liv nu, så med risk för att göra mina fans besvikna, jag kommer troligtvis inte supa eller knarka ihjäl mig den närmsta tiden. Det är allt jag har att säga just nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA